Fru talman! Jag vill inleda den här debatten med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1. Jag står naturligtvis bakom samtliga moderata reservationer.
Jag ber också att få hälsa arbetslivsministern välkommen till debatten, självklart även statsrådet Jens Orback som det väl är första gången vi har äran att ha med i den här debatten. Jag uppskattar att statsråden deltar, och det är min förhoppning att vi efter debattens slut har kunnat bli överens om hur sysselsättningsläget är på den svenska arbetsmarknaden.
Det är något som det har varit svårt att få enighet om. Det verkar som om vi inte alltid har samma grund att stå på. Därför är det viktigt att vi reder ut hur förutsättningarna ser ut på arbetsmarknaden så att vi kan vidta korrekta insatser för att öka antalet personer i arbete - ett mål som jag utgår från att vi kan enas kring.
Jag förväntar mig även ett klarläggande av arbetslivsministern och utskottsordföranden om hur ni ser på vilken roll regler och lagar spelar för företagandet och ett ökat arbetsutbud.
Fru talman! Med denna lilla inledning går jag snabbt över till fakta. I oktober var 5,6 % av arbetskraften öppet arbetslösa. Tar man med personer i konjunkturberoende program hamnar vi på 8,5 %.
Sammanlagt rör det sig om nästan 1,4 miljoner människor i arbetsför ålder som är frånvarande på arbetsmarknaden. Det är en uppseendeväckande hög siffra då Sverige har ca 5,7 miljoner i arbetsför ålder. Ungefär 24 % av dessa är frånvarande. Är det detta som arbetslivsministern kallar full sysselsättning?
Vad beror nu detta på? Är det betingat av konjunkturella skäl? Knappast. Vi har haft en god konjunkturell utveckling de senaste åren. Ändå sjunker den genomsnittligt arbetade tiden under de senaste tre åren. Det finns alltså andra skäl än konjunktur till en försämrad sysselsättning, och det är strukturella orsaker, det vill säga grunder som går att påverka politiskt.
Det är bara att konstatera att regeringen kapitalt har misslyckats med sin sysselsättningspolitik. Den har inte haft förmågan att fatta gångbara beslut för att öka efterfrågan och utbudet av arbetstillfällen. Regeringen har satt upp mål på 4 % öppen arbetslöshet och 80 % sysselsättning. Det är mål som i dag verkar mycket främmande.
År 2004 var endast 67 % av befolkningen sysselsatta utan vare sig lönesubvention, sjukpenning eller ersättning för vård av barn. Det är den sanna bilden av Bidrags-Sverige och socialdemokratisk bidragspolitik. Arbete åt alla, skriver arbetslivsministern i dag i Svenska Dagbladet. Hur stämmer detta?
Mycket av regeringens politik minskar arbetsutbudet. Att införa friår, medfinansiering av sjukförsäkring och nu förslaget om lagstadgad rätt till heltid är rent kontraproduktiva åtgärder mot fler jobbtillfällen. Jag vet att det är beställningsjobb från facket och partikongressen. Statsrådet har sagt att han kommer att lägga fram ett förslag om lagstadgad heltid, men utan det undantag för småföretag som Heltidsutredningen har föreslagit.
Vi i arbetsmarknadsutskottet har de senaste åren haft en relativt lugn tillvaro beroende på sparsamhet av förslag från regeringen. Det är något som vi i oppositionen och hela arbetsmarknaden kanske borde vara tacksamma för.
Om nu regeringen menar allvar med sitt prat om att sysselsättningsfrågorna är prioriterade, borde den då inte lägga ned lite arbete på att komma med förslag som ökar sysselsättningen? När den kommer med förslag skulle det vara klädsamt om de bidrog till fler arbeten och inte färre.
Konsekvensen av Heltidsutredningens förslag blir färre jobb inom småföretagen. Denna uppfattning delas av Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson. På samma brutala sätt slår även experterna i utredningen fast att förslaget kommer att öka arbetslösheten, i synnerhet bland kvinnor. Arbete åt alla, säger Hans Karlsson.
