Fru talman! Det är ett stort betänkande som vi debatterar i dag. Och hur vi än lägger upp den här debatten kommer det att sluta med att vi inte heller kommer att ha möjlighet att lyfta fram även viktiga frågor. Men det betyder inte att dessa frågor inte är viktiga, utan vi är tvingade att begränsa oss.
Detta är ett budgetbetänkande, och det är en budget för nya jobb. 55 000 personer kommer att få möjlighet till arbete, utbildning och praktik när riksdagen har fattat beslut enligt det som arbetsmarknadsutskottet vill. Det innehåller viktiga beslut om reformering av Samhall och över huvud taget arbetet med lönebidrag och insatser för personer med funktionshinder som har nedsatt arbetsförmåga. Det innehåller också uttalanden från utskottet om att lönebidrag ska kunna beviljas tills man är 67 år och ett uttalande om att den så kallade utvecklingsanställningen ska kunna kvalificera till rätt till a-kassa. Detta är några axplock ur det betänkande som vi har på bordet i dag.
Man kan av debatten väldigt tydligt märka att vi är på väg in i en valrörelse. Det är bra att de olika alternativen till att skapa jobb och bekämpa arbetslösheten kommer upp på bordet. Det är nämligen stora skillnader mellan vad den borgerliga alliansen vill göra och den politik som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har drivit och driver.
Den analys som man kan göra av läget är att det som vi definitivt inte behöver är någon borgerlig politik. Tvärtom menar jag att vi behöver mer av en vänsterpolitik, inte minst när det gäller över huvud taget målsättningarna för den ekonomiska politiken. Det är verkligen dags att återupprätta en politik för full sysselsättning och att ändra på de målsättningar som vi har i dag om att Riksbanken ska styras av att inflationsbekämpningen är nummer ett. Det betyder att Riksbanken har till uppgift att hålla kontroll på arbetsmarknaden. Och om man ser att sysselsättningen är så att säga på gång och att det är en positiv utveckling på arbetsmarknaden är det Riksbankens uppgift att dämpa den utvecklingen genom att höja räntan eftersom inflationsbekämpningen är så hårt prioriterad.
Detta är en åsikt som vi i Vänsterpartiet har haft sedan länge och delar med många ekonomer. Nu pågår det också en sådan diskussion inom socialdemokratin som vi välkomnar, i och med att deras partikongress har slagit fast vad som ska vara det viktigaste målet för politiken.
Det är den ena delen som måste till. Vad kan man mer göra? Som många har konstaterat här har vi en lite annorlunda situation i den svenska ekonomin. Det är ju inte så att ekonomin går dåligt eller att företagen inte gör vinster. Tvärtom har vi god tillväxt, en bra konkurrenssituation, och näringslivet gör större vinster än någonsin. Men vi har en så hård prispress på arbetsmarknaden att det inte så att säga växlar ut i nya jobb. I stället pressar man ut mer och mer av de människor som redan finns på arbetsplatserna, vilket leder till hög arbetslöshet men också höga sjukskrivningstal. Det kunde vi se i en rapport som LO lade fram för någon vecka sedan. Man har slimmat arbetsorganisationerna, både inom privat och inom offentlig verksamhet. Det är för få människor ute på arbetsplatserna.
Det är helt klart att det som man brukar kalla marknadskrafter inte klarar detta. Återigen är det därför, som många gånger tidigare, den offentliga ekonomin som kan stimulera och i grunden förändra situationen.
Satsningar i det offentliga skapar direkta arbetstillfällen. De stärker infrastrukturen. Det innebär att efterfrågan i ekonomin ökar och är en viktig satsning utifrån arbetslöshetsproblematiken, utifrån ett kvinnoperspektiv och utifrån regionalpolitiska aspekter.
Det här är lite intressant. Tidningen Affärsvärlden presenterade en undersökning för ett par veckor sedan där man hade frågat företagare: Vad menar ni är de största hindren för att få företagen att växa? Då säger de inte det som borgerligheten säger, att det är regler eller skatter. Bara en liten del av företagarna lyfter fram det som hinder. Vad är det man beskriver som hinder? Jo, mer än hälften av de här företagen pratar om efterfrågan i ekonomin. Det är en analys som vi delar, att det är där vi måste börja. Det är där vi måste stimulera och få i gång - alltså precis tvärtemot borgarnas recept.
