Herr talman! Eva Zetterberg har frågat mig vilka
insatser den svenska regeringen avser att göra, såväl
inom FN och EU som bilateralt, för att åstadkomma
en återgång till demokratiskt styrelseskick i Burundi,
vilka humanitära insatser Sverige avser bidra med, om
regeringen avser verka för ett långsiktigt engagemang
i Rwanda och Burundi och om svensk vapenexport till
regionen är utesluten.
Den 25 juli i år genomfördes en statskupp av den
tutsidominerade armén och den sittande presidenten,
Sylvestre Ntibantunganya, störtades. Pierre Buyoya
som ledde landet 1987 till 1993 installerades som
president. Statskuppen var den fjärde i ordningen
sedan Burundi blev självständigt 1962. Den senaste
statskuppen kan ses som slutpunkten på statskupps-
försöket och mordet på landets förste folkvalde presi-
dent i oktober 1993. Sedan dess har ca 150 000 män-
niskor mördats.
Tanzania, Uganda, Kenya, Etiopien, Rwanda och
Zaire beslutade vid ett toppmöte i Arusha den 31 juli
att införa ekonomiska sanktioner mot Burundi. Sank-
tionerna har även stoppat stora delar av de humanitära
hjälpsändningarna vilket har drabbat flyktingar och
internflyktingar i landet. Viss begränsad nödhjälp
släpps fram. Vi har främst genom EU verkat för att
den humanitära hjälpen skall undantas så långt det är
möjligt. Den svenska regeringen stöder de krav som
ställdes på makthavarna i Burundi av grannländerna
vid toppmötet i Arusha den 31 juli: att parlamentet
återinrättas, att politiska partier åter tillåts och att
förhandlingar med alla parter inleds. Den sista punk-
ten är viktigast - och svårast. Kravet på förhandlingar
gäller även oppositionsgrupperna. Det är av största
vikt att även motståndarna utsätts för press att komma
till förhandlingsbordet.
Sedan i vintras har Tanzanias förre president Nye-
rere haft den afrikanska enhetsorganisationen OAU:s
uppdrag att söka medla i konflikten i Burundi. EU har
utsett en särskild representant för Rwanda och Bu-
rundi, den italienske tidigare FN-tjänstemannen
Ajello. Även USA:s förre president Carter har enga-
gerat sig i konflikterna i regionen genom att bl.a.
arrangera ett antal toppmöten mellan regionens leda-
re. Medlingsarbetet innefattar en svår balansgång
mellan hutumajoritetens rättmätiga förväntningar på
inflytande och tutsiminoritetens likaledes rimliga krav
på trygghet och säkerhet.
År 1995 utsåg FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna en specialrapportör för Burundi, och
FN:s center för de mänskliga rättigheterna har ett
särskilt kontor i Bujumbura. Sedan länge finns planer
på en gemensam FN/OAU-konferens om fred, säker-
het och utveckling i regionen.
Den svenska regeringen stöder helhjärtat dessa
olika fredsansträngningar. Några svenska enskilda
initiativ som komplement till de ansträngningar som
redan görs inom främst FN:s, OAU:s och EU:s ramar
är inte aktuella för närvarande. Regeringen anser att
det är viktigt att eventuella nya utspel och initiativ
m.m. görs med eftertanke och i nära samordning med
de regionala och internationella fredsansträngningar
som redan pågår.
Så långt det är möjligt fortsätter vi vårt bi-
ståndsprogram, vars huvudinriktning är att medverka
till en fredlig normaliserings- och försoningsprocess i
landet. Vi är naturligtvis beredda att ge våra insatser
den inriktning som i varje läge krävs för att främja en
förhandlingslösning mellan alla berörda parter.
Det är viktigare än någonsin att fortsätta att stärka
de krafter och grupper i det burundiska samhället som
vill kämpa för rättsstaten, respekt för de mänskliga
rättigheterna och de demokratiska institutionerna.
Regeringen har därför för avsikt att fortsätta stödet till
försonings- och konfliktförebyggande insatser genom
såväl FN-systemet som enskilda organisationer. En
total isolering av Burundi är inte svensk politik i nu-
varande situation.
Vad avser Burundi presenterade FN:s generalsek-
reterare nyligen en rapport om situationen i landet,
inklusive läget i förhandlingarna mellan parterna i
Burundi. Rapporten behandlas för närvarande i säker-
hetsrådet. Skulle en allomfattande dialog inte ha in-
letts har säkerhetsrådet, i sin senaste resolution, för-
klarat sig berett att överväga ytterligare åtgärder, bl.a.
ett vapenembargo. Låt mig slutligen konstatera att
FN:s vapenembargo mot regeringen i Rwanda hävdes
i september i år. Vapenembargot kvarstår dock mot
övriga berörda parter. Svensk vapenexport till de
aktuella länderna är för närvarande utesluten.