Fru talman! Jag skulle också vara mycket tacksam om arbetslivsministern ville förklara för kammaren hur en annan beställd utredning - förslag om rätt till deltid - går ihop med rätt till heltid.
Om regeringens mål nu är att fler ska arbeta heltid, hur kommer det att fungera när rätten till deltid kommer att kräva ett ökat behov av vikariat och fler deltidsanställda? Det är något svårt att förstå, men det bästa vore förstås att, helt i linje med utredaren Claes Stråths yrkande, lägga utredningen direkt i papperskorgen.
Till råga på allt elände lägger arbetslivsministern fram ett förslag som ruckar på principerna inom kollektivavtal för svensk arbetsmarknad. Tågordningen är där att förändringar av arbetstiden ska överenskommas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är alltså ett ingrepp i arbetsledningsrätten. Är detta regeringens nya linje - att överge kollektivavtalsmodellen och lagstifta i stället?
Arbetslivsministern borde vara medveten om att åtgärder som lagstiftad heltid, rätt till deltid, arbetsgivares sjuklöneansvar och friår lägger sten på börda och hämmar fler arbetstillfällen. Självklart går det ut över dem som står utanför arbetsmarknaden. Det är de som blir mest lidande; det är ungdomar och invandrare. Jobb som skulle ha kunnat utföras tillkommer inte. Människor som har haft problem med hälsan stängs ut från arbetsmarkanden då den ekonomiska risken med att anställa dem blir alltför stor för ett litet företag. Långtidssjukskrivna sägs upp. Arbete åt alla, låter Hans Karlsson skalla!
Varför lyssnar inte statsrådet på företrädare för företagarna, eller åtminstone på Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson som knappast kan beskyllas för att gå vare sig företagens eller Moderaternas ärende? Är regeringen så bunden av LO:s önskemål att den helt medvetet fattar beslut som man vet hämmar sysselsättning och tillväxt?
Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken under utgiftsområde 13 är budgeterad till 70 miljarder kronor nästa år. Men det är inte hela sanningen. Till detta kommer ungefär 17 miljarder som ges som stöd via krediteringar på skattekonton. Det är ett lömskt sätt att dölja det verkliga förhållandet. Insatserna för att hålla nere arbetslösheten kostar ytterligare 25 %. Det är pengar som borde kunna användas betydligt effektivare.
Det är inte plusjobb, friår, aktivitetsgarantier eller utbildningsvikariat som ger tillväxt eller långsiktig sysselsättningsutveckling.
Plusjobben, som är den centrala delen av regeringens program, är inriktade uteslutande mot den offentliga sektorn. Åtgärden kommer att ge undanträngningseffekter och troligen kommer det att endast handla om okvalificerade uppgifter som bara i ringa omfattning ger ökade yrkeskunskaper. Att plusjobben ger reguljärt arbete efter programtidens slut är inte troligt.
Medicinen för att öka arbetsutbudet heter bättre förutsättningar för företagande.
Fru talman! Min son Calle fick för ett par månader sedan ett erbjudande att arbeta utomlands - ett erbjudande som han inte kunde motstå. Han är ung och har livet framför sig. Kommer han att flytta tillbaka till Sverige igen? Som förälder hoppas jag naturligtvis att han gör det. Men varför skulle han göra det?
Är skolor och universitet för hans barn så mycket bättre i Sverige än i andra länder? Knappast. För att Sverige ska kunna tävla på en global marknad måste vi ha en utbildning i absolut världsklass. Vi måste se till att äldre kunskaper uppdateras och stärks.
Det är därför obegripligt att regeringen har lämnat möjligheten till individuell kompetensutveckling. Allianspartierna är övertygade om att vidareutbildning av detta slag är viktigt för det livslånga lärandet och svensk konkurrenskraft.
