Fru talman! Eftersom detta är min sista replik vill
jag passa på att säga att för mig och, som jag tror,
för stora delar av den svenska befolkningen är inte
samarbete med Europeiska unionens
medlemsländer liktydigt med medlemskap i
Europeiska unionen.
Sverige samarbetar i dag med den europeiska
unionen, dess institutioner och medlemsländer i en
rad olika frågor, t.ex. forskning, utbildning,
handikappfrågor och en massa andra frågor. Det
skall vi naturligtvis fortsätta att göra. Och det kan
vi göra, även om vi inte är medlemmar. Det är
befängt att påstå att allt samarbete mellan Sverige
och Europeiska unionen skulle upphöra om vi sade
nej till ett medlemskap. Det gör det naturligtvis
inte. Handelssamarbetet t.ex. skulle då fortsätta
med EES-avtalet som grund.
Vi sade nej till EES-avtalet, därför att det har
uppenbara brister. Det är, som bl.a. Dagens
Nyheters ledarsida mycket riktigt uttryckte det, ett
lydstatsavtal. Vi tyckte att bristerna och
nackdelarna övervägde fördelarna. Därför sade vi
nej.
Nu finns avtalet. Vi i Vänsterpartiet får ju rätta oss
efter majoritetens uppfattning, men vi kommer att
fortsätta att ihärdigt kritisera de svagheter som
finns, lyfta fram dem och försöka att få majoritet
för att rätta till dem. Det är det arbete som vi
kommer att bedriva.
Vad gäller finansieringen av medlemskapet håller
jag med Hans Göran Franck om att vi inte får några
svar. Att det blir en kostnad på 20 miljarder och att
vi sedan får tillbaka 10 miljarder är inte sant. Ulf
Dinkelspiel vet att delar av det som vi får tillbaka
inte går tillbaka till statskassan utan direkt till vissa
företag och jordbruk. Statskassans minus blir
faktiskt ganska stort.
Till detta kommer skatteharmoniseringen som inte
är ett påfund av nej-sidan, utan den bygger på
Riksrevisionsverkets egna uträkningar. Det man
säger sig vilja finansiera detta med är
förhoppningar om en ökad ekonomisk tillväxt. Det
finns inga fakta i målet, och det går inte att få fram
fakta i målet vare sig för den ena eller den andra
sidan. Det beror naturligtvis på hur
världsekonomin utvecklar sig, hur ekonomin i de
olika medlemsländerna utvecklar sig osv. Det
handlar om ett stort, komplicerat spel där det inte
går att få fram några fakta. Vi vet vad kostnaderna
blir. Men vi vet inte vad intäkterna blir. Därför
måste man kunna kräva av en regering som säger
sig vilja ha ett medlemskap att den redovisar
åtminstone de siffror som man vet kommer att dyka
upp.
Vad gäller Vänsterpartiets syn på ekonomin tror
jag att Ulf Dinkelspiel lever i historien. Jag skall
gärna översända vår senaste ekonomiska motion
som av Finansdepartementet har fått ett mycket
högt betyg. Det som skiljer oss från andra är att vi
tycker att människor som tjänar mycket pengar
skall vara med och betala mer och att människor
som tjänar mindre pengar skall vara tillförsäkrade
ett drägligt liv.