Fru talman! De frågor som har ställts i de tre
interpellationerna är mycket intressanta. Några av
dem har vi snuddat vid bl.a. i gårdagens EU-debatt.
Men alla frågorna är tunga och förtjänar väl en
diskussion även här i kammaren.
Jag välkomnar det som sägs från Europaministerns
sida om det fortsatta samråd som skall äga rum mellan
regering och riksdag innan Sverige går in i de
avgörande förhandlingarna i samband med nästa års
regeringskonferens. Vi har haft en del dispyter om hur
det hittills har hanterats, men jag hoppas att detta
hanteras väl i fortsättningen.
Frågan om en utträdesparagraf är i och för sig en
fråga som kan diskuteras. Jag ansluter mig helt och
hållet till den bedömning som Europaministern gör i
svaret, nämligen att det förstås är fullt möjligt för en
stat att utträda ur det samarbete som nu äger rum
mellan ett stort antal av Europas demokratier.
Grönlandsexemplet visar det väl. När det gäller det
engelska beslutet på 70-talet att ha en folkomröstning
om utträde utgick man naturligtvis från att det var
möjligt att utträda, inte från att detta var omöjligt.
Därför är det inte nödvändigt att skriva in en särskild
paragraf i traktaten för att detta skall kunna uppnås.
Skulle något europeiskt land som är medlem i EU
vilja utträda, kommer detta förstås att vara fullt
möjligt efter förhandlingar med de övriga
medlemsstaterna. Men frågan kan, som sagt, tas upp
och diskuteras.
Vi i Folkpartiet har uppfattningen att den största
och viktigaste frågan inför regeringskonferensen 1996
är frågan om att göra Europa helt, dvs. att göra det
möjligt för de tio till tolv stater som önskar
medlemskap i EU att också bli medlemmar i EU. Som
vi konstaterade i debatten i går är det ingen lätt fråga
vare sig för de här länderna eller för de nuvarande
medlemsstaterna att klara av. Man får förstås hålla i
minnet att de nuvarande regelsystemen i huvudsak
ursprungligen utformats för EEC i slutet av 50-talet
med sex länder - tre mycket folkrika stater i Europa,
två stater ungefärligen av Sveriges storlek och ett
mycket litet land. Med nöd och näppe klarar vi kanske
detta med de nuvarande 15 medlemsstaterna.
Skulle vi sedan lyckas med det som vi i
Folkpartiet vill arbeta för, nämligen att nästan få en
fördubbling under det närmaste årtiondet, måste man
vara beredd att diskutera hur det här regelsystemet
skall se ut.
Jag skall inte gå in på jordbruks- och
strukturfrågor, utan jag skall uppehålla mig just vid de
konstitutionella frågor som omnämns i
interpellationen.
Om jag tolkat svaret rätt säger Europaministern att
vi för svensk del inte kommer att vara anhängare av
att det blir ändrad röstvikt i samband med en
utvidgning, men man måste pröva hur arbetet skall
kunna fungera för att undvika en situation där EU,
som är så viktigt framför allt för de små
medlemsstaterna, kommer på mellanhand och där det
i stora frågor görs upp mellan de stora staterna.
Ståndpunkten att säga nej till ändrad röstvikt men
vara öppen för hur samarbetet skall fungera i ett EU
med 25 eller 30 medlemsstater tycker vi i Folkpartiet
är en bra position.
Sedan kan man diskutera hur
effektiviseringsfrågan skall klaras av. Vi har för vår
del gjort bedömningen att av de hittillsvarande förslag
som cirkulerar i den europeiska debatten, vilken är
mycket livlig i dessa frågor, är det kanske en lösning
som handlar om någon form av dubbla majoriteter
som ligger närmast till hands för att klara det här
problemet.
Jag tycker också att det är viktigt att slå fast att
Sverige har förhandlat inför det nuvarande EU, ett EU
med 15-16 medlemmar. Vi har både tagit och gett i
de förhandlingarna, och vi har uppnått det inflytande
som vi i dagsläget har. Jag tycker inte att vi har någon
som helst anledning att göra några ändringar i detta
förrän en utvidgning äger rum. Då skall vi, tycker jag,
vara beredda att göra allt för att underlätta för det
tiotal stater som söker medlemskap att just bli
medlemmar.
Glädjande nog klargjordes i den debatt som vi
hade här i kammaren i går att även de partier som är
negativa till det svenska medlemskapet i EU,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tycker att det är bra
att de här länderna får bli medlemmar i EU om de
själva så önskar. Därför bör vi alla alltså göra vad vi
kan för att underlätta för dem att bli medlemmar.
Till skillnad från Peter Eriksson menar jag att de
här besluten i praktiken måste tas redan under
regeringskonferensen 1996 - kanske glider det in på
1997 - för att ha de grundläggande förändringarna på
plats så att säga så att man kan klara av de
förhandlingar som sedan skall äga rum och som blir
svåra nog när det gäller att klara ut de här frågorna.