Fru talman! Jag vill i likhet med Lars Tobisson
börja med att uttrycka mitt djupa deltagande med de
familjer som förlorade två av sina kära, Olle Borén
och Robert Karlström, i morden i södra Östergötland
för några veckor sedan. Det är tankar som går till
familjerna, naturligtvis, och också tankar som går till
deras kolleger, som gör ett arbete för att människor
skall känna sig säkra och trygga och sedan upplever
att de själva blir utsatta för detta våld. Det är svårt,
och det är tungt, och det är någonting som naturligtvis
stämmer till eftertanke.
Jag tror att flera av dagens talare har pekat på nå-
gonting som just nu plågar väldigt många av oss. Det
är att vi ser att respekten för människors lika värde
håller på att luckras upp. Bland unga, och också bland
äldre, slarvar man med orden. Det blir ett grövre sätt
att tala. Många lärare har vittnat om hur man använ-
der könsord, svordomar och grovheter som i sig är ett
uttryck för att vi är på väg in i, och kanske redan är i,
ett nytt samhällsklimat.
Många gör berömvärda insatser för att stävja detta
- lärare, föräldrar och föreningsledare. Men det räck-
er inte. Vi ser att unga människor, framför allt, över-
sköljs av ett enormt utbud av inte minst underhåll-
ningsvåld. Vad det betyder i det stora kan vi alltid
diskutera, men det är klart att det drar åt fel håll.
Vi har aldrig någonsin försökt reglera detta. Det
går nog inte i en öppen värld. Däremot har vi alltid
sagt att de positiva motkrafterna måste stärkas. Det är
vuxna som bär demokratiska ideal, vuxna som står
upp för människovärdet, vuxna som stöttar lärare,
vuxna som stöttar föreningsledare - förebilder för
barn och ungdomar i närmiljön.
Det finns inget enkelt svar, men det finns ett djupt
engagemang bland alla som sitter i denna kammare
för att faktiskt visa på de positiva alternativen. När
någon av våra kvällstidningar börjar beskriva hur
brotten breder ut sig bland barn och ungdomar är det
något som vi, oavsett partitillhörighet, naturligtvis
måste ta utomordentligt allvarligt på.
Jag kommer tillsammans med Ulrica Messing och
Britta Lejon att bjuda in alla Sveriges ideella ung-
domsorganisationer till en stor samling i början av
hösten, där vi gemensamt skall gå igenom vad som
brister, vad vi kan göra och vilka resurser som behö-
ver tillföras. Vi har sett för mycket av stängda ung-
domsgårdar. Vi har sett för mycket av att miljöer där
ungdomar kan vistas bara har försvunnit. Vad kan vi
göra tillsammans?
De nedskärningar och besparingar som vi tving-
ades göra under 1990-talet har kanske delvis bidragit
till att miljön för en del barn och ungdomar har blivit
hårdare. Är det någonting jag känner är det att vi nu,
när vi återigen har resurser, skall sätta detta främst
och göra det tillsammans med dem som möter ung-
domar i sin vardag i skolan, i föreningslivet och na-
turligtvis också i hemmen. Kan vi tillföra resurser nu
på ett sådant sätt att vi inte enbart pratar om värde-
ringar - det är viktigt nog - utan också i handling
visar att vi har förstått att det gäller att sätta stopp för
denna utomordentligt farliga utveckling tror jag att
det är ett projekt och ett arbete som vi borde kunna
samlas omkring i denna kammare och gemensamt stå
upp för de grundläggande värderingarna i en demo-
krati. Det är det som det ytterst handlar om. Till detta
samarbete bjuder regeringen in. Vid denna överlägg-
ning hoppas jag också kunna se riksdagens partier
närvara.
När väl det har sagts vill jag göra en reflexion om
det nyss genomförda Europavalet. Det var inget
framgångsrikt val för någon i denna kammare. Det
var det naturligtvis inte för socialdemokratin, men jag
tror inte att någon i denna kammare kan känna till-
fredsställelse med det valet. Jag tänker naturligtvis på
valdeltagandet.
