Herr talman! Att alla har ett ansvar, visst är det sant. Men det måste också finnas regler och lagar som fungerar för de funktionshindrade. Jag är den första att hålla med om att man efter några dagar glömmer bort att en person är funktionshindrad, och det är precis det som de själva önskar. Det är viktigt att man inte ser bara rullstolen, som de själva symboliskt brukar säga, utan att man ser personen.
Jag är glad över att jag nu har uppmärksammat Hans Karlsson på det här problemet. Då tolkar jag det som att statsrådet är redo att titta vidare på det här.
Jag tänker ta upp några andra problem som jag har stött på. De synskadades möjligheter att klättra på karriärstegen är små om de inte får fortbilda sig. Den statliga verksamheten för socialförsäkringsadministration, som statsrådet hänvisar till och som startade den 1 januari 2005, har nu haft ett helt år på sig och borde ha hunnit komma i gång med att förmedla information till alla berörda om vilka rättigheter de har när det gäller olika hjälpmedel.
När kommer då Försäkringskassan att ha förtydligat vad som gäller angående bidrag för inläsning av facklitteratur? Eftersom synskadade får avslag i dag har Försäkringskassan tydligen inte uppfattat att det är den som är ansvarig för den fortsatta hjälpen när synskadade har varit anställda ett tag.
Ett annat problem för synskadade när de har ett arbete fick jag faktiskt information om så sent som i fredags. Det gäller en gravt synskadad kvinna som har ett barn på knappt två år, som jag vill ta som ett exempel. Hon har enligt färdtjänstlagen rätt till färdtjänst från hemmet till arbetsplatsen. Men hon får inte stanna till och lämna av sitt barn på dagis, trots att dagiset ligger på väg till hennes arbete. Om hon ska lämna sitt barn på dagis ska hon först beställa en bil som hämtar henne hemma och skjutsar henne till dagis. Sedan ska hon beställa en ny skjuts för att ta sig från dagis till det arbete hon har.
Rätten till färdtjänst gäller från hemmet till arbetsplatsen. Om hon i stället vill åka från dagis till arbetet, får hon då göra det enligt färdtjänstlagen? Den här gravt synskadade kvinnan går med barnet till dagiset eftersom hon inte får stanna till efter vägen och lämna av sitt barn. Det går bra när det är barmark, men det är inte så himla lätt när det är snökanter och hon ska försöka känna med käppen var vägen finns. Sedan snön kom har hon gått vilse i sitt eget bostadsområde.
I den kommun som hon bor i har hon rätt till 150 färdtjänstresor per år, utöver arbetsresorna. Men det räcker inte för att hon ska kunna åka till dagis och sedan ta en ny taxi till jobbet. Den ekvationen går inte ihop.
Det här är ett exempel som visar att färdtjänstlagen behöver ses över. Vi måste ha en lag som fungerar praktiskt, som definierar vad färdtjänst är, vad syftet med den är samt vilka aspekter som ska tillmätas betydelse för att kvaliteten ska anses vara i enlighet med vad resenären har rätt att fordra. I annat fall är det närmast omöjligt för personer med till exempel grava synskador eller som är rullstolsburna att sköta sitt arbete om de har småbarn som de också måste ta hand om. Därför undrar jag om statsrådet har för avsikt att se över färdtjänstlagen så att det kommer att fungera för alla som har ett funktionshinder.