Herr talman! På två sätt var valet i söndags vikti-
gare för Folkpartiet än för andra partier.
För det första är vi faktiskt det parti som i vårt
program mest betonar Europaparlamentets roll och
vill ge det större befogenheter. För oss ligger det
europeiska projektet så nära hjärtat att det verkligen
kändes viktigt att få skicka fler svenska liberaler till
Bryssel och Strasbourg.
Det är några avgörande år som nu ligger framför
oss, och det är viktigt för oss att vara med och göra
Europa mer öppet - öppet för nya medlemmar, öppet
för insyn och debatt, öppet för samarbete och solida-
ritet med andra delar av världen. Det har talats om
huruvida Leijonborg kan förvalta Mariteffekten osv.,
och det är förvisso en intressant diskussion. Men för
oss verkligen ett egenvärde att lyckas i Europavalet,
och det gjorde vi.
För det andra, och trots det jag nu sade, hade vi
naturligtvis efter flera förlustval ett behov av att visa
att Folkpartiet kan komma igen. Vi bestämde oss
tidigt för att satsa hårt på Europavalet - börja val-
kampanjen tidigt, skrapa ihop så mycket resurser vi
kunde och hålla fast vid en tydlig Europapolitik. Jag
tror att vi hade gått framåt även med en annan topp-
kandidat, men med Marit Paulsen blev framgången
till något av ett jordskred. En tredubbling av vårt
valresultat och tre svenska liberaler i den liberala
gruppen i Europaparlamentet är ett mycket inspire-
rande resultat. För vår del blir därför Europavalet ett
avstamp för en ny offensiv för den förnyelse av Sve-
rige som vi tror på. Det är ett Sverige där människor -
alla människor - är friare och har större makt över
sina egna liv.
När Sverige skickade ned 22 EU-parlamentariker
efter 1995 års val var dessa, såsom har påpekats här,
uppdelade i elva anhängare och elva motståndare. En
annan glädjande del av valutslaget är att den propor-
tionen har förskjutits. Nu är det mycket färre i den
svenska delegationen som är aktivt emot det här pro-
jektet. De rena nej-partiernas mandat har minskat från
sju till fem. Utöver de fem finns en socialdemokrat,
Maj Britt Theorin, och som det nu verkar tyvärr också
en kristdemokrat, vilket jag antar bekymrar Alf
Svensson som jag vet är en varm Europavän.
Men det faktum att svenska folket sakta men sä-
kert tycks vänja sig vid tanken att Sverige är en själv-
klar del av den europeiska unionen gör att vi nu måste
gå vidare i Europapolitiken. Jag håller fullständigt
med Gudrun Schyman om att vi måste få en tidtabell
för avgörandet av den nu mest aktuella Europafrågan,
nämligen valutasamarbetet. Men till skillnad från
Gudrun Schyman kan jag tala till Göran Persson som,
så att säga, kolleger på den gamla ja-sidan. I den
egenskapen vill jag verkligen uppmana Göran Pers-
son att snabbt se till att hans parti får en ståndpunkt i
denna avgörande fråga. Det duger inte att vela längre
- orden är inte mina utan SSU-ordförandens. Det
kommer ju nu sådana rop också från olika håll inom
arbetarrörelsen.
Jag tror inte att ett parti överlever på 2000-talet
om man inte har en tydlig Europapolitik.
Göran Persson kom med mycket sura uttalanden
på valnatten. Jag skulle vilja säga till Göran Persson:
Sluta sura! Se till att ditt parti tar en tydlig ståndpunkt
i EMU-frågan!
Det är mycket viktigt att föra vidare den diskus-
sion som jag och Gudrun Schyman nyss hade om
EU:s folkliga förankring. Därför bekymrar det mig i
högsta grad att Göran Persson låter sin frustration
över sitt eget partis misslyckande gå ut över väljarna.
Göran Persson tycks ju på fullt allvar ha tagit upp en
diskussion om att man skall avskaffa detta folkliga
inflytande, dvs. möjligheten för väljarna att välja sina
egna Europaparlamentariker. Det kommer inte att gå,
för det kommer inte den europeiska unionen att ac-
ceptera. Men bara tanken tycker jag är ganska
skrämmande.
På något sätt hör den ihop med ett par andra de-
batter som Göran Persson har engagerat sig i på sis-
tone. Det gäller detta med att kommuner inte skall ha
rätt att avveckla kommunala bolag - vilket riksdagen
också tyvärr bestämde i måndags - för att på det
sättet få loss en räntevinst som kan användas för
bättre vård och bättre skola. Detta var en stor fråga i
valrörelsen. Den var uppe i mängder av debatter,
också i slutdebatten i TV inför valet. Men om vi libe-
raler inte har rätt att driva att kommuner inte skall
ägna sig åt bolag utan att de skall ha ordentlig insyn i
sin verksamhet - kommersiella verksamheter drivs
mycket bättre på marknaden, och vi måste få loss
resurser för att bygga en bättre skola och en bättre
vård - vad skall då kommunalvalen vara till?
Inte nog med detta: Göran Persson och Lars
Engqvist har också fört diskussionen ytterligare ett
steg, nämligen att vi i kommunalvalen inte skulle ha
rätt att driva att man för att förnya verksamheten
också skall kunna använda privata entreprenörer.
Man kan ju avskaffa kommunalvalen om vi inte får
driva vår ideologiskt grundade politik!
Göran Persson har ibland kallats Han Som Be-
stämmer, och det blir mer och mer så. Europaparla-
mentet skall tydligen avskaffas i sin nuvarande form,
och den kommunala demokratin håller också på att
avskaffas om de viktiga frågor som skall ligga där
plockas ifrån den nivån. Det är ingen bra utveckling
av svensk demokrati.
