Herr talman! Det är märkligt att Lars Tobisson
hela tiden upprepar att Sverige skall ha en sådan
ekonomisk politik som man har i EU för att komma
till rätta med arbetslösheten. Ändå är arbetslösheten
16, 17, 18 miljoner människor i EU. Jag tycker att det
väldigt klart visar att den ekonomiska politik som
enbart går ut på att sänka skatter och avreglera ar-
betsmarknaden inte leder till att människor får arbete
och välfärd.
Det är ju inte så, Lars Tobisson, att vi måste välja:
Antingen skall alla ha jobb, men då leva i en stor
otrygghet där många hamnar utanför, eller också skall
vi ha trygghetssystem men arbetslöshet. Det går att
kombinera detta. Det går faktiskt att bygga samhällen
där alla människor som kan och vill arbeta har ett
arbete, har trygghet på jobbet, har en lön att leva av
och har en social välfärd som är väl utvecklad.
Det är den kombinationen, den ekonomiska poli-
tiken och den sociala politiken som vi vill utveckla.
Det är det vi håller på med i samarbetet med Social-
demokraterna och Miljöpartiet. Detta är inte någon
utopi. Det är helt möjligt. Man måste inte anpassa sig
för anpassningens egen skull, om man ser att det inte
leder till de politiska mål och resultat man vill ha.
Jag är naturligtvis glad över det val som har varit,
eftersom Vänsterpartiet har gjort ett bra val. Men vi
är mycket bekymrade över att valresultatet blev så
dåligt. Det kan vi se i hela EU:s område. Det sviktan-
de förtroendet för politiken, den bristande legitimite-
ten för det här samarbetsprojektet måste leda till att
vi, samtliga, för en ordentlig diskussion om demo-
kratifrågorna.
Det går inte att säga att folk är dumma, de stannar
hemma, de har inte förstått. Det är bara informations-
brist, och nu kör vi på precis som vanligt. Det måste
leda till att vi på allvar funderar över hur vi kan öka
insynen och delaktigheten i de politiska systemen. Vi
måste våga ha en systemkritik utan att hela tiden
snegla på opinionssiffror.
Tendensen med ett stort utanförskap och en bris-
tande tilltro till politiken som verktyg är något bland
det mest oroande vi kan se. I glappet mellan folk och
folkvalda, i avståndet mellan de politiska talarstolar-
nas retorik och samtalen vid köksborden kan vi se hur
andra krafter växer - antidemokratiska krafter, krafter
som talar om starka män och ett odemokratiskt be-
slutsfattande. Det växer krafter som har rasism, na-
zism och främlingsfientlighet på sin dagordning. De
växer ur en misstro och en känsla av vanmakt, som
faktiskt delas av alltfler. Det gäller i Sverige. Det
gäller i de andra EU-länderna också.
Vi som ser politiken som ett verktyg för att föra
människors talan, skapa förändringar och bygga ett
samhälle som är till för människorna måste se det
som en allvarlig signal. Därför hoppas jag att valre-
sultatet innebär att vi får en öppen och saklig debatt.
Vänsterpartiet har presenterat några förslag till
vad man skulle kunna göra. Jag förutsätter att det är
en debatt som kommer att fortsätta, där alla partier
deltar på ett öppet sätt. Jag skräms lite av de tenden-
ser som finns, att man inte skall tala öppet, att vi inte
skall lyfta fram de stora politiska frågorna till ställ-
ningstagande. Jag skräms av ord som lojalitet, när det
i själva verket handlar om respekt - respekt för väl-
jarna. Det skall vi visa som politiker. Vi skall ta män-
niskors ställningstagande i valet på allvar. Vi skall
inte förklara för dem att de inte har förstått bättre eller
att de är lata. Det här är ett uttryck för en mycket
allvarlig demokratiförlust. Det känner människor på
huden: Om de däruppe inte bryr sig om mig, tänker
inte jag bry mig om dem. Man kan inte säga att det är
fel att reagera på det sättet.
Vi borde ha en ömsesidighet i politiken. Politiken
bygger på ett förtroende. Vi får väljarnas förtroende.
Det måste förutsätta att vi hela tiden försäkrar oss om
att vi har det förtroendet, att vi handlar så att förtro-
endet finns kvar och växer. Det förutsätter att vi hela
tiden för en dialog med de människor som ger oss
förtroendet, att vi lyssnar och lär, att vi är tillgängliga,
att vi öppnar våra politiska diskussioner och system
för insyn och delaktighet.
