Herr talman! Som kammaren känner till bereds
bank- och försäkringsfrågor numera av finansutskot-
tet. I detta betänkande behandlas motioner från den
allmänna motionstiden.
Då det gäller en del bankfrågor har vi moderater
endast gjort en markering i form av en motivreserva-
tion angående konkurrensen inom banksektorn. Vi vill
understyrka att det är olämpligt att staten på en och
samma gång är ägare av företag som är verksamma på
finansmarknaden och ansvarig för lagstiftning och
tillsyn av samma företag. De dubbla rollerna skapar
målkonflikter och oklara ansvarsförhållanden.
Vi vill också understryka att ett högt hushållsspa-
rande är nödvändigt för att skapa ett fritt och enskilt
ägande. Det måste finnas stabila spelregler och ett
skattesystem som gör det fördelaktigt och lönsamt att
spara.
Dessa frågor har ingående diskuterats i andra
sammanhang, och riksdagen har redan givit regering-
en i uppdrag att följa utvecklingen av ett vidgat ägan-
de av banker och att senast efter två år lämna en re-
dovisning till riksdagen om erfarenheterna. Därför
skall jag inte fördjupa mig i dem här.
Jag skall i stället uppehålla mig vid den för Mode-
raterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Folkpar-
tiet gemensamma reservationen 7 om kollektiva sak-
försäkringar, enkannerligen de kollektiva hemförsäk-
ringar, obligatoriska eller med reservationsrätt, som
tecknas av fackliga organisationer.
Detta är inte någon ny debatt. Den har pågått mer
eller mindre kontinuerligt sedan jag tillsammans med
centerpartisten Britta Hammarbacken väckte en mo-
tion i januari 1984. Den byggde på våra gemensamma
erfarenheter från dåvarande Försäkringsinspektionen
och stöddes av en reservation från samtliga borgerliga
partier som då fanns i riksdagen - Centerpartiet, Mo-
deraterna och Folkpartiet. Den linjen har dessa partier
följt konsekvent under åren och kommer, efter vad jag
har förstått, att göra så också i dag. Kristdemokraterna
och Miljöpartiet har också anslutit sig. Kvar på barri-
kaderna för facklig och politisk övermakt och för-
mynderi står Socialdemokraterna och Vänsterpartiet,
föga oväntat.
Innan jag går vidare vill jag klart deklarera att det
inte finns någon anledning att ta avstånd från kollekti-
va försäkringar generellt. Tvärtom kan kollektiva
försäkringar många gånger erbjuda goda försäkrings-
lösningar. Personförsäkringar vållar inte heller några
generella problem beroende på att ersättning kan
utbetalas från varje försäkring. Där handlar det oftare
om hur mycket av löneutrymmet som skall intecknas
av försäkringar, således en helt annan frågeställning
än den som uppstår då mycket stora kollektiv tvångs-
ansluter samtliga medlemmar till enhetliga sakförsäk-
ringar.
Protesterna mot de obligatoriska hemförsäkringar-
na har varit legio från första början. Jag skall inte
uppehålla mig vid alla de turer som har varit och alla
de invändningar och betänkligheter som har framförts
av statliga myndigheter, domstolar och enskilda utan
fokusera på två kärnfrågor, nämligen marknadssitua-
tionen och den enskilda fackföreningsmedlemmens
rättslöshet och utsatthet.
Protesterna mot de första obligatoriska försäkring-
arna ledde till en snabbutredning av Försäkringsverk-
samhetskommittén. Den resulterade så småningom i
ett uttalande från regeringen att det inte fanns några
generella hinder mot gruppsakförsäkring med reser-
vationsrätt, dvs. negativ avtalsbindning.
Marknadsdomstolen hade i en rad fall på talan av
Konsumentombudsmannen genomgående stämplat
former av negativ avtalsbildning som otillbörlig enligt
marknadsföringslagen. Också i fråga om de kollektiva
hemförsäkringarna fann KO att den negativa avtals-
bindningen inte kunde godtas, vilket ledde till en
överenskommelse mellan KO och Folksam om att
marknadsföringen av kollektiv hemförsäkring genom
negativ avtalsbindning inte skulle förekomma. Enligt
dåvarande Konsumentombudsmannen, Laila Frei-
valds, ansåg Konsumentverket att den anslutningsme-
tod Folksam använt sig av inte var tillåten från ett
företag gentemot en enskild konsument, och hon
uttalade sin glädje över att Folksam upphörde med
den metoden. Däremot ansåg hon sig inte kunna lägga
sig i hur enskilda förbund går till väga med försäk-
ringen.
Därmed pekade Laila Freivalds på det anmärk-
ningsvärda förhållandet att det som är förbjudet för ett
företag gentemot en kund är tillåtet för en facklig
organisation gentemot en medlem. Men till skillnad
från kunden kan medlemmen inte byta leverantör.
