Herr talman! Vi diskuterar nu författningsfrågor. Det är ett område där vi försöker komma överens över blockgränserna i så stor utsträckning som möjligt. Många av dessa frågor diskuteras och avgörs i Grundlagsberedningen. Det är också där vi hänskjuter dem. Vi har en god anda i utredningen när vi diskuterar dessa frågor. Även om man kanske inte skulle kunna tro det när man hör Mauricio Rojas inlägg, som var mycket aggressivt, har vi bra diskussionsklimat i utredningen. Rojas sitter inte utredningen, och det kanske är tur det.
Det finns emellertid frågor där vi har olika uppfattning. En sådan fråga är utnämningspolitiken. Detta var en fråga där de borgerliga partierna under mer än tio års tid förde en nästan aggressiv kampanj mot den socialdemokratiska regeringen. Vi beskylldes för att bara utnämna socialdemokratiska politiker. Våra egna skulle bli landshövdingar och generaldirektörer. Det var tecken på maktfullkomlighet, sades det. Det var en mycket smutsig kampanj från många håll, framför allt från moderater och folkpartister.
Gick man in i siffrorna visade det sig att 70-80 procent av de utnämningar som vi gjorde hade ingen partipolitisk bakgrund. I de utnämningar vi gjorde där människor hade partipolitisk bakgrund fanns en ganska god politisk spridning. Bo Lundgren, före detta moderat partiledare, blev chef på Riksgälden. Andreas Carlgren, centerpartist, blev generaldirektör på Integrationsverket. Maggi Mikaelsson, vänsterpartist, blev landshövding i Jämtland. Marianne Samuelsson, miljöpartist, blev landshövding på Gotland. Naturligtvis var det också socialdemokrater som fick chefsposter på olika sätt.
Vår inriktning var att om man har rätt kvalifikationer och lever upp till kraven av förtjänst och skicklighet ska det inte vara ett hinder att ha en partipolitisk bakgrund. Vi måste ta till vara alla goda chefsämnen i staten. Det är inget konstigt med det.
Det konstiga är att det samtidigt under den tiden fördes en mycket aggressiv kampanj mot detta från framför allt borgerligt håll. Man sade att man skulle utöka öppenheten. Man skulle annonsera ut tjänster i stället. Hur blev det? Jonas Hafström, som var Carl Bildts politiske rådgivare, blev ambassadör i Washington. Annonserades den tjänsten ut? Mikael Odenberg, numera berömd före detta försvarsminister, blev vd för Svenska Kraftnät. Annonserades den tjänsten ut? Henrik Landerholm, tidigare moderat försvarspolitiker, blev chef för en akademi. Annonserades den tjänsten ut?
Var det så det skulle bli med den nya utnämningspolitiken, frågar jag er som företräder majoriteten. Alla tjänster ska annonseras ut utom de som ska gå till moderata politiker. Är det den nya utnämningspolitiken?
Min uppfattning är att det inte finns någon konsekvens i er politik. Det kanske är något slags eftertankens kranka blekhet som har infunnit sig. Det har visat sig inte vara så enkelt. Detta med öppenhet visar sig kanske inte alltid vara alldeles klokt. Ska man ha lämpliga kandidater kanske inte alltid ska ha ett offentligt rekryteringsförfarande, därför att de lämpligaste kandidaterna kanske inte söker tjänsten.
Det vi nu ser är i stället en kollaps för den borgerliga utnämningspolitiken. Det har i praktiken inte hänt något. Ni står i talarstolen och argumenterar för ökad öppenhet och en annan ordning, men i praktiken följer ni ungefär samma typ av system och ordning som vi gjorde.