Fru talman! Det blir bättre. Vi går åt rätt håll. Nästa år kommer jobben. Så har det låtit ett tag från socialdemokratiskt håll.
Jag tittade efter i finansplanen hur det ser ut de kommande åren. Den öppna arbetslösheten räknar man med ska sjunka något. Men räknar man in alla som är i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder ligger siffrorna kvar runt och till och med drygt 8 % år 2004, 2005 och 2006. År 2007 är de något lägre. Alltså möter regeringen problemet på arbetsmarknaden med ett ökat antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Mera Amsåtgärder är alltså lösningen.
Frågorna man måste ställa sig när man sett den här utvecklingen under flera år och att den kommer att bestå under kommande år och bara motverkas med hjälp av fler Amsåtgärder är, som Carl B Hamilton var inne på: Varför har ni socialdemokrater gett upp? Varför har ni tappat engagemanget? Varför har ni tappat drivkraften att försöka göra någonting åt de riktiga problemen?
När jag tänker på Socialdemokraterna tänker jag på ett barnprogram som gick på 70-talet när jag var ung. Där lanserades uttrycket att vara vilse i pannkakan. Det är så man upplever Socialdemokraterna.
Vi från allianspartierna har en gemensam reservation där vi pekar på att man kan spegla arbetsmarknaden på många olika sätt. Den öppna arbetslösheten är bara en faktor. Vi talar om den totala arbetslösheten, de som är öppet arbetslösa, de som är i åtgärder och, som man gör i andra länder, vi räknar in de studerande som egentligen vill arbeta och som står till arbetsmarknadens förfogande. Då hamnar man på över 10 %.
Tittar man på hur många som är frånvarande från arbetsmarknaden av arbetsmarknadspolitiska skäl kan vi se att vi kommer upp i siffror på nästan 1,4 miljoner människor. Tittar man på antalet arbetade timmar i relation till den arbetsföra befolkningen ser vi att vi är nere i samma nivåer som under den värsta ekonomiska krisen på 90-talets början.
Det som är nyckeln till jobben, tillväxten och välfärden är att vi får fler arbetade timmar, att fler människor kommer in på arbetsmarknaden som i dag inte får vara där.
Vad är då receptet? Är det fler tillfälliga jobb, fler människor i åtgärder? Nej, alliansen och vi kristdemokrater ställer mot detta en rad konkreta förslag.
Det handlar om sänkt skatt för lågavlönade och medelinkomsttagare, som skapar fler jobb. Det handlar om ett bättre företagsklimat, skattefrågor, regelkrångel och särskilda insatser för att stötta och underlätta för småföretagsamheten och för nyanställningar.
Det handlar om nystartsjobb. Det handlar om avdragsrätt för hushållstjänster. Och det handlar också, som vi kristdemokrater vill lyfta fram i motioner inför det här året, om en särskild reform för de kanske 10 000-20 000 människor som står längst ifrån arbetsmarknaden, som vi vet att aktivitetsgarantin inte biter på. De behöver en extra form av stöd. Vi kallar det en bruk-för-alla-reform som vi tror är nödvändig för att hjälpa de människor som står längst ifrån arbetsmarknaden.
Vi behöver också en ny arbetsmarknadspolitik där fler fristående aktörer förmedlar jobben och där myndigheten anger de resurser som den arbetssökande får hos olika aktörer som förmedlar jobb.
Detta prövas i andra länder med gott resultat. I till exempel Australien har man halverat kostnaden per åtgärd och fått ut många fler människor i arbetslivet därför att man samarbetar med aktörer som jobbar nära näringslivet och som har goda kontakter och kanske också är speciellt inriktade på olika typer av arbetssökande människor.
Detta är ett paket som skulle skapa riktiga jobb och som skulle motverka arbetslösheten. Men Socialdemokraternas recept är fler Amsåtgärder.
Det stora i årets budget är plusjobb. Men det är plusjobb som ger bara minustecken. Det är en dyr åtgärd - 290 000 kr per jobb. Det skapar undanträngning. Vi vet att Konjunkturinstitutet och IFAU har räknat på detta och ser att för två plusjobb tränger man ut ett ordinarie jobb från arbetsmarknaden.
