Fru talman! Johan Lönnroth envisas med att bara
vilja göra en distinktion. Jag var väldigt tydlig. Jag
sade att jag tror att det är en principiellt viktig skill-
nad mellan privata respektive statliga pengar. Jag
sade också att det därutöver är en mycket viktig dis-
tinktion mellan aktiva och passiva ägare. Jag har
uttalat ett väldigt starkt förord för aktiva privata äga-
re.
Jag tror att det faktiskt är en mycket viktig skill-
nad mellan dem som är aktiva med egna pengar och
dem som möjligen är aktiva med andras pengar eller
placerar på något sätt.
Den grundläggande skillnaden är att om man pla-
cerar letar man upp sådant som redan går bra. Man
funderar på var man just skall placera sina pengar.
Men de som jag är intresserad av att främja, och som
jag tycker alla verkligen borde vara intresserade av, är
de som kan erbjuda de många nya arbetstillfällen vi
behöver, nämligen de som skapar. Jag tror inte att det
finns någon som vill hävda att det är enklare eller att
man mer främjar skapande och entreprenörskap om
man inte har några egna pengar med i det hela.
Sedan säger Johan Lönnroth att det säkert kommer
att finnas några företag som vill ta del av AP-
fondsmedlen. Det är mycket möjligt att det är så.
Alternativet är ju att det inte finns några riskpengar
alls. När regeringspolitiken nu, uppenbarligen med
Johan Lönnroths goda minne, straffbeskattar bort
privata riskmedel finns det ju inga andra medel kvar.
Då får man ju ta det som finns. Det ger en sämre
utveckling än om man hade ett beskattningssystem
som uppmuntrade och stimulerade skapandet av pri-
vata riskmedel som kunde vara just dessa aktiva äga-
re. Nu får vi alla en sämre utveckling och i slutändan
en högre arbetslöshet och färre jobb. Det är resultatet
av Johan Lönnroths, Socialdemokraternas och Cen-
terns politik.