Fru talman! Jag vänder mig först till Peter
Eriksson när det gäller den karakteristik som han har
gjort av de här två interpellationssvaren. Han menar
att kvintessensen av utrikesministerns och mitt
interpellationssvar skulle vara en ökad överstatlighet i
viktiga frågor. Jag skulle nog vilja uppmana dem som
har lyssnat på debatten att göra en egen bedömning.
Läs interpellationssvaren och se om er bedömning av
de här svaren verkligen överensstämmer med Peter
Erikssons. Jag är inte säker på att så många skulle
komma fram till just den slutsatsen.
Jag vet att vi är överens på en viktig och tråkig
punkt. Det är samrådet mellan regering och riksdag.
Planeringen av beslut inom EU är någonting som
försvårar den här kontakten, i vårt land liksom i andra
länder. Där har jag samma kritik som Peter Eriksson.
EU-systemet fungerar så, att de permanenta
ambassadörerna för den slutliga förhandlingen i det
s.k. Coreper. Den utrikespolitiska kommittén
sammanträder i de olika huvudstäderna veckan innan
ett ministermöte. I och för sig har EU-nämnden fått en
uppdatering så långt man har kunnat göra den i slutet
av veckan innan, men i realiteten har regeringen haft
oerhört kort tid för att göra sin avvägning när
ministern kommer till EU-nämnden på fredagen. Och
detta är inte bra. Det är någonting som jag är
fullständigt överens med Peter Eriksson om. Det är
frustrerande för er, har jag sagt, och det är
frustrerande för oss.
Den form som EU-systemet har är egentligen inte
anpassad för att riksdagar och regeringar skall ha en
reell möjlighet att t.ex. genom EU-nämnden hos oss,
Europaudvalget i Danmark, stora utskottet i Finland
och den kommitté som finns i Bundestag föra en
avspänd dialog. Det vore mycket bättre om det ginge
att genomföra det system som danska folketinget och
även den danska regeringen har varit inne på, att
förhandlingarna i Coreper borde avslutas veckan
innan, så att man hade en vecka på sig att få en
ordentlig och mer avspänd diskussion. På den punkten
har vi samma uppfattning. Det är naturligtvis ett skäl
till att det i såväl andra länder som hos oss inte
fungerar bra i den meningen att det är för kort tid för
er och det är för kort tid även för oss. I det avseendet
tror jag att vi kan vara överens.
Vi kommer naturligtvis att försöka, tillsammans
med andra länder som har samma engagemang som
vi, att ändra dessa beslutsformer så att riksdagen skall
få en reell möjlighet att påverka. Det är säkert inte
särskilt lätt att göra det, eftersom det är ett system
som har satt sig sedan länge efter ett gammalt, såvitt
jag förstår, franskt beslutsmönster. Men vi har samma
uppfattning där.
I övrigt är vi naturligtvis intresserade av att
förbättra formerna när vi kan. Vi har försökt att ge
fyllig information så långt vi har förmått. Ta
Schengen som exempel! Under tiden för regeringens
interna beredning av frågan under våren har vi haft
flera långa överläggningar inom EU-nämnden, såväl
med tjänstemän som med regeringen. Vi har också
under den tid som regeringen har haft sin interna
beredning haft överläggningar inom utrikesnämnden
för att ge en bakgrund. När sedan regeringen för sin
del har avslutat sin interna beredning och vi har
kommit överens om hur vi ser på frågan, går vi direkt
till utrikesnämnden för samråd. Vi går som i dag till
EU-nämnden för ett fortsatt samråd.
Den uppfattning som jag har deklarerat tidigare är,
att när den här förhandlingen fortsätter - den kanske
inleds någon gång i sommar eller under hösten, men
en sådan förhandling om observatörsskap kan komma
långt in på nästa år - kommer vi under förhandlingens
lopp att med EU-nämnden diskutera den på ungefär
samma sätt som den dåvarande regeringen
diskuterade med EU-delegationen under
medlemskapsförhandlingarna, för att EU-nämnden
skall ha en fyllig möjlighet att ta ställning steg för steg
under förhandlingens lopp.