En tungt bärande anledning till KO:s agerande var
risken för dubbelförsäkring. Denna risk stod också i
fokus för Försäkringsinspektionen och Näringsfri-
hetsombudsmannen.
NO ansåg att en ovillkorlig förutsättning för att
godta anslutningsformen med reservationsrätt var att
ett regelrätt upphandlingsförfarande tillämpades som
innebar konkurrens mellan försäkringsbolagen på lika
villkor. NO framhöll vidare att garantier måste skapas
för att den som reserverar sig inte heller belastas av
kostnader för gruppförsäkringen. Några undantag från
denna princip borde inte kunna göras.
Regeringen hade i samband med sitt uttalande ut-
gått från att berörda myndigheter skulle bevaka ut-
vecklingen i konkurrenshänseende och vid behov
vidta lämpliga åtgärder. NO försökte men kunde
konstatera dels att något upphandlingsförfarande inte
hade tillämpats, dels att två av de fackliga organisa-
tioner som hade tillfrågats över huvud taget inte ville
medverka till en utredning om de faktiska förhållan-
dena och att NO därför svårligen kunde fullfölja re-
geringens uppdrag.
Tidigare socialdemokratiska regeringar har totalt
nonchalerat dessa tungt vägande argument från de tre
myndigheterna liksom Datainspektionens invändning-
ar i fråga om samkörning av dataregister.
Den borgerliga regeringen utarbetade i Justitiede-
partementet underlag till en ny försäkringsavtalslag.
Bl.a. föreslogs att det skall krävas anmälan från den
enskilde för att bli ansluten till en gruppskadeförsäk-
ring. Näringsdepartementet påbörjade en översyn i
anslutning till den nya konkurrenslagen.
Efter regeringsskiftet har ingenting hänt. Riksda-
gen väntar fortfarande på propositionen om en ny
försäkringsavtalslag liksom på propositionen om en
ny försäkringsrörelselag. Och vänta får vi.
De som inte har väntat är däremot LO och
Folksam. LO har med Folksam träffat avtal som om-
fattar samtliga LO-förbunds medlemmar. Något upp-
handlingsförfarande har inte skett heller denna gång.
Det har inte hjälpt att riksdagen har uttalat att detta är
önskvärt, och det kommer uppenbarligen inte att
hjälpa att också finansutskottet nu uttalar samma sak.
Att det nu inte längre handlar om en risk för kon-
kurrenssnedvridning utan om en faktisk konkurrenss-
nedvridning framstår klart när man beaktar att LO-
förbunden har drygt två miljoner medlemmar. Totalt
beräknas redan minst 1,1 miljoner arbetstagare vara
kollektivt hemförsäkrade i Folksam. Då har jag inte
räknat in Kommunals 660 000 relativt nytillkomna
medlemmar av vilka ett par hundra tusen kan ha varit
försäkrade redan tidigare. Folksams marknadsandel
när systemet är fullt utbyggt har uppskattats till nå-
gonstans mellan 50 % och 60 %.
Enligt LO:s egen tidning Fackjournalen är det en-
dast 5 av LO:s ca 20 förbund som saknar hemförsäk-
ring eller beslut om hemförsäkring. Av dessa är 13
med obligatorisk anslutning vartill kommer ett antal
lokala avtal inom Metall. Också en del TCO-förbund
har kollektiva hemförsäkringar, men såvitt jag i dag
vet är dessa genomgående med reservationsrätt.
Det är således en mycket stor del av de svenska
hushållen som har minst en hemförsäkring. Att det
föreligger en påtaglig risk för dubbelförsäkring och
trippelförsäkring är uppenbart.
De myndigheter som har att bevaka konsumentin-
tressena och verka för en sund utveckling på försäk-
ringsområdet sitter med bakbundna händer. De kan
bara ingripa mot företag. Fackliga organisationer
betraktas inte som företag enligt gällande lag. Att de
så uppenbart är involverade i affärsverksamhet som i
det här fallet räknas inte. Därför kan medlemmar
tvingas betala för en produkt som de inte vill ha. Där-
för kan ett försäkringsbolag utveckla en monopollik-
nande position på ett område som är så viktigt för
enskilda konsumenter. På detta tjänar ingen.
Finansinspektionen, som har till uppgift att utöva
tillsyn över finansmarknaden och det enskilda försäk-
ringsväsendet och verka för ett gott konsumentskydd,
har flera gånger uttalat sig i frågan. Nu har inspektio-
nen till den 24 mars begärt besked från Folksam hur
bolaget avser att informera försäkringstagarna om
risken för dubbelförsäkring. Innebörden av detta är att
Finansinspektionen uppmanar Folksam att informera
sina försäkringstagare att de bara behöver en hemför-
säkring och följaktligen bör säga upp de försäkringar
som inte är tecknade i Folksam, eftersom de är för-
hindrade att säga upp sin försäkring i Folksam. Om de
till äventyrs skulle vilja säga upp sin Folksamförsäk-
ring måste de nämligen i alla fall räkna med att betala
denna försäkring, eftersom deras fackliga organisatio-
ner har bestämt det. Så hur de än vänder sig får
Folksam sina pengar. Till saken hör att det enligt
avtalet mellan Folksam och LO är facket som skall stå
för informationen. Situationen är bisarr.