Det är inget svenskt fenomen och inte i första
hand ett svenskt problem. Det är någonting som rör
hela den europeiska unionen. Om man exkluderar de
länder som har röstplikt eller hade valet i samband
med ett regionalt eller lokalt val har vi ett deltagande
i detta val som ligger mellan 25 och 50 % av val-
manskåren. Sverige ligger snarare på den övre hal-
van, trots vårt usla valdeltagande.
Väljarna har alltid rätt. Det är en kraftfull mani-
festation från väljarnas sida att utebli från ett val - ett
val som vi alla i denna kammare, utifrån olika ut-
gångspunkter, bemödade oss om att beskriva som ett
viktigt val. Så gjorde våra kolleger över hela Europa.
Väljarna uteblev.
Det finns säkert många förklaringar till detta, men
om debatten inte tar utgångspunkten i att vi har ett
demokratiskt legitimitetsproblem i den europeiska
unionen kommer vi snart att hamna i en ännu djupare
förtroendekris. Jag är tacksam för att vi i Sverige har
valt att behandla frågan om ett svenskt EMU-
medlemskap utifrån utgångspunkten att det svenska
folket skall avgöra frågan efter det att alla har haft
förutsättning och tid att sätta sig in i problemet eller
möjligheten - vilket man nu anser. Många europeiska
politiker som har drivit detta gigantiska projekt med
en ny gemensam valuta önskar nog i dag att de skulle
ha förfarit på samma sätt som vi.
Det finns aldrig någon risk i att låta en demokra-
tisk process ta tid. Det finns aldrig någon risk i att låta
människor sätta sig in i frågor i grunden, särskilt inte
när det gäller sådana beslut som när de väl är fattade i
en viss riktning aldrig går att göra om.
Min djupa respekt för demokratin och min erfa-
renhet av människors uppfattning om Europaarbetet
och dess demokratiska brister leder mig tveklöst fram
till att säga att den väg vi har valt omkring vårt
svenska eventuella deltagande i en monetär union
grundar sig på en fast övertygelse om demokratins
nödvändiga och rättmätiga krav på tid och utrymme.
Det skall den få.
Annars står vi just nu i Sverige inför en period då
vi kan säga att vi har goda förutsättningar. Det är en
ny dagordning som växer fram. Jag skall inte på nå-
got sätt recensera tidigare anföranden, men det är
alldeles uppenbart att det är ganska tunt vad gäller
konkreta förslag och alternativ politik. Det är tunt vad
gäller samordning och struktur. Det tror jag att alla
som har lyssnat har konstaterat. Det behöver inte jag
uppehålla mig vid. Detta kan bero på att vi nu ser att
Sverige, som land, med kraft är på väg åt rätt håll.
Men det är i en sådan här period som solidariteten
prövas mest. Nu handlar det ju om att se till att klyf-
torna inte växer. Nu handlar det tvärtom om att se till
att klyftorna minskar. Det handlar om solidaritet
mellan dem som bor i regioner som växer kraftigt och
dem som bor i andra delar av Sverige som fortfarande
kanske står stilla eller backar. Det handlar om solida-
ritet mellan dem som har ett arbete och dem som
fortfarande är arbetslösa. Det handlar om solidaritet
mellan dem som har goda inkomster och klarade
krisåren bra och dem som gick igenom krisåren med
en oerhört ansträngd hushållsekonomi.
Om vi skall använda uppgången på ett sätt som
stärker sammanhållningen i Sverige och som därmed
bygger under de demokratiska värdena och principer-
na måste solidariteten sättas i förgrunden. Det måste
vara utgångspunkten. Vi har diskuterat skattesänk-
ningar. Jag är förvisso anhängare av att man skall
sänka skatter som vi inte behöver ta ut. Det är själv-
klart. Och det skall göras på ett sådant sätt att rättvi-
san främjas. Men det är klart att vår diskussion om
skattefrågan inte blir trovärdig om vi inte samtidigt
klart och tydligt säger att vi ser några andra samhälls-
problem som faktiskt är större och som är viktigare
att angripa än att isolerat diskutera skatterna.
Det är några saker som jag vill peka på som jag
bedömer kommer att dominera den kommande tidens
politiska dagordning.
Det första är att vi måste hålla ihop Sverige.
