Fru talman! Det är bra, Gudrun Schyman, att vi är överens om problematiken kring de diffusa diagnoserna. Men det duger inte att bara hålla luftiga tal om sakernas tillstånd. Man kan ju göra frågan till en ideologi där man inte behöver komma med konkreta förslag. Det här kommer inte från himmelen.
När vi nu sitter och jobbar med vad vi senare ska göra är det till exempel fråga om hur man förbättrar och förändrar när det gäller dessa otydliga diagnoser som leder till långa väntetider och till att kvinnor sitter fast i sjukskrivningar och som till slut blir ett sätt att slås ut från arbetsmarknaden i stället för att skyndas på här. Hur gör vi det i verkligheten? Vilka förslag, vilka lagar och vilka förändringar - vilka organisationsförändringar och vilka arbetsrättsliga förändringar - behövs för att komma till rätta med detta? Det måste ju också göras, och det är precis det vi nu sitter med.
Jag kan räkna upp olika exempel. Vi ska förändra inflytandet för föräldralediga. Det har betydelse. Jag kan räkna upp de försök vi gör med arbetstidsförkortning - inte minst utifrån Vänsterpartiets önskemål. Detta pågår. Jag kan räkna upp alla de saker som man kan läsa om i tidningar och i propositionslistor och motionslistor. Det där är känt.
För min del försökte jag gå ett steg längre. Gudrun Schyman behöver inte tycka det är bra eller ens hålla med. Men vi har gjort någonting. Vi har lyckats hitta åtgärder som faktiskt minskar sjukskrivningarna i allmänhet. Ändå säger jag: Det räcker inte. Det har gått åt mycket kraft till det. Jag har ägnat två år av mitt liv, av min tid, åt detta. Det har gett en del resultat, men det räcker inte. Vi måste gå vidare.
Vi har gjort för lite. Vi har förstått för lite och vi har gjort för lite när det gäller kvinnors sjukskrivning i synnerhet. Där måste vi göra mera, och nu sitter vi och jobbar med det. Det handlar då om alla de saker som jag räknat upp.
En insikt som vi har och som jag har fått är att det är någonting skumt när kvinnor får andra diagnoser än män för sina sjukdomar. Det där kan man göra
mycket
mera åt. Vi har nyligen fått svar både från en professor, Kristina Alexandersson, och från en myndighet, Socialstyrelsen, som visar på bristerna i vården. Det tar vi nu till oss för att sedan lägga fram förslag till förändringar. Detta är en del i att förbättra både livet och arbetslivet för människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet.
Endera dagen kommer vi att tillsätta en rehabutredning. Det är ingen storvulen sak. Men den ska titta på några viktiga frågor, bland annat frågan om varför kvinnor får en annan rehabilitering än män och vilka förslag till förändringar som kan behövas för att ändra på detta.
Det är inte rimligt att det är så, men det måste läggas fram förslag som ska antas i denna riksdag för att det ska bli en förändring också i verkligheten. Det duger inte att bara önska sig, utan något måste göras. Det är ett hantverk, Gudrun Schyman, som ska göras. Vi håller på med det.
Jag ska svara på en fråga. Det är bra med sådana här debatter, och Gudrun Schyman är viktig och bra. Det är inte lätt att svara på frågan: Vad är den enskilt viktigaste frågan? Jag har tänkt mycket på den sedan jag fick interpellationen. Men jag bestämmer mig för att det är att det börjar hemma, det börjar privat, det börjar i det egna livet. Det är delat ansvar, inte mera hjälp från männen utan i äkta mening delat ansvar i livet, som är startpunkten för ett bättre jämställt liv för kvinnor och män. Det var ett svar.