Fru talman! Jag har egentligen ingen större an-
ledning att gå upp i debatten ytterligare en gång, om
det inte hade varit för det att Marianne Samuelsson
envisas med att citera en utredning och inte regering-
ens proposition.
Det är regeringens proposition som behandlas i
riksdagen, inte utredningar. Av regeringens proposi-
tion framgår klart och tydligt vad som gäller på nar-
kotikapolitikens område, och det har jag redogjort för
i svaret. Här finns väl anledning att slå fast detta.
Det finns också ett obehagligt inslag i Marianne
Samuelssons sätt att argumentera, som om bara Mari-
anne Samuelsson skulle vara bekymrad och engagerad
i frågan om narkotikamissbruket. Det är vi ju allihop.
Sedan har vi litet olika lösningar, men en sak är säker:
Den kontroll som sker vid gräns är en del i narkotika-
politiken, och den måste integreras rakt över med
andra insatser. Där är vi naturligtvis allihop djupt
engagerade och har bestämd uppfattning om hur det
skall gå till.
Så våra avsikter skall inte misstänkliggöras, utan
här är vi säkert alla lika lidelsefullt engagerade i arbe-
tet. Här nöjer sig ingen med att man fångar ett fåtal
vid gränsen. Det skall bli fler som fångas, och dem vi
inte tar vid gränsen skall vi ta i det svenska samhället.
Och dem vi inte tar i det svenska samhället skall vi ta
ute i Europa. Här skall vi samarbeta.
Personer som fastnar i detta eländiga bruk och
missbruk skall vi naturligtvis se till att ge en så värdig
behandling som möjligt, återupprätta dem som männi-
skor och ge dem förutsättningar att komma tillbaka in
i samhället.
Det är en vidare debatt. Men dagens sakfråga om
Tullen, stickprovskontroll och Tullens möjligheter i
fortsättningen har jag redogjort för i svaret och också i
propositionen till riksdagen. Det är propositionen som
gäller - inga utredningar.