Det handlar om en ekonomisk politik för full sysselsättning och satsningar i den offentliga ekonomin kombinerat med en aktiv arbetsmarknadspolitik där det är viktigt med trygga jobb och rätt till heltid. Det är ju märkligt att när vi diskuterar att kvinnor också ska ha rätt till heltid, då har man inte råd. Det är märkligt att män aldrig erbjuds deltider utan att det är ett så tydligt kvinnoproblem. Självklart ska även kvinnor som vill arbeta heltid ha den rättigheten.
Vi måste också ha en a-kassa som skapar trygget och säkerhet och som också håller uppe lönenivåerna i ekonomin. Även här finns det studier som har visat att det finns ett samband mellan hur vi organiserar a-kassa och socialförsäkringssystem och vilken motivation man har att söka arbete. Studien visar det motsatta jämfört med vad borgerligheten påstår, nämligen att generösa socialförsäkringssystem skapar motivation att söka arbete.
Därför undrar man ju vad agendan hos borgerligheten egentligen är. När man går in och tittar på deras så kallade recept är det en väldig fokus på individen. Det går inte att utläsa på något annat sätt än att det är de arbetslösas fel att de är arbetslösa. Man påstår att vi inte kan fortsätta blunda för att det i dag inte alltid lönar sig att gå från bidrag till arbete. Vad har borgerligheten för erfarenheter av att gå på a-kassa, vara sjukskriven eller gå på socialbidrag när man menar att det inte alltid lönar sig att gå från bidrag till arbete? Vad är det för bidrag som ger mer än arbete? Nämn ett exempel!
Och lösningen på detta är att sänka a-kassan, skruva åt för de arbetslösa. Det ska skapa drivkrafter, säger man. Men det skapar väl inte nya jobb? Det finns väl ingen som med trovärdighet kan påstå att om jag som arbetssökande får lägre ersättning skapar det arbete? Däremot är det en mycket effektiv politik för att sänka löner. Får vi en borgerlig regering kan de som finns ute på arbetsmarknaden vara helt säkra på att det kommer att bli lönesänkningar, för det finns ingenting som är så effektivt som att sänka sjukersättning och a-kassa. Och det är en mycket tråkig människosyn.
Samma inriktning, samma resultat, kan det också bli av de så kallade nystartsjobben. Det är en sak att via anställningsstöd fokusera på vissa, tydligt avgränsade, grupper på arbetsmarknaden, att slipa ned trösklar och underlätta för människor att komma in på arbetsmarknaden. Det är en helt annan politik än den borgerligheten vill föra, nämligen att öppna upp fullständigt. Alla som har varit borta från arbetsmarknaden i mer än ett år, som har varit sjukskrivna, haft pension eller varit arbetslösa, ska få lägre lön.
Vad betyder det? Jo, det kommer att betyda att för alla jobb som utannonseras kommer det att finnas sökande som arbetsgivaren har att betala lägre lön till. Och vad resulterar det i? Jo, det resulterar ju i att de som inte har den här så kallade förmånen kanske blir tvingade att erbjuda sig att säga: Okej, jag sänker också min lön så kan jag konkurrera på samma villkor. Det är ingen politik för fler jobb borgerligheten vill föra. Det är en politik för sänkta löner. Och den kommer att fungera om man får möjlighet att driva igenom sina förslag.
Fru talman! Vi menar att det som behövs är precis det motsatta. Det är inte stora skattesänkningar. Det är satsningar i offentlig sektor. Det är inte att minska Amsåtgärder så att det blir 20 000 färre platser. Det är att ha en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är inte att försvaga arbetsrätten som är lösningen. Det är att stärka arbetsrätten, stärka de arbetslösas rättigheter, stärka demokratin i arbetslivet. Det är vägen till full sysselsättning.
Därmed vill jag yrka bifall till två av våra reservationer. Dels är det reservation 2, som just handlar om arbetsmarknadspolitiken och vikten av att den är aktiv. Dels är det reservation 31, som handlar om att det är dags att vi tar ett helhetsgrepp när det gäller demokrati och inflytande ute på våra arbetsplatser.