Herr talman! Tomas Eneroth har ställt en rad frå-
gor till mig som rör det regelverk vi har för krigsma-
terielexporten. Jag skall besvara dem i tur och ord-
ning, men inledningsvis vill jag göra ett allmänt påpe-
kande.
Den svenska krigsmaterielexporten är inget själv-
ändamål utan skall utgöra ett stöd för den säkerhets-
politiska linje som Sverige följt under mycket lång tid
och som grundas på bred parlamentarisk enighet.
Krigsmaterielexportpolitiken har mycket starka
utrikespolitiska förtecken. Därför finns en strävan att
både utforma och tillämpa regelverket på detta områ-
de i samma breda parlamentariska samförstånd som
karakteriserar utrikespolitiken i stort.
Herr talman! Jag övergår nu till Tomas Eneroths
konkreta frågor.
Den första frågan avser det s.k. mänskliga-
rättighets-kriteriet i riktlinjerna, som säger att
"tillstånd till utförsel - - - eller annan utlandssamver-
kan - - - inte bör lämnas om det avser stat där omfat-
tande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
förekommer".
Regeringen fäster stor vikt vid denna parlamenta-
riskt överenskomna formulering. Den skall vara ut-
gångspunkten för ställningstaganden i enskilda ären-
den. Detta är ett centralt kriterium i riktlinjerna. Be-
dömningar föregås av en omsorgsfull redovisning av
relevanta förhållanden, och jag kan försäkra att ingen
som deltar i prövningsprocessen tar lätt på denna
fråga. Grundsynen är därmed restriktiv. I denna me-
ning råder, enligt min uppfattning, överensstämmelse
mellan tillämpningen av MR-kriteriet i riktlinjerna
och intentionerna bakom den formulering som anta-
gits av den socialdemokratiska partikongressen och
som citeras i interpellationen.
Den andra frågan avser kontrollmöjligheterna när
exporten består av komponenter till krigsmateriel. Jag
vill slå fast att det s.k. bearbetningsintyget bara an-
vänds när det är fråga om små komponenter utan
egentlig nationell identitet. Är det fråga om större
komponenter eller delsystem utkrävs alltid ett regul-
järt slutanvändarintyg.
Det finns goda praktiska skäl att använda bear-
betningsintyg för de små komponenterna. Det är inte
rimligt att kräva särskilda slutanvändarintyg för små
detaljer i ett system när systemet på den nivån kan
vara uppbyggt av hundratals eller tusentals sådana
komponenter från olika leverantörer i olika länder.
Det merarbete som uppkommer måste ställas i rela-
tion till att det just är fråga om små komponenter som
inte kan anses ha en nationell identitet.
Den tredje frågan gäller tillstånd för utförsel av
övrig krigsmateriel till stater som befinner sig i, eller
kan befaras komma i, väpnad konflikt inom eller utom
landet. Riktlinjerna är mycket tydliga på denna punkt.
Om en stat befinner sig i väpnad konflikt, inre eller
yttre, bör utförseltillstånd inte ges för vare sig övrig
krigsmateriel eller krigsmateriel för strid. Om ingen
konflikt pågår men det föreligger någon form av risk
för en sådan kan utförseltillstånd endast ges för övrig
krigsmateriel. En helhetsbedömning måste naturligt-
vis göras som tar hänsyn också till övriga riktlinje-
krav.
Att riktlinjerna fått denna utformning samman-
hänger med breddningen av krigsmaterielbegreppet.
Det bedömdes inte rimligt att underkasta den nya
materielen, som tidigare inte ansetts behöva någon
kontroll alls, samma stränga krav som tidigare krigs-
materiel. Om en befarad konflikt skulle bryta ut är
övrig krigsmateriel av sådan beskaffenhet att den inte
är direkt användbar som stridsmedel.
I detta sammanhang kan det vara intressant att
notera att den förändring som kan konstateras i statis-
tiken för krigsmaterielexport fr.o.m. 1993 i hög grad
förklaras av de nyheter i regelverket som då trädde i
kraft - bl.a. en breddning av krigsmaterielbegreppet
som synliggjorde en tidigare oreglerad export.
Den fjärde frågan gäller om riktlinjerna för krigs-
materielexport borde lagfästas. Den frågan behandla-
des i samband med att regeringen lade fram förslaget
om inrättande av en ny myndighet för exportkontroll.
Konstitutionsutskottet påpekade i sitt yttrande till
utrikesutskottet (1995/96:UU3) att kravet på en längre
gående formalisering av reglerna antingen innebar att
riktlinjerna för krigsmaterielexport i väsentliga delar
måste transformeras till lagtext eller att regeringen
bemyndigas meddela närmare föreskrifter om vad
som skall beaktas vid prövningen. Enligt konstitu-
tionsutskottet var ett sådant förfarande onödigt.
Utrikesutskottet hade inget att invända mot konsti-
tutionsutskottets uppfattning och konstaterade att
möjligheterna var begränsade att förutse och på ett
smidigt sätt författningsreglera de olika situationer
som kan komma upp i tillämpningen. Utskottet mena-
de att i fortsättningen borde närmare principer för
prövningen utvecklas genom regeringens praxis och
inte genom lagstiftning.
Slutsatsen blev alltså att en lagfästning inte var
aktuell. Mot den bakgrunden måste interpellantens
fråga anses avgjord.
Den femte och sista frågan gäller om jag avser att
tillsätta en utredning om krigsmaterielexporten. Det är
inte aktuellt.