Många av er som sitter i denna kammare och av er
som följer debatten på TV eller radio bor i delar av
Sverige som inte växer. Det beror inte på att det är fel
på er eller på att ni gör en dålig arbetsinsats. Det här
är många gånger ett uttryck för att förutsättningarna
för arbetslivet i grunden har förändrats. Skogsbruket
sysselsätter inte lika många som tidigare. Basnäring-
arna sysselsätter ett fåtal. Kvar finns samhällen och
regioner som avfolkas. Också dessa delar av Sverige
måste få en möjlighet att vara med och dela på den
tillväxt som vi alla skapar tillsammans. Jag smärtas
särskilt mycket av att se många, oftast små, kommu-
ner med ansvar för skola, vård och hemtjänst. Det
handlar om många äldre människors vardagliga
trygghet och barns förutsättning för ett kommande
rikt liv. Många sådana kommuner sitter ohyggligt illa
till ekonomiskt, trots att vi tillför nya statsbidrag.
Samtidigt ser vi att de statsbidrag som vi tillför andra
delar av landet används för att sänka skatten. Det här
är naturligtvis någonting som vi måste diskutera i
grunden i höst. Gör vi rätt fördelning? Om vi inte gör
rätt fördelning måste detta rättas till. Och om det är
rätt fördelning så brister ändå resurserna i de små
kommunerna. Vi kommer inte med trovärdighet att
kunna diskutera skattefrågan om inte denna fråga i
grunden är utredd och man ser att lösningen är pre-
senterad. Det är det första.
Det andra som jag ser är naturligtvis det som flera
har tagit upp. Det handlar om vården. Där är bilden
mer komplicerad. Vi kan alla uttrycka djup oro över
vad vi ser i vissa delar av landet, inte minst i storstä-
derna, i min egen Skåneregion, i Västra Götaland och
i Stockholm. Men om nya resurser som tillförs sådana
områden i landet i stället för att användas till att för-
bättra vården används till att sänka skatterna är ju
regeringens möjlighet att agera uttömd. Därför ser jag
fram emot en öppen och rejäl debatt i den här kam-
maren och också i dessa regioner omkring vad det är
som är viktigast.
Löser man sjukvårdens problem genom att sälja ut
sjukhusen? Löser man problemen med människors
trygghet genom att privatisera socialvården? Blir
barnens fritid rikare genom att kollo stängs? Blir
människors livssituation rikare och friare genom att
marknadshyror införs i Stockholms innerstad? Detta
är problem som inte enbart är förknippade med vår-
den, men de är förknippade med de resurser som vi
hanterar på den kommunala och landstingskommu-
nala nivån. Vi är beredda att göra större insatser i
vården, men vi är inte beredda att göra insatser i vår-
den i regioner som använder pengarna för skattesänk-
ningar samtidigt som man höjer avgifterna för exem-
pelvis barnsjukvården.
Nu har en del sagt att detta är ett uttryck för den
kommunala självstyrelsen. Jag är fostrad i den kom-
munala självstyrelsen. Jag har en djup och stor re-
spekt för den, men någonstans går också en gräns där
det som vi kallar nationellt likvärdigt kommer i kon-
flikt med en kommunal självstyrelse som utgår från
ett helt annat perspektiv än vad som kommer till
uttryck i denna kammares debatter. Det är brett för-
ankrat i många partier, även i partier som nu gör detta
systemskifte möjligt i Stockholm och Stockholms län.
Vården och vårddebatten måste klaras. Vården är
i ett läge då resurser kan komma att behöva tillföras.
Vi måste sända den signalen tydligt till alla som finns
i vården, så att de förstår att det inte är skattesänk-
ningar som skall genomföras på deras bekostnad, utan
vi skall klara både en skattesänkning och resurser till
vården.
Vi ser flaskhalsarna. Det är det tredje området.
Det är flaskhalsar på arbetsmarknaden. I den uppgång
som vi nu ser är det brist på arbetskraft. Det är pro-
blem som vi har brottats med i tidigare högkonjunktu-
rer. På sätt och vis är det angenäma problem att inte
arbetskraften räcker till. Det är naturligtvis mycket
trevligare än när arbetslösheten är stor och växer.
Men vi vet ju också hur det här fungerar ekonomiskt.
