Fru talman! Som vanligt ställer jag mig bakom Folkpartiets alla reservationer. För att vi ska spara kammarens tid och allas vårt tålamod yrkar jag bifall endast till reservationerna 1, 5 och 6.
Min ärade kollega herr Hamilton här borta har tagit upp Folkpartiets övergripande arbetslivspolitik. Eftersom jämställdhetsministern bevistar kammaren i dag kan jag inte låta bli att ta upp ämnet arbetsmarknad och jämställdhet. Det vore ju synd om han fick sitta här förgäves.
Vi har haft en livaktig debatt i dag. Det har varit riktigt roligt i kammaren! Låt mig först säga något om de domedagshot som vi har hört här i dag och den fruktansvärda bild som uppmålas av den dag då alliansen tar över makten. Den bleknar något om man tittar på hur det faktiskt ser ut i dag.
Senast jag knappade fram siffrorna såg det ut som att det är 6 489 personer fler som är öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadsåtgärder den vecka som gick jämfört med året innan. Domedagsprofetian blir som sagt något blek i ljuset av den faktiska verkligheten.
Ulf Holm, som tog en välbehövlig paus, måste jag ge en eloge. Han inser hur det ser ut, och säger också att alla försök är välkomna. Varför skulle inte regeringen kunna ta till sig det? Alla försök är välkomna. Det är ju så uppenbart att den politik som har förts i elva år nu inte fungerar.
Låt mig gå tillbaka till jämställdheten. Sveriges arbetsmarknad är unik på många sätt. Vi har en av de allra högsta siffrorna för kvinnligt förvärvsarbetande. Samtidigt arbetar 30 % i offentlig sektor. Av dessa är 80 % kvinnor. Många svenska kvinnor gör, med andra ord, precis det som kvinnorna har gjort i generationer före oss. De tar hand om barnen. De tar hand om de gamla. De tar hand om de sjuka. De ser till att maskineriet fungerar.
Våra yrkesval må vara självvalda, men de är långt ifrån självvalda om man skrapar lite på ytan. De är gjorda utifrån de normer och förväntningar som finns helt enkelt.
Dessa strukturer har också påverkat synen på arbetstillfällen inom den offentliga sektorn. Kvinnor förväntas vara löntagare, inte företagare och inte chefer. Därför har möjligheten till egen verksamhet inom offentlig sektor hållits ytterst begränsad. Stopplagen är väl det mest flagranta beviset på detta. Kvinnor förväntas helt enkelt att ha en man som försörjer dem. Därför har lönerna tillåtits att stanna på så låga nivåer.
Skillnaderna mellan kvinnor och män blir ännu större när man tar hänsyn till det faktum att manligt dominerade yrken ofta har betydligt större utvecklingsmöjligheter. En Metallmedlem kan ofta både utvecklas och gå vidare i karriären uppåt liksom han kan byta yrken åt sidan, medan en undersköterska med Kommunalmedlemskap alltid är en undersköterska. Karriären kan helt enkelt inte utvecklas. Ingångslönen, när man går in i yrket, räknas upp med inflationen i bästa fall, och när man senare lämnar yrket har man alltså fått en marginell löneökning.
Det räcker alltså inte med att säga att det finns ett glastak som håller oss nere. Det finns också glasväggar som håller oss inom vårt fack. Kvinna bliv vid din läst, skulle man kunna säga om nu lästeriet hade varit ett kvinnodominerat yrke.
Ulf Holm frågade, retoriskt antar jag, varför kvinnor bara har hälften av Ams resurser, och det kan jag nog svara på. Det tror jag faktiskt att de flesta av oss här i kammaren kan göra. Det beror på att kvinnors arbete inte räknas lika högt. Kvinnors arbete skattas inte lika högt. Kvinnors arbete ges inte möjlighet att utvecklas på samma sätt.
Enligt Försäkringskassans rapport, som jag tror gick ut i dag, har den offentliga sektorn i dag den dokumenterat sämsta arbetsmiljön. Det kanske också är ett av svaren på den fråga som Ulf Holm ställde tidigare om varför det är denna grupp som söker friåret. Det gör man därför att man flyr från sjukskrivningen.
Kvinnor anställda i offentlig sektor är överrepresenterade bland de långtidssjukskrivna. Många anställda i offentlig sektor upplever att de har minimalt med inflytande. Följden av detta är återigen ett stort antal sjukskrivningar. Och minns att 80 % av de anställda i offentlig sektor är kvinnor.
Dagens Dagens Nyheter innehåller en lång artikel med skrämmande uppgifter om hur unga kvinnor slås ut från arbetsmarknaden. Mer än 8 000 kvinnor, kvinnor som är yngre än vad jag är, blev förra året förtidspensionerade. 8 000 kvinnor under 40 år blev förtidspensionärer förra året. Nöjd, men inte stolt, eller var det tvärtom? Det kvittar.
