Fru talman! Jag får tacka för svaret. Det blev
tidsmässigt litet besvärligt för Birger Schlaug att
svara för sin interpellation. Han sitter just nu i EU-
nämnden. Såvitt jag förstår är också Ingvar Carlsson
där nu. Jag får därför försöka åstadkomma ett inlägg
som omfattar fler än de frågor som jag ursprungligen
hade tänkt att ta upp.
Jag tänkte börja med den sista frågan som är
väldigt nära kopplad till den fråga som
utrikesministern och jag nyss diskuterat. Det hela blir
väldigt intressant. Statsrådet Hellström resonerar ju på
precis samma sätt som jag för en stund sedan gjorde.
Utvidgningen får alltså inte tas som intäkt för att de
stora länderna skall få mer att säga till om.
Argumenten om effektivisering och förenkling från
det här perspektivet får inte användas som ett sätt att
göra de små länderna ännu mindre, som ett sätt för de
stora länderna att få ännu mer att säga till om och att
få mer inflytande.
Jag håller verkligen med Mats Hellström där.
Detta är ingen bra väg att gå för den europeiska
unionen. Jag tror att effekterna av en sådan utveckling
egentligen är väldigt farliga.
Däremot har jag svårt att få ihop det hela när man
ena stunden har den argumentation här som jag
uppfattar att Mats Hellström har när det gäller själva
rösträtten och hur många röster ett enskilt land skall
ha i ministerrådet. Men i nästa fråga, som i själva
verket är nära kopplad till detta, kan man använda just
argumentet att nu skall unionen utvidgas österut - vi
skall ju få in en mängd nya stater, och då är det viktigt
att vi anpassar oss och ser litet mera realistiskt på
frågan. Det är viktigt att vi är praktiska, sade
utrikesministern. Vi skall således vara beredda att i
betydande utsträckning avskaffa de små ländernas
ställning. Det handlar alltså om att lämna ifrån sig
vetorätten i utrikespolitiken.
Det är kanske litet övermaga, men jag skulle vilja
ge utrikeshandelsministern och tillika
Europaministern ett litet råd, nämligen att försöka
samordna argumentationen i de olika departementen
inför regeringskonferensen 1996 så att vi får se någon
form av gemensam sammanhållen linje i stället för att
i olika frågor gå ut med direkt motstridiga argument
och åsikter i de avgörande frågor som skall tas upp på
regeringskonferensen 1996.