Är sjukvården så mycket bättre i Sverige än i andra länder? Ska man ta det sedan mer än 60 år socialdemokratiskt styrda Gävleborg som exempel vågar nog inte sonen bli sjuk inom Sveriges gränser. Fullt kaos råder. Landstingsledningen med s, v och mp får inte igenom sin egen budget inom sin egen koalition ens. Underskott och dålig styrning är legio. Köerna är långa. Framtiden ser inte ljusare ut med samma konstellation vid rodret. Privata alternativ är det inte tal om för bokstavstrogna socialdemokrater, trots bevisligen bättre resultat, utan nu är det neddragningar av personal som gäller för Landstinget i Gävleborg.
Skulle Calle ändå våga ta steget tillbaka och kanske eftersträva att bli företagare, vilka möjligheter bjuds då? Skulle han, trots ekonomiska och arbetsrättsliga risker med att anställa, tjäna en slant lär han inte få mycket kvar av den eftersom 3:12-regler, lex Uggla, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och skatt som hämmar utbildning tar det mesta av vad han tjänat.
Okej, då kanske han vill flytta hem till Hälsingland för den vackra naturen och friluftsliv med jakt. Glöm det! Varg och björn har nu tagit över helt enligt regeringspartiernas politik. Han lär inte vilja släppa någon hund med vargar lurande i bergen eller med en ilsken björnhona med ungar i tätskogen. Varför ska människor bo kvar i glesbygden? Konsekvensen blir utflyttning och därmed ett sämre serviceunderlag och en allt svagare utsikt att kunna hålla glesbygden levande.
Detta var några exempel som visar på att med fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav ter sig framtidsutsikterna ganska dystra för att Calle ska flytta hem.
Svartmålning, kanske arbetsmarknadsutskottets ordförande kommer att säga. Nej, det är verkligheten. Jag ser den på nära håll. Många ungdomar i min hembygd har flyttat, och jag har fått till svar att det inte är troligt att de flyttar hem igen.
Fru talman! Det kommer troligen att ta lång tid att reparera det socialdemokratiska tillkortakommandet med arbetsmarknadspolitiken. Med en annan politik för utbildning, företagsamhet, hushållsnära tjänster och bidragsberoende är jag dock övertygad om att Sverige kommer att kunna öka arbetstillfällena och bibehålla kompetens och välfärd.
Arbetsmarknaden måste också komma i bättre balans. Facket borde inse att man äventyrar kollektivavtalen genom missbruk av otillbörliga sympatistrejker eller genom att med skadliga konflikthot rubba balansen på arbetsmarknaden.
Den svenska modellen med kollektivavtal är ett bra sätt att genom överenskommelser skapa en balanserad arbetsmarknad. Alltför fackligt ambitiösa politiker måste dock lära sig att hålla fingrarna borta från frestelsen att ensidigt gynna en av arbetsmarknadens parter genom lagstiftning.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja ställa några frågor till regeringssidans företrädare.
Trots en gedigen tillväxt i ekonomin förblir den totala arbetslösheten, hur man än räknar den, skamligt hög. Räknar arbetsmarknadsutskottets ordförande med att antalet arbetade timmar ökar nästa år och att arbetslösheten därmed blir lägre?
Aktivitetsgarantin kostar 5 miljarder kronor och sågas av forskare. Ams har inte gjort någon löpande uppföljning och kan inte redovisa hur aktivitetsgarantin fungerar. Aktivitetsgarantin tar också så mycket resurser från arbetsförmedlingarna att de inte hinner förmedla arbeten. Den enda tröst regeringen kan få, enligt forskare vid Växjö universitet, är att många känner att aktivitetsgarantin är så tråkig och meningslös att de gör allt för att få ett jobb i stället. Anser utskottets ordförande att regeringen bör fortsätta att satsa på aktivitetsgarantin i nuvarande form?
Till arbetslivsministern vill jag ställa följande frågor:
Varför kommer det så få propositioner till riksdagen i ett läge då arbete åt alla är regeringens viktigaste uppgift?
Anser arbetslivsministern att rätt till heltid och deltid kommer att ge fler arbetstillfällen?