Totalt ca 555 000 personer får i dag förtidspension, och två tredjedelar av dem är som sagt kvinnor. Och ökningen är störst bland unga kvinnor. Vi talar alltså inte längre om förslitningsskador efter ett långt och hårt arbetsliv utan om en ny typ av problem som orsakas av kombinationen barn, familj, arbetsliv och kanske ett eget liv till och med. Det handlar om allt som ska hinnas med mellan tvätthögar, barn med vinterkräksjuka, önskan om att dessutom kunna göra någonting bra på jobbet och kanske få en egen karriär.
Vad finns det då för lösningar? Ulf Holm hade ju modet att säga att vi behöver nya lösningar. Regeringen har det inte. Regeringen kör med samma gamla politik som tidigare. Värst var väl Camilla Sköld Jansson som hela tiden bara sade att vi måste ha mer vänsterpolitik. Men vi ser vart den har tagit oss.
Den senaste ministern som jag hörde tala om om hon inte ansåg att medfinansieringen var ett hinder när det gäller att få fler arbeten var Berit Andnor. Jag förstår att minister Andnor inte tycker att det är ett problem, men när man frågar företagarna säger de att medfinansieringen av sjukförsäkringen måste tas bort. Kvinnor är den grupp som löper störst risk att bli långtidssjukskrivna. Alltså är kvinnor den grupp som drabbas i högre grad av just medfinansieringen. Men det är inte ett problem för ministrarna. Nej, men för företagarna är det det.
Vad kan man mer göra? Skapa en rehabiliteringsgaranti som är värd namnet och tillåt att delar av sjukförsäkringen används just för rehabilitering. Då hade kanske några av dessa 8 000 kvinnor som blev förtidspensionerade förra året kunnat bli räddade från det ödet.
Det är fortfarande så att majoriteten av kvinnorna tar det övergripande ansvaret för barn och hem, och därmed är det också kvinnorna som drabbas hårdast av rigida fasta arbetstider. Folkpartiet vill förändra arbetstidslagen. Det är nämligen så att under vissa perioder i livet passar det de flesta av oss att arbeta mindre, och andra perioder passar det oss bäst att arbeta mer. Varför kan man inte ha ett flexibelt arbetstidssystem som ger möjligheter för familjerna att själva styra? Det är ingen som kan tala om för mig att sex timmars arbetstid är det som kommer att passa mig bäst hela livet, men under en period när mina tre pojkar var små hade det passat mig alldeles ypperligt.
Fru talman! Bara för att Camilla Sköld Jansson och jag ska få en riktigt rolig debatt, så här kommer det: Vi vill också införa en skattereduktion för hushållsnära tjänster så att fler kvinnor, och män för den delen, ska slippa att malas sönder och brännas ut mellan förvärvsarbete och hemarbete.
Jag tror att det var i somras som Konjunkturinstitutet gjorde beräkningar av hur samhällsekonomin skulle påverkas om skatten på hushållsnära tjänster sänks till hälften. KI:s slutsats var entydig. Det skulle skapa mellan 3 000 och 19 000 nya jobb. Jobben skulle i första hand gå till dem som i dag står längst bort ifrån den reguljära arbetsmarknaden och, hör och häpna, det skulle inte kosta staten någonting. Jämför detta med de föreslagna, konstruerade, skattefinansierade 20 000 plusjobben till en kostnad på drygt 9 miljarder kronor. Det finns ett annat alternativ som jag inte ens vill hävda är ett nollsummespel, utan jag vill gå längre, men eftersom KI är så försiktigt att man säger att det är ett nollsummespel, så låt gå för det. Det finns ett annat alternativ. Lyssna på Ulf Holm! Det finns ett annat alternativ om man bara har viljan och kreativiteten att se utöver ramarna.
Fru talman! För att ytterligare lägga på lite ved i brasan: Bryt upp monopolen inom kommun och landsting! Genom konkurrens mellan arbetsgivare kan lönerna inom vissa områden höjas genom att man öppnar de offentligt finansierade välfärdstjänsterna för konkurrens och privat företagande. Jag säger inte att det är lösningen på hela löneproblematiken mellan kvinnor och män. Det är inte bara lönebilden som kan förändras, utan det är framför allt en möjlighet till den utveckling som vi faktiskt förvägrar så många kvinnor i dag. Det gäller främst kvinnor, men även män.
Fru talman! Jag är dessutom övertygad om att den öppningen på arbetsmarknaden också skulle lösa en annan del av den problematik som vi har. Inte lösa - förlåt, det var fel ordval. Det kan man bli påhoppad för här. Men det skulle kunna vara en del av lösningen på problemet med att vi ser så få kvinnor som har styrelsepositioner. Jag kommer att ta upp detta senare med jämställdhetsministern. Jag är övertygad om att med fler kvinnor som har möjlighet att starta eget och få den typen av erfarenheter får vi också ett större underlag att rekrytera till styrelser ifrån.