Herr talman! Ärade ledamöter! Gott folk! I en del
frågor gör man fel hur man än gör. Detta med råtal-
lolja är ju inte ett önskeärende när man för första
gången skall stå i talarstolen. Mitt yrkande blir fel
oavsett hur jag yrkar, skulle man kunna säga.
Dagens ärende är ett bra exempel på hur krångligt
det kan vara. Verkligheten stämmer alltså inte över-
ens med ritningarna. Det är olika principer och ända-
mål som kolliderar. Konflikten blir oundviklig. När
man sedan söker en vettig, fungerande och praktisk
lösning finner man att det inte är så lätt.
Å ena sidan har vi skogsindustrin, som flera här
har påpekat. I sin massaframställning får man fram en
biprodukt, råtallolja. Det rör sig alltså om 200 000
ton, och det är ju inte mycket med tanke på hur
mycket annan fossil olja som vi förbrukar här i lan-
det. Denna olja kan eldas för värme- eller elproduk-
tion. Då räknas den helt riktigt som biobränsle och är
skattefri. Eller också kan den - och det är här som
konflikten uppstår - säljas vidare som råvara till ke-
mikalieindustrin. Vi har bara en enda sådan industri i
Sverige, och trots att den ligger i Hälsingland heter
den någonting så konstigt som Arizona Chemical.
Nåväl, det rör sig om 300 arbetstillfällen vid den-
na industri. Man använder råtallolja som bas för att
tillverka färger etc. När man sedan har kramat ut vad
man kan i den kemiska processen återstår det tallbeck
som det fortfarande går att elda med.
Det är detta som är skillnaden på biobränslen och
andra alternativa energikällor. När vinden väl har
blåst igenom ett vindkraftverk går den vinden fortfa-
rande att andas. Vattnet kan lugnt rinna i våra älvar.
När det har runnit färdigt går det fortfarande att
dricka. Men illbattingen råtalloljan är ju lite annor-
lunda. När den väl har bränts - man skall definitivt
inte dricka den, det rekommenderar jag inte - kan den
alltså inte vidareförädlas till diverse kemiska pro-
dukter. Om den förädlas finns det fortfarande tallbeck
kvar, och det går då att elda med.
För att göra ytterligare en liknelse tror jag att det
var Kolingen - han är numera i en salig himmel nå-
gonstans - som en gång, när han såg en gris som stod
och tuggade potatis, utbrast: Det var illa hanterade
råvaror. Och det kan man ju tycka med tanke på den
ädla produkt som man kan få fram ur potatis, och då
tänker jag inte på pommes frites, utan jag tänker mera
på brännvin.
Vi vet ju alla att brännvin är bra mycket dyrare än
potatis. Precis så här är det för den kemiska industrin
som alltså får betala ett högre pris för den nödvändiga
biobaserade råvaran än vad den skulle behöva göra.
Lite grand så är det också med spriten och potatisen.
Men när jag tänker efter är det högre skatt på spriten,
så det var naturligtvis ett helt osakligt exempel.
Nåväl, olika lösningar har redovisats i form av re-
servationer. Jag skall inte påstå att majoriteten, som
är reducerad med en tredjedel, skulle ha funnit den
principiellt riktiga eller enda och rätta lösningen.
Miljöpartiet har ju ett eget förslag, men den tredjede-
len får en annan grön färg inom Centerpartiet, så det
ordnar sig ändå.
Ändå yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan och därmed avslag på samtliga reservatio-
ner.
Några kommentarer dock till debatten om reser-
vationerna.
När det gäller reservation 1 måste jag medge att
riksdagens egen lilla björnliga - Moderaterna, Folk-
partiet och Kristdemokraterna, självklart under mode-
rat ledning - har rätt när de säger att förslaget kom-
mer att leda till "att det nuvarande systemet för ener-
gibeskattning blir än mer oöverskådligt och godtyck-
ligt". Men se den rätta och riktiga kommentaren hjäl-
per liksom inte, för det är inte det som är problemet,
utan det är problemet med en verklighet för en ke-
misk industri som måste lösas. Som tidigare har på-
pekats är det så vist ordnat att det finns en utredning
som skall försöka få fram det perfekta, enhetliga och
övergripande systemet för energibeskattning.
I reservation nr 4 har Kristdemokraterna precis li-
ka rätt när de kräver att den skattemässiga behand-
lingen av biobränslen, inklusive råtallolja, skall vara
både heltäckande och hållbar - helt rätt och riktigt.
Det är så sant och rätt att jag knappt vågar andas om
att det skulle finnas någon särskild visdom, etik eller
upphöjd skattemoral bakom utskottets förslag till
beslut, för då drar jag på mig en replik. Det vill jag
inte göra, eftersom detta är sista inlägget under detta
ärende och då lunchen kanske väntar för några.
Både moderater och folkpartister är dock i av-
vaktan på den obefintliga perfekta lösningen - som
dessutom enligt känd högerliberal modell skulle in-
nebära skattesänkningar - faktiskt ute och tassar lite
grann i bidragsträsket. Ni får ursäkta. Förslaget i
reservationen är väldigt suddigt, som Lisbeth påpeka-
de här tidigare. Ni säger: "I avvaktan på ett sådant
förslag bör berörda företag kunna erhålla någon form
av kompensation för eventuellt ökade kostnader."
Gott folk, jag undrar hur någon form av kompen-
sation skulle se ut. Dessutom visar det en rörande
tilltro till oss i majoriteten. Det är nästan så att man
faller till föga när dessa politiska tvillingar säger att
någon form av kompensation skall erhållas. Den skall
alltså Åsbrink stå för. Ni får ursäkta, men jag tror inte
att han är på det humöret, även om det närmar sig jul.
Det bästa och mest logiska förslaget är egentligen
Miljöpartiets förslag om enbart energiskatt på denna
uppenbara biobränsleolja. Men det är inte heller rik-
tigt bra, för det löser inte det problem som vi har att
lösa.
Vänsterpartiet tycker alltså att denna beskattning
på ett biobränsle, trots att den är ologisk, fyller funk-
tionen att ge berörd industri en råvara som kemiskt
kan förädlas vidare. I valet mellan att elda upp denna
massaindustrins biprodukt eller att fortsätta en föräd-
lingsprocess och därmed få biobaserade kemiska
produkter väljer vi självklart förädlingen. Kvar finns
ändå den tallbeck som blir över och som det går bra
att elda med.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottsbetänkan-
det och avslag på reservationerna för Vänsterpartiets
del.