Det skapar en osund konkurrens när man konkurrerar ut privata initiativ som kan finnas på den marknaden. Och det är tillfälliga åtgärder som av någon konstig anledning råkar sammanfalla med valåret. Också Sacos ordförande Anna Ekström riktar i tidningsartiklar kritik mot att det är påfallande mycket av valrörelseretorik över arbetsmarknadspolitiken. Det hade varit mycket bättre om arbetsmarknadspolitiken hade skötts med större distans till valrörelsen, säger hon. Jag kan instämma i det.
Mot detta kan man ställa exempelvis avdragsrätt för hushållstjänster som skapar nya fasta jobb, vilket är samhällsekonomiskt sunt, och särskilda insatser, som sagt, för de människor som står längst från arbetsmarknaden där man behöver rikta insatserna. Det kan också handla mycket om social träning och liknande. Det är sådana åtgärder som behövs i stället för de åtgärder som regeringen vidtar, även om plusjobben i många kommuner säkerligen kan upplevas som ett positivt tillskott. Man kommer säkert att hitta fram till åtgärder som människor upplever är bra att de vidtas, saker som inte görs i dag. Men det görs på ett dyrt sätt, det blir undanträngningseffekter, och det skapar osund konkurrens. Det tycker vi är fel sätt att bedriva denna politik.
I budgetpropositionen finns det också ett antal förslag som rör personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Två utredningar har undersökt hur Samhall ska fungera och hur lönebidragen ska fungera. Och äntligen får vi ett svar från regeringens sida. Det är en trestegsmodell som lanseras och som också har fått en stor uppslutning i arbetsmarknadsutskottet av alla partier. Och jag vill gärna instämma i att jag tror att det i allt väsentligt är en riktig struktur som man ger dessa förslag.
Men jag vill ge två kommentarer till detta som jag tror är viktiga att komma ihåg.
Det ena är att det är viktigt att det blir lika spelregler för alla som erbjuds dessa trygghetsanställningar, som ska vara steg tre i denna modell, så att man inte låter en aktör få ha en gräddfil i detta sammanhang, exempelvis när det gäller hur man utformar anordnarbidraget.
Det andra som kanske är viktigare och mer kontroversiellt är att man måste få in många människor med funktionshinder eller med olika former av nedsatt arbetsförmåga på den ordinarie arbetsmarknaden. Då vet vi att det förs en politik i motsatt riktning i dag. Medfinansieringen i sjukförsäkringen slår direkt mot de människor som har en längre sjukdomshistoria i bagaget och som har problem med sin hälsa och därmed svårare att konkurrera på arbetsmarknaden. Alla som anställer människor säger att de i dag tittar noggrannare på just sjukdomshistorien därför att de får ökade kostnader.
Då är motargumentet att om man ser till helheten tjänar företagen på detta system. Men det intressanta är den enskilda företagaren, särskilt småföretagen, som på sitt företag räknar på vilka risker som en anställning skapar. Då vet vi att medfinansieringen gör att människor med en lång sjukdomshistoria får svårare att få ett ordinarie arbete. Och det är ett exempel på åtgärder som motverkar de goda ansatser som finns med trestegsmodellen och de andra åtgärderna när det gäller personer med funktionshinder på arbetsmarknaden.
Jag vill också ge ett positivt uttryck för att det finns klarare skrivningar också i betänkandet angående de människor som har lönebidrag och som har uppnått 65 års ålder. Vi har länge drivit kravet att man ska få stanna kvar om man har lust tills man är 67 år som alla andra på arbetsmarknaden. Och det har varit en oklarhet om detta, och det finns nu ett tydligt uttalande från arbetsmarknadsutskottet och ett tillkännagivande till regeringen på den punkten. Det tycker jag är bra, och det känns mycket angeläget att människor med lönebidrag ska ha samma rättigheter på arbetsmarknaden som de som inte har det stödet.
Jag vill också betona att vi kristdemokrater i våra budgetförslag tar upp en rad olika åtgärder, men eftersom våra förslag till ramar har fallit vid tidigare omröstningar så är detta i form av ett särskilt yttrande. Men jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5 och 9. Vi tycker att det är väsentligt att de blir föremål för kammarens prövning.