Om vi får stora sektorer av arbetsmarknaden som
präglas av knapphet på arbetskraft drivs lönespiraler-
na i gång. Då växer inflationen. Sedan stiger räntorna.
Sedan slår det till på investeringarna. Sedan faller
tillväxten. Sedan kommer dysterheten tillbaka.
För regeringen och riksdagen kommer arbetet
med att hantera den uppåtgående konjunkturen och de
problem som vi fortfarande har av strukturellt slag på
svensk arbetsmarknad att vara en utomordentligt högt
prioriterade fråga. Det är också en fråga som måste
kunna hanteras offensivt om diskussionerna om skat-
tesänkningar skall vara trovärdiga.
Till det här kommer den fjärde stora frågan för
hösten: skattediskussionen. Vi har ju öppnat för att
det kan vara möjligt att göra det här redan år 2000.
Jag har sagt att vi, om utvecklingen blir bättre än vad
vi har trott, inte är främmande för att göra en skatte-
sänkning redan år 2000. Alla som följer svensk eko-
nomi kan ju nu se vilken enorm utveckling vi har och
att det resulterar i att det växer fram ett överskott som
öppnar för den här möjligheten. Vi behöver inte be-
stämma det förrän vi kommer fram till budgetpropo-
sitionen i höst. Då skall det slutligt avgöras. Men jag
noterar som ett uttryck för det nya samhällsklimatet
att nu kommer de som säger: Skall vi verkligen sänka
skatterna nu, nu när tillväxten är så hög, nu när det
går bra för Sverige? Det är varningar som man natur-
ligtvis skall ta på allvar. De skall inte nonchaleras.
Jag kommer självfallet inte som statsminister och
tidigare finansminister att medverka till att den sane-
ring som vi har gjort av ekonomin förstörs till följd av
en inflationsutveckling.
Jag tror fortfarande att det finns så mycket lediga
resurser, om arbetsmarknaden fungerar i svensk indu-
stri, att vi tål en skattesänkning, och om utvecklingen
håller i sig redan nästa år. Men den skattesänkningen
blir trovärdig bara om vi kan diskutera, samtala och
lägga fram förslag som möter problemen i de delar av
Sverige som inte växer, som möter problemen i den
vård som inte fungerar och som kan hantera en ar-
betsmarknad som på vissa ställen växer för fort. Så
hänger det ihop, och så ser en dagordning ut för hös-
ten.
Fru talman! Mitt budskap till denna kammare in-
för det sista sommarlovet detta århundrade är att ni
kan gå till sommarledigt med en insikt om att Sverige
ekonomiskt står starkare än på mycket länge. Det är
ingen dålig utgångspunkt för höstens arbete. Ni kan
också gå till sommarledigt med insikt om att vi nu
står inför en debatt som kommer att handla framför
allt om demokratins förutsättningar och möjligheter.
Jag kommer naturligtvis att medverka till att peka
på det nödvändiga i, som ligger i den socialdemokra-
tiska idétraditionen, att förena både utveckling och
tillväxt med rättvis fördelning. Det är sådant som
postkommunister eller nyliberaler aldrig har tagit till
sig. De första tror att det bara handlar om fördelning
och att spendera pengar, och de andra tror att det bara
handlar om tillväxt och aldrig om fördelning.
Det är kombinationen fördelning och tillväxt som
är det moderna koncept runtom vilket nästan alla
Europas ledande politiker och regeringar i dag sam-
las. Jag är glad att tillhöra den rörelse som leder Eu-
ropas viktigaste länder och som dominerar europeisk
politik. Jag är glad att vi knyter an till det traditionel-
la. Det handlar om att både hävda rättvisa och ut-
veckling, att se båda sidorna i den politiska utma-
ningen.
Sverige står starkt. Vi är inte nöjda men naturligt-
vis stolta över det vi har uträttat. Men just i bristen på
tillfredsställelse när vi ser bristerna ligger också driv-
kraften att gå vidare med ett politiskt arbete för att
göra Sverige mer rättvist och mer jämlikt. Till det
arbetet önskar jag riksdagens ledamöter välkomna i
höst, och jag önskar er alla en skön och glad sommar!
Tack skall ni ha!
(Applåder)