Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret på min interpellation, och jag vill konstatera att
det har gått rätt lång tid sedan den lämnades in. Det
var i slutet av september. Sedan dess har, som vi alla
vet, konfliktsituationen i Centralafrika och området
omkring Burundi förvärrats på ett fruktanvärt sätt.
Katastrofen i Zaire överskuggar nu nästan alla andra
problem som finns i den här regionen. Jag måste där-
för säga att jag är något besviken över att utrikesmi-
nistern inte mer tar upp situationen allmänt för männi-
skorna i hela den här regionen i Centralafrika. En del
av de frågorna fanns med i min interpellation.
Jag instämmer naturligtvis i utrikesministerns svar
vad gäller gemensamt agerande och att eftertanke
krävs. Det är inte önskvärt att något land rusar i väg
och gör egna insatser som inte har ett allmänt stöd. Vi
har organen EU, OAU och FN, där vi kan agera. Men
jag vill ändå resa frågan om inte Sverige känner ett
speciellt ansvar. Vi har genom en preventiv närvaro,
där vi har varit litet av föregångare och där min kolle-
ga Kristina Svensson har spelat en utomordentligt
viktig roll, visat vägen mot nya och, som jag tror,
framgångsrika sätt att arbeta.
Jag menar också att vi borde driva på hårdare in-
om EU, där vi vet att kritik riktats mot att EU inte har
ställt upp med t.ex. tillräckligt stort antal MR-
observatörer i Burundi. Vi har också diskussioner
omkring Frankrike, som nu vill rusa i väg och erbjuda
militära styrkor. Jag hade önskat att utrikesministern
hade haft en synpunkt på detta.
Jag vill också ta upp frågan hur vi agerar i FN och
säkerhetsrådet, där vi har den resolution från augusti
som utrikesministern också åberopar. Jag undrar: Kan
man hävda annat än att situationen allvarligt förvär-
rats? Hur mycket värre skall det bli för att man skall
agera?
Den konferens som både jag och utrikesministern
talar om är utlovad sedan länge, och jag menar att
Sverige måste spela en betydligt aktivare roll. Det
borde man kunna göra redan innan vi har tagit plats i
säkerhetsrådet.
Det är många frågor som inställer utifrån situatio-
nen i Burundi och Centralafrika i dag, men det vikti-
gaste är kanske det som väldigt många har påpekat, de
lärdomar som enskilda länder och hela det internatio-
nella samfundet borde dra av katastrofen i Rwanda,
som ju inte kom som en blixt från himlen utan som
många hade förutsett. Med det som bakgrund borde
man ha kunnat agera för att undvika den typ av kata-
strofer som vi i dag står mitt uppe i. I den utvärdering
som jag åberopar i min interpellation har man just
pekat på att politiska lösningar saknas i Rwandafallet,
på samma sätt som i Burundi och i dag i Zaire.
Det har nyligen förekommit artiklar i Aftonbladet
från Läkare utan gränser, och den nuvarande represen-
tanten i Burundi, Thomas Ridaeus, har uttalat sig på
motsvarande sätt. Jag menar att vi måste se till att det
blir politiska lösningar som tillsammans med de hu-
manitära kan förändra situationen både i Burundi och
i hela den centralafrikanska regionen. Där vill jag veta
på vilket sätt regeringen mer aktivt agerar.