Vi skall gå i en helt annan riktning. Jag håller med
alla som har beskrivit demokratins problem här, men
lösningen måste vara att ge demokratin ett så me-
ningsfullt innehåll som möjligt. Vi liberaler står för
att människor skall få bestämma mer om sin vardag,
men när det gäller det som måste bestämmas i det
politiska systemet skall människor ha största möjliga
påverkansmöjligheter. Med de signaler som nu kom-
mer verkar utvecklingen gå i helt felaktig riktning.
Det fördes en diskussion här mellan Göran Pers-
son och Lars Tobisson om verklighetsbilden. Man
bollade statistik, och Göran Persson frågade retoriskt:
Om det är så dåligt, varför går det så bra för Sverige?
Det är förstås naturligt i en politisk debatt att man
diskuterar hur läget i landet är. Man kan med ungefär
samma retorik ställa frågan till Göran Persson: Om
allt är så bra i landet, varför går det så dåligt för Soci-
aldemokraterna? Det är klart att det beror på att män-
niskor i sin vardag har en annan bild än den som
Göran Persson beskriver här.
Jag uppskattar att både Alf Svensson och Lennart
Daléus har tagit upp situationen i skolan. Det är ju ett
av de områden där de människor som kommer i kon-
takt med den verkligen känner att det trots allt tal om
välfärdssamhälle finns oerhörda brister. I går kom det
ett mycket strategiskt dokument om den svenska
skolans framtida utveckling. Det handlar om hur vi
skall utbilda morgondagens lärare. Tyvärr är det en
mycket stor besvikelse. Den utredningen kommer inte
att innebära den förbättring av lärarnas ämneskunska-
per som behövs och den statushöjning av läraryrket
som vi är i så oerhört stort behov av.
När det gäller jobben och verklighetsbilden är det
helt korrekt som Göran Persson säger: Det har till-
kommit 130 000 nya jobb i Sverige det senaste året.
Sverige befinner sig nu i en högkonjunktur, och det är
ju mycket bra. Men de viktiga frågorna för oss är:
Kommer denna utveckling att bli bestående? Har
Sverige varaktigt kommit in i en annan tillväxtbana så
att vi kan räkna med en uthållig tillväxt? Och är re-
sultaten tillräckliga?
Jag brukar ha synpunkter på Göran Perssons sätt
att hantera statistik, men uppgiften om 130 000 nya
jobb från maj förra året till maj i år är korrekt.
När Göran Persson säger att vi just nu har den
högsta tillväxten i EU, skall betoningen läggas på just
nu. Nu börjar man komma ned på kvartals- och halv-
årsstatistik. Jag har tittat på utvecklingen sedan 1995
när Göran Persson tog över som finansminister fram
till 1998, och jag har tittat på helårssiffror. Där har
den svenska tillväxten varit 2,3 % per år, vilket är
klart lägre än EU-genomsnittet.
Sedan har jag slagit upp majsiffran för antalet som
jobbar. Det är den siffran som Göran Persson använ-
der. Jag slog upp majsiffran för 1990. Då var nästan
exakt 400 000 fler svenskar i arbete. Det är en rätt
viktig bakgrund till skrytet om att allt går så bra. Vi
har oerhört mycket framför oss. Det faktum att det
redan efter något år av högkonjunktur börjar talas om
inflationsrisker och flaskhalsproblem visar att det
finns ett enormt behov av att ta itu med det vi politi-
ker och ekonomer brukar kalla strukturproblem. Här
sker ingenting. Här sitter Göran Persson fullständigt
fast i den fälla han gillrat mot sig själv genom att
inleda ett samarbete med vänsterpartierna.
Jag ser egentligen ingen lösning på detta problem.
Alf Svensson pekar på nyvalsmöjligheten. Vi argu-
menterade helt nyligen tillsammans för den. Göran
Persson vägrar det alternativet. Jag beklagar det
mycket.
Det andra alternativet till att fortsätta att snubbla
sig fram med Schlaug och Schyman är att vända sig
till jobballiansen. Vi har i jobballiansen från början
sagt att detta är ett öppet erbjudande till alla krafter
som vill vara med och som delar vår grundläggande
syn på hur svensk ekonomi skall utvecklas.
Riksdagen avslog i går kväll vår politiska linje.
Den borgerliga reservationen i finansutskottet av-
slogs. Då var det inte tal om att frysa något samarbete
och att gräla. Vänsterpartister och miljöpartister rös-
tade trofast för regeringens ekonomiska politik.
Vi tycker att det naturliga skulle vara att ta den re-
servationen som utgångspunkt för ett resonemang om
en kursomläggning i Sverige. Om regeringen är redo
för det kan vi prata om det.
Om det är psykologiskt svårt att ta ett sådant do-
kument som utgångspunkt finns det nu ett annat - det
har redan citerats här - nämligen det dokument som
Tony Blair och Gerhard Schröder har skrivit. Det går
att plocka fram på Labours hemsida. Det är mycket
spännande. Det är ett dokument som visar att andra
socialdemokratiska partier i vår världsdel förstår vad
som behöver göras, men Göran Persson har helt av-
färdat det dokumentet - vilket är mycket synd för
Sverige.
För oss liberaler var naturligtvis valet i söndags en
vitamininjektion. Vi känner att på tröskeln till ett nytt
sekel har liberaler oerhört mycket att bidra med, och
Sverige behöver mer av liberala värderingar. Vi
kommer att kämpa ännu hårdare för ett liberalare
Sverige, en förnyelse av Sverige, en ny kurs för Sve-
rige.
(Applåder)