Fru talman! Ja, det finns ett helt komplext system att resonera kring. Jag börjar där statsrådet slutade: Kvinnors problem är diffusa inom sjukvården. Kvinnor får inte diagnoser.
Nej, och vad beror det på? Ja, det beror bland annat på att sjukvården är utvecklad utifrån män och mäns krämpor och symtom. Hela sjukvården, den medicinska forskningen och läkemedlen, allt detta, utgår från män. Mannen är norm. Mannen är människan. Kvinnan är avvikande, så det går det inte att göra så mycket undersökningar där. Det är så mycket hormoner och upp och ned, har man sagt. Men det är egentligen långt fler hos männen. Så är det. Det blir cirkelresonemang kring detta.
Kvinnor far illa i dagens samhälle på arbetsmarknaden och hemma, och när kroppen säger ifrån är sjukvården stum. Den hör inte. Den ser inte. Den förstår inte. Så ser det ut.
Det går alltså inte att titta på bara ett enda område. Vad jag egentligen tycker att regeringen borde förstå är att det här inte är en fråga enbart för arbetsmarknadsministern, utan det är lika mycket en fråga för familjeministern och för jämställdhetsministern - ja, i princip för alla ministrar.
Jag efterlyser ju ett forum också här i riksdagen där vi kan diskutera könsmaktsordningen - hur den ser ut, vilka konsekvenser den får och hur vi samlat ska kunna gripa oss an det gigantiska men absolut nödvändiga arbetet med att rasera denna maktordning eftersom den ställer till med så mycket elände, särskilt för kvinnor. Då hänger alla de här frågorna ihop. Det handlar om makt och inflytande, både hemma, i samhället i stort och på jobbet. Där ligger kvinnor underst. Så ser det ut.
Det är klart att vi kan diskutera vad som hände år 1997. Ja, då slog det väl ut - resultatet av nedskärningar och resultatet av ökad stress när vi har en arbetsmarknad som kräver en närvaro på 140 % för att man ska kunna hänga med. Samtidigt har vi en tillvaro hemma som bygger på föreställningen om att vi har hemmafruar och att kvinnor tar det absoluta ansvaret. Kvinnor kläms mellan dessa ökande krav och går sönder kroppsligt och själsligt. Det är precis detta som är verkligheten.
Jag tror att vi behöver en diskussion utifrån just kunskapen om könsmaktsordningen och att detta är en sammansatt fråga som inte låter sig delas upp och marginaliseras på det vis som regeringen hittills har gjort i politiken och i organiseringen av arbetet med att lägga ut det på olika departement. Angreppssättet kräver en helt annan förståelse för hur sammansatt det här problemet är.
Det är klart att jag gärna hade sett att jag fick svar som handlade om bland annat de saker som Kalle Larsson tar upp; det är ju det som hör till arbetsmarknadens område:
arbetstidsförkortning - det måste vi själklart ha,
stopp för deltider - självklart,
rätt till heltid och en lön att leva på och
en arbetsmiljö för kvinnor med lika mycket backup som vi har inom de manligt dominerade arbetsområdena.
Varför ska inte hemtjänsten ha samma backup som de som ligger ute på linor och reparerar tele- och elledningar? Och varför ska inte hemtjänstens kvinnor få gymnastik på arbetstid så att de är
fit for fight
när de ska ut och lyfta gamla, precis som brandkåren får? Det här är bara några exempel. Sådana initiativ efterlyser jag naturligtvis.