Fru talman! Som Sonja Rembo sade är detta ett
betänkande som kommer tillbaka varje år, och det
brukar vara föga upphetsande. Men i år har det fak-
tiskt hettat till litet grand, eftersom finansministern
har valt att i dagarna aktualisera ett gammalt LO-krav,
att låta första till tredje fondstyrelserna köpa aktier -
obestämt för hur mycket pengar, men uppenbarligen
inte alls obetydliga belopp. Det kallas i betänkandet
visserligen för översyn av placeringsregler, och det
motiveras av finansministern formellt med krav på
ökad avkastning och mera svenskhet, men i praktiken
handlar det ju om att regeringen planerar för och
uppenbarligen vill genomföra ett ökat statligt ägande i
svenskt näringsliv.
Folkpartiet är motståndare till ökat statligt ägande.
Vi är övertygade om att svenskt näringsliv utvecklas
bäst med privat ägande. Det här har faktiskt under
mycket lång tid varit en av de allra viktigaste ideolo-
giska skiljelinjerna i svensk politik. Jag måste säga att
det är beklämmande och djupt beklagligt att social-
demokratin nu väljer att gå tillbaka till en sådan här
gammaldags traditionell s-politik.
Än mer egenartat är det faktiskt att Centerpartiet
uppenbarligen accepterar detta ökade statliga ägande.
Dess särskilda yttrande behandlar inte principfrågan
utan det praktiska genomförandet och dess koppling
till pensionsreformen
Ett åberopat motiv för den här placeringsöversy-
nen är alltså, påstås det, att skydda svenskt näringsliv
från utländska ägare. Det är för det första ganska
konstigt och enligt min uppfattning felaktigt att utgå
från att utländska ägare skulle vara dåliga. Jag tror att
de kan bidra med mycket positivt. För det andra är
det, om det nu bara gällde motstånd mot utländska
ägare, väldigt ologiskt att först straffbeskatta bort
svenska privata ägare genom dubbelbeskattningar och
skärpt aktiebeskattning i förmögenhetsskatten och
sedan säga:
- Oj, då det blev en massa utländska ägare här och
för få svenska ägare! Nu måste vi låta AP-fonden
komma in.
Den naturliga lösningen är ju i stället att ta bort
straffbeskattningen på svenska privata ägare, på
svenska hushåll. Men där kommer den ideologiska
bockfoten in.
Jag har hört, fru talman, socialdemokrater som
ganska självkritiskt har sagt att det nog har varit fel av
socialdemokratin att gilla rika företag men ogilla rika
företagare. Det är faktiskt så att många inser att varje
företag har ägare.
Jag måste säga att det är mycket beklagligt att den
här insikten ännu inte har nått finansutskottets social-
demokrater eller ens viktiga regeringsledamöter. Jag
tror att det är och förblir ett mycket allvarligt hinder i
en politik till jobb genom företagande. Det är faktiskt
det enda sättet att knäcka massarbetslösheten. Så sent
som i dag har det kommit nya dystra siffror över en
bestående och jämfört med förra året ökande arbets-
löshet.
I dag ägs 85 % av alla aktier av olika förvaltare,
fonder och andra institutioner. Många av dem är
ganska passiva ägare. Jag tror att distinktionen mellan
passiva ägare och aktiva ägare, vid sidan av distink-
tionen mellan statligt och privat, är väldigt avgörande,
mycket viktigare än om det är utländskt eller svenskt
ägande.
Fonderna är, som sagt, ofta passiva ägare. De vill
gärna placera i växande och vinstgivande företag,
men de skapar ju ingenting. Det är skapandet, ent-
reprenörsandan, som är det centrala i ett dynamiskt
näringsliv.
Jag har, fru talman, också här hört socialdemokra-
ter tala väl om entreprenörer, entreprenörskap och
sådant, men detta är ju tyvärr bara ord, så länge hand-
lingarna präglas av den här negativa inställningen.
Entreprenörer behöver riskkapital, men de vill faktiskt
inte ha det genom statliga fonder. Jag har varit på
väldigt många företagarmöten, och jag har inte lyck-
ats träffa en enda livs levande företagare som längtar
efter riskkapital från statliga AP-fonden.
Fru talman! Till de här ideologiskt präglade synpunk-
terna kommer en annan mycket viktig sådan, som
också Sonja Rembo berörde och som gäller pensions-
reformen. Det är en överenskommelse mellan fem
partier i form av ett riksdagsbeslut från juni 1994, för
nästan två och ett halvt år sedan. Det innebär bland
många andra saker att AP-fondens storlek kommer att
minska dramatiskt under ett antal år framöver. Att nu
genomföra förändringar i placeringsregler för AP-
fonden och låta fonden köpa en massa aktier, innebär
- om man håller fast vid pensionsreformen - att AP-
fonden sedan måste sälja samma aktier, förmodligen i
ganska stor skala. Det verkar väldigt dumt, får man
säga - att först köpa och pressa upp kurser och sedan
sälja och pressa ned kurser. Detta skulle verkligen
inte vara en utveckling som främjar näringslivets
långsiktiga försörjning med riskkapital och tillkoms-
ten av fler arbeten i Sverige.
Därför infinner sig den oro som Sonja Rembo be-
rörde och som är djupt känd hos många av oss som är
engagerade i att få fram pensionsreformen, nämligen
frågan om Socialdemokraterna avser att hålla fast vid
pensionsöverenskommelsen. Det har framkommit att
många inom partiet är mycket negativt inställda, och
jag tror också att det är många som oroas över att den
här propån om ökade aktieköp från AP-fondens sida
skulle indikera att Socialdemokraterna tvekar om
pensionerna. Jag hoppas att Lisbet Calner för Social-
demokraternas räkning kan ta detta tillfälle i akt att ge
ett klart besked om pensionsreformens framtid. Då
hoppas jag givetvis på att få beskedet att Socialdemo-
kraterna står fast vid pensionsreformen. Något annat
vore mycket tragiskt både för Sveriges pensionärer
och för svensk politik, för tilltron till överenskommel-
ser skulle ju bli grundligt beskjuten.
Slutligen, fru talman: Om det skulle vara så att
AP-fonden började köpa en väldig massa aktier i
stället för de placeringar som man gör i dag i statsob-
ligationer, får detta återverkningar på skuldkvoten,
som beräknas enligt Maastrichtkriterierna. Det kan
försvåra ett svenskt medlemskap i EMU genom att vi
får svårare att uppfylla kriterierna. Nu har visserligen
Socialdemokraterna ingen åsikt i den här viktiga frå-
gan, men det har ändå sagts flera gånger, från både
utskottets ledamöter och regeringen, att Sverige måste
uppfylla kriterierna, kanske t.o.m. striktare om vi
riskerar att bli kvar utanför. Därmed strider förslaget
om placeringar i aktier också mot regeringens tidigare
uttalade politik. Det är en sorts nytt bevis för den
fram-och-tillbaka-inriktning som tyvärr har blivit
väldigt, väldigt vanlig.
Jag väntar på ett svar från Lisbet Calner om pen-
sionsreformen och yrkar bifall till reservation 2.