Fru talman! Frågan om narkotikan och gränsskyd-
det har utgjort en ganska stor del av undervegetatio-
nen i debatten om ett svenskt medlemskap i den euro-
peiska unionen. Det har jag ansett vara mycket be-
klagligt.
Jag har tillsammans med många andra varit med
och stridit för den svenska restriktiva narkotikapoliti-
ken under 15-20 år i Sverige. Den består av ett gräns-
skydd, men också av vård och behandling av missbru-
kare och anhöriga, en effektiv polis - framför allt
gatulangningsinsatser - ganska stränga straff samt
förebyggande arbete av många aktiva organisationer,
inte minst Föräldraföreningen mot narkotika och
Riksförbundet Narkotikafritt samhälle, för att bara
nämna några.
Debatten kring EU-medlemskapet har fokuserats
på gränserna. Man har skapat bilden av att narkotikan
fritt kommer att flöda in över gränserna. Nej-sidan i
folkomröstningen har talat mycket om behovet av
eftervård av folkomröstningen. Jag tycker att det är
litet märkligt.
Man åker först runt och påstår att ett ja till EU in-
nebär ett fritt narkotikaflöde över våra gränser. Det
innebär att maten blir förgiftad. Det innebär att fram-
för allt arbetare och lågavlönade kvinnor kommer att
bli förlorare, medan herrar som Göran Persson, Peter
Wallenberg och Ulf Dinkelspiel - bara för att nämna
några ur högen, herr finansminister - är vinnare.
Men efter folkomröstningen, när folket har sagt ja,
läggs pannorna i djupa veck, och man säger: Nu har vi
ett stort problem. Man talar om behovet av eftervård.
Det sägs att landet är splittrat och, såsom av en slump,
att många, framför allt arbetare och lågavlönade kvin-
nor, är djupt bedrövade.
Såvitt jag förstår är de ledande nej-anhängarna väl
omhändertagna. Där fungerar eftervården väl. De
omhändertas i parlament av olika slag, i regeringar, i
chefredaktörsstolar och av diverse pensionsinstitut.
Men när det gäller narkotikafrågan är det annor-
lunda. De människor som verkligen far illa i vårt land
och framkämpar sina dagar i mörka och eländiga
livsvillkor - där kanske droger, kriminalitet och våld
är en del av vardagen - vilket svar har de människor-
na fått av att ha blivit använda som ett slagträ i en
folkomröstningsdebatt?
Av finansministerns och regeringens svar på inter-
pellationen av Sten Andersson kan man ändå dra den
slutsatsen att de människorna även framgent är i stort
behov av en solidarisk helhetspolitik av gott social-
demokratiskt märke.
Är det något som vi skall eftervårda är det narko-
tikafrågan. Det har visat sig i opinionsundersökningar
efter omröstningen att över hälften av de människor
som röstat nej uppger att de har gjort det därför att de
inte vill att narkotika och kriminalitet fritt skall flöda
över gränserna.
En mycket viktig del av narkotikafrågans eftervård
är därför det mycket klara besked som vi i dag får
från finansministern, och som vi tidigare har fått från
regeringen i en proposition, om att vårt gränsskydd
består vad gäller våldet, narkotikan, vapen, m.m.
Jag har ytterligare några frågor som delvis ansluter
till Sten Anderssons uppföljningsfrågor.
Tullverkets resurser kan inte bli för små om det
skall fungera som ett tullverk i den meningen att det
verkligen är gränskontrollerande och brottsbekäm-
pande. Jag undrar om man inom regeringen övervä-
ger, eller diskuterar med de berörda, ett närmare sam-
arbete mellan polis, tull och kustbevakning just när
det gäller brottsbekämpning och gränskontroller.
Vi skulle då kunna få ett effektivare arbete som,
tillsammans med de möjligheter som EU-
medlemskapet innebär, ger bättre förutsättningar att
bedriva det internationella samarbetet mot narkotikat-
rafiken.