Fru talman! Hans Göran Franck har frågat mig om
följande om medlemskapsförhandlingarna med
EU:
''1. Vilka bindande undantag från
Maastrichtavtalet kan Sverige uppnå?
2. Hur planerar regeringen att finansiera
medlemsavgifter i EU och skattebortfall i händelse
av EU-medlemskap?
3. Kommer regeringen att godta ett nej i
folkomröstningen eller kommer den i händelse av
fortsatt regeringsinnehav att fortsätta att agera för
EU-medlemskap?
4. Kommer ja- och nejsidan att garanteras lika
ekonomiska anslag?
5. Kommer regeringen att verka för att ja- och
nejsidan får likvärdigt utrymme i radio och TV?
6. Vilka åtgärder planerar regeringen vid ett nej till
EU?
7. Är regeringen beredd att låta de s.k.
konsekvensutredningarna bli föremål för sedvanlig
remissbehandling?''
Eftersom Gudrun Schyman har ställt samma fråga
om bindande undantag, har jag besvarat denna
fråga i mitt tidigare interpellationssvar. Vi har
också diskuterat den. Även när det gäller den sista
frågan om remissbehandling av
konsekvensutredningarna vill jag hänvisa till mitt
svar till Gudrun Schyman. Kontentan av detta är att
regeringen inte ser något behov av
remissbehandling av konsekvensutredningarna.
Det samlade förhandlingsresultatet kommer att
redovisas i en departementspromemoria, vilken
kommer att sändas på remiss, samt i den
proposition om medlemskapet som kommer att
läggas på riksdagens bord.
Vad gäller den andra frågan kan konstateras att ett
svenskt medlemskap i EU medför dynamiska
effekter för svensk ekonomi. Det leder bl.a. till
ökade investeringar i Sverige, både av svenska
företag och av utländska företag. Resultatet blir en
förbättrad ekonomisk tillväxt, vilket i sin tur
medför ökade inkomster för statskassan samtidigt
som en minskad arbetslöshet leder till minskade
utgifter.
De ekonomiska effekterna av ett svenskt
medlemskap har bl.a. belysts i
Konsekvensutredningen om samhällsekonomiska
effekter av ett medlemskap. Utredningens slutsats
är att dessa är positiva även om det kan vara svårt
att med exakthet ange dessa effekter i siffror. Dock
kan vi utgå ifrån att ett utanförskap leder till att
investeringsviljan minskar och att Sverige i stället
kommer att hamna i ett sämre ekonomiskt läge
gentemot EU:s medlemsländer.
De statsfinansiella kostnaderna av ett medlemskap
måste vägas mot de långsiktiga
samhällsekonomiska intäkterna. Som
Konsekvensutredningen har visat är de
samhällsekonomiska effekterna positiva och -- väl
att märka -- de ökar ju längre in i framtiden man
söker uppskatta dessa effekter.
Man bör också beakta att både de statsfinansiella
och samhällsekonomiska kostnaderna av ett
utanförskap kan bli höga. Vi riskerar bl.a. att
tvingas hålla ett högre ränteläge än omvärlden.
Den kortsiktiga belastningen på statskassan i form
av bidrag till EU-budgeten vid ett medlemskap
kommer alltså med tiden mer än väl att uppvägas
av de inkomster statskassan erhåller på grund av ett
förbättrat ekonomiskt läge för Sverige.
Låt mig också i denna fråga slutligen framhålla att
vi som medlemsland självfallet måste anslå medel
till den gemensamma budgeten men att vi å andra
sidan blir fullvärdiga deltagare i ett samarbete med
andra demokratiska stater i Europa som även om vi
står utanför kommer att påverka förhållanden som
har betydelse för Sverige. Som medlemmar kan vi
vara med och påverka utvecklingen inom EU och
tillsammans med andra medlemsländer sätta vår
prägel på den framtida utformningen av den
europeiska integrationen. Nyttan av att delta i ett
sådant samarbete kan inte endast mätas i pengar.
Möjligheten att tillvarata svenska intressen på för
oss viktiga områden är ovärderlig i både det korta
och det långa perspektivet.
Jag besvarar frågor tre och sex i ett sammanhang.
Ett nej i folkomröstningen medför att vi
fortsättningsvis deltar i integrationsarbetet på EES-
avtalets grund. Det tillgodoser viktiga svenska
ekonomiska intressen men är otillräckligt inte
minst när det gäller inflytande över utformningen
av för oss helt centrala frågor under resten av 90-
talet. Dessutom omfattar EES-avtalet långt ifrån
alla samarbetsområden av betydelse.
Det är en självklarhet att regeringen kommer att ta
fasta på och respektera utfallet av
folkomröstningen. Jag utgår dock ifrån att om det
blir ett nej i folkomröstningen kommer de politiska
partierna i regeringen även fortsättningsvis att
agera efter de politiska linjer som de kommer att
redovisa i EU-frågan.
De medel som hittills har ställts till förfogande för
EU-information och som till viss del också har
kommit kampanjorganisationerna till del har
fördelats av den delegation som leds av förre
statsministern Thorbjörn Fälldin.
Till frågan om medel till kampanjorganisationerna
inför en folkomröstning avser regeringen
återkomma när förhandlingarna är avslutade och
de politiska partierna samlas för att diskutera
tidpunkten och formerna för en folkomröstning.
När ett sådant beslut föreligger blir det aktuellt att
även ta upp frågan om ytterligare medel till
kampanjorganisationerna och fördelningen av
dessa.
När det gäller utrymme för ja- och nejsidorna i
radio och TV åligger det ledningarna för dessa att
göra avvägningarna i denna fråga. Självklart måste
de här vägledas av Radiolagens krav på ''saklighet
och opartiskhet''.