Det vi ser i dag är något helt annat. Det måste vi
ta på allvar. Jag förutsätter att detta är en fråga som
berör alla partier och att vi kan vara överens om att vi
inte kan sköta en sådan debatt partiinternt. Frågan
måste gå ut för en grundlig debatt i hela samhället,
där vi bjuder in människor att delta.
Det kom en trevlig insändare från finansmannen
Robert Weil i en debattartikel i Dagens Nyheter här-
omdagen. Vi kapitalister bör tacka löntagarna för allt
de har avstått till fördel för oss, skriver han. Det var
väl ett snällt påpekande. Det är trevligt av honom att
tacka för det. Det borde kanske fler göra. Det är
många som har skott sig på utvecklingen. När vi ser
utvecklingen är det rimligt att vi kräver en annan
fördelning, en bättre balans i fördelningen. Det är det
vi skall ägna oss åt nu, resten av mandatperioden.
Vi skall ägna oss åt att diskutera arbetslösheten
och försöka utforma en politik som gör att arbetslös-
heten går ned och sysselsättningen stiger. Vi skall
försöka utforma en politik som gör att de regionala
obalanserna blir mindre och helst försvinner. Vi skall
utforma en politik som gör att klyftorna i samhället
minskar. Vi har stora segregationsproblem i storstä-
derna.
Vi skall ägna oss åt att utforma en politik som tar
nödvändiga miljöhänsyn, så att vi får en miljöom-
ställning. Det ger dessutom jobb.
Vi skall diskutera arbetstidsförkortning som en
modern, viktig arbetsmarknadsreform. Det finns
mycket sådant att göra.
Vi skall diskutera jämställdheten. Vi har nu, igen,
fått rapporter om lönediskriminering. JUSEK lade
fram en rapport i veckan som visade på att redan
ingångslönerna för unga kvinnor ligger betydligt
lägre än lönerna för män. Kvinnor tar inte för sig. Vi
är inte lika uppstudsiga, inte lika självsäkra när vi
löneförhandlar. Det är säkert så. Men var ligger an-
svaret? Vad har arbetsgivaren för ansvar? Vilket
ansvar har vi som politiker för att göra något åt frå-
gan, när vi ser att det pågår en öppen diskriminering?
Lagstiftning finns. Vi använder den när det gäller
annan diskriminering. Sådana frågor måste vi ta på
allvar och diskutera. Det är de här frågorna som krä-
ver ett samarbete mellan arbetarrörelsens partier, med
partier som har miljöinsikt. Det är därför vi skall
värna om samarbetet.
Jag kan inte se någon som helst anledning till att
gå högern och borgerligheten till mötes, att lämna
öppet för dem att föra en politisk diskussion och fatta
politiska beslut som vi vet inte råder bot på de stora
problemen. Självklart skall vi fortsätta ett aktivt sam-
arbete för att göra något åt orättvisorna. Det är vårt
uppdrag. Det är det uppdrag vi har fått av väljarna.
Det finns ett parlamentariskt underlag för det i riks-
dagen.
Jag kan se framför mig att samarbetet måste ut-
vecklas på EU-nivå. Vi har ett nytt läge i EU-
parlamentet, där högern har gått framåt. Högern och
de borgerliga är nu störst i EU-parlamentet. Frågorna
finns på dagordningen också i EU: arbetsmarknads-
frågor, den ekonomiska politiken, hur vi skall kunna
utveckla den för att göra något åt arbetslösheten.
Också på den nivån, i EU-politiken, krävs ett samar-
bete mellan vänsterkrafterna, mellan miljömedvetna,
mellan arbetarrörelsens partier. Det är också de parti-
erna som på allvar kan ta itu med demokratifrågorna.
Vi som tillhör partier som har en grund i folkrö-
relsen, vi som är vana vid att diskutera frågor utan att
man för den skull behöver befinna sig i flygplan, i
Bryssel eller i slutna sammanträdesrum - vi har ett
stort ansvar. Jag ser att vi har goda möjligheter att
under den här mandatperioden också uppfylla det
ansvar och det förtroende som många väljare har gett
oss.
(Applåder)