Hur kan då LO försätta sina medlemmar i en så-
dan situation? Hur kan Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet försvara den här situationen? Svaret
finns kanske i det yttrande som en socialdemokratisk
riksdagsledamot en gång undslapp sig: "Eftersom LO
äger Folksam, är det inte så konstigt att de vill försäk-
ra sina medlemmar där." Ja, det är nog så många
uppfattar situationen.
Folksam styrs av LO, TCO, Riksbyggen, HSB,
Konsumentkooperationen och OK. Det är således en
gedigen representation av socialdemokratiska organi-
sationer som sammanlagt representerar 6,5 miljoner
svenskar. Eftersom Folksam är ett ömsesidigt försäk-
ringsbolag föreligger däremot inte ett direkt ägande.
Men att här föreligger en mycket stark intressegemen-
skap kan knappast motsägas. Den framgick mycket
tydligt i den programförklaring som den då nyvalde
ordföranden i LO och tillika nyvalde ordföranden i
Folksam, Stig Malm, på sin tid gav med anledning av
kritiken mot de första obligatoriska hemförsäkringar-
na. Han deklarerade då: "Det är endast utifrån ett
starkt Folksam som vi kan gå vidare och diskutera
utvecklingen av olika försäkringar."
Att detta är LO:s ambition bekräftas också av vad
som hände då PTK och LO förhandlade om en ge-
mensam kollektiv fritidsförsäkring som skulle finansi-
eras med medel ur trygghetsfonden. Förhandlingarna
sprack eftersom det visade sig omöjligt att få LO att
gå med på kravet att gå ut till flera olika försäkrings-
bolag för att i konkurrens få de förmånligaste villko-
ren.
Nej, varför krångla med upphandling och konkur-
rens mellan olika bolag när man enkelt och behändigt
kan teckna avtal med sig själv? Nu är det Bertil Jons-
son som i egenskap av LO-ordförande och ordförande
i Folksam tecknar avtal med sig själv. Det gagnar ju
den s.k. rörelsens maktambitioner.
Den enskilda medlemmen är satt under förmynda-
re. Många har protesterat med fötterna och lämnat
facket. Enligt en uppgift i LO-tidningen har drygt
2 000 lämnat enbart Kommunal. En del förbund, t.ex.
SEKO, Metall och Industri, lyssnade på sina med-
lemmar och avstod från den obligatoriska försäkring-
en, vilket dock inte hindrar att lokala avtal om obliga-
torisk försäkring har träffats också inom dessa för-
bund.
Kommunal hör till de förbund som tvångsanslutit
samtliga till en hemförsäkring i Folksam. En med-
lemsomröstning före beslutet visade att endast 32 %
ville ha en sådan försäkring. 61 % hade tackat nej och
7 % visste inte.
Kommunals medlemmar tog saken i egna händer,
med framgång. 85 000 medlemmar begärde en extra
stämma som sträckte sig så långt som att gå med på
ännu en medlemsomröstning. Nu är kampanjen igång
och det är beklämmande att se vilken typ av informa-
tion, om det nu kan kallas så, som Kommunal ger.
Den kan vi alla bl.a. studera på Text-TV, kanal 4.
Frågan till medlemmarna lyder: "Skall vi behålla
Kommunals hemförsäkring? Ja betyder att hemför-
säkringen fortsätter som en förmån som ingår i med-
lemsavgiften. Nej betyder att hemförsäkringen upphör
från den 1 januari 1998."
Detta är direkt missvisande. Frågan handlar ju inte
alls om medlemmarna vill behålla hemförsäkringen
eller ej. Frågan handlar om huruvida medlemmarna
vill ha en tvångsanslutning till försäkringen eller en
frivillig.
Herr talman! Det går inte att ha en sådan här ord-
ning i en demokratisk rättsstat.
Vi motionärer vill därför:
- att kollektiv sakförsäkring endast skall få tecknas
med den individuelle försäkringstagarens aktiva
samtycke,
- att det inte skall vara tillåtet att direkt eller indi-
rekt ta ut avgifter eller kostnader för kollektiva
sakförsäkringar från personer som inte aktivt an-
slutit sig till försäkringen,
- att upphandling skall ske i fri konkurrens på lika
villkor och att ny upphandling skall göras vart
tredje år,
- att det annars lagstadgade konsumentskyddet och
skyddet mot oskälig konkurrens också skall gälla
kollektiva sakförsäkringar.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet slår vakt
om de fackliga organisationernas maktanspråk och
socialdemokratins eget försäkringsbolag. Vi reservan-
ter värnar den fria konkurrensen och slår vakt om
enskilda medborgares rätt att bestämma i sina egna
angelägenheter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 7.