Rättsväsendet

Fru talman! Under dagen ska vi prata om många

saker som gäller rättsväsendet, bl.a. om den oro som

växer i det svenska samhället. Det kan beläggas ge-

nom olika former av undersökningar, som den som

Länsförsäkringar har gjort där man konstaterar att

mer än hälften av kvinnorna i Sverige undviker att gå

ut ensamma på kvällarna. Det kan också beläggas i

samtal med många äldre, som vittnar om att de inte

längre känner att de vågar vara ute på kvällarna när

ungdomar rör sig på stan.

Det kan också märkas i en utveckling som jag

själv har sett. Jag kan jämföra med min egen tid som

barn. När jag gick till skolan var det faktiskt så - jag

är uppvuxen i en förort väster om Stockholm - att jag

redan från unga år fick gå själv hela den långa vägen

till skolan. Det var så många sände barnen till skolan

för bara så lite tid sedan som på 70-talet. I dag, när

jag har egna barn, ser jag hur vi ständigt åker hela

vägen. Vi följer våra barn även en bra bit upp i åren.

Det är inget annat än ett uttryck för oro för att barnen

kan fara illa och för att något har hänt i vårt samhälle.

Det kan också ta sig sådana uttryck som det gjor-

de när jag träffade ett brottsoffer. Det var en 17-årig

kille som jag träffade i förra veckan. Han bor i norra

Botkyrka och har på kort tid blivit utsatt för misshan-

del och rån och blivit skjuten i handen utan att ha

gjort någonting. Han berättade hur det känns att gå

upp på en tunnelbaneperrong i den närförort i Stock-

holm där han bor. Han sade att han alltid är lika rädd.

Han tittar sig omkring för att se om det finns gäng

eller grupperingar som han inte vet vilka de är. I så

fall går han därifrån.

Han berättar hur det känns att komma upp på en

perrong och höra sina egna hjärtslag. Jag vet inte om

ni har känt det någon gång. Jag tror att det är så det

blir när man är riktigt rädd: Då hör man sin egen

andning och sina egna hjärtslag väldigt tydligt. Så

beskriver många ungdomar i dag att det uppfattar det

att vara utomhus. Många beskriver att det är så de

känner när de går till skolan. När det blir rast blir man

nervös och känner hjärtslagen. Allt detta är oron i det

svenska samhället, och det är det högsta priset vi

betalar för brottsligheten i Sverige.

Det handlar alltså egentligen inte bara om att vara

brottsoffer och om att vara direkt utsatt. Det är också

all den här oron för att det ska komma också till mig,

till mina barn eller till mina åldrande föräldrar och

allt det vi gör för att därför slippa brottsligheten, alla

de frihetsinskränkningar vi gör - det gäller inte minst

kvinnor i Sverige - för att undgå brottsligheten. Det

är det största frihetspriset vi betalar, och det gäller en

mycket stor andel av svenska folket. Därför är det här

en mycket stor fråga för oss som representerar svens-

ka folket.

Oron skulle inte finnas om det inte fanns våld, och

våldet, det får vi nu rapporter om, ökar i omfattning.

Det ökar framför allt bland de yngsta, och därför är

det särskilt allvarligt. Det är en utveckling som vi

som jobbar nära frågorna har hört om under en lång

tid. Det är vittnesbörden om hur hot som fanns och

alltid har funnits nu ofta effektueras. Det är en hårda-

re miljö ungdomsgrupper emellan. Det är ungdomar

som är beväpnade, också i skolan, med knivar och

ibland med ännu värre saker och som inte är sena att

använda dessa vapen. Det gör att våldet tilltar i om-

fattning och i effekt.

Ibland missar vi att vi passerar gränser som just

när vi passerar dem är osynliga. Men när vi blickar

bakåt ser vi dem. Ta detta med att elever har avlidit

vid svenska skolor till följd av våld. Om man backar

lite kan man se att en sådan hemsk händelse kunde

ske vartannat eller vart tredje år. I år har det redan

hänt tre gånger. Om man inte stannar upp och känner

den typen av gränsöverskridanden förstår man inte

var den här utvecklingen är på väg.

Problemet är att attityden från förståsigpåare och

professorer är att det här inte finns. Lika snabbt som

rapporten om att det grova våldet bland yngre ökar

kom ut, lika snabbt var de där igen för att berätta att

så är det inte. Det finns de i Sverige som verkar ha en

uppgift utifrån en skala där det bara finns två poler.

Den ena heter "brottsligheten sjunker" och den andra

heter "anmälningsbenägenheten ökar". I deras värld

finns inget ökat våld.

Det här spelar roll. Vår bild, vår verklighetsbild,

är den som kommer in i medierna, den som kommer

in i våra debatter. Är det en allmän uppfattning att de

ungdomar som känner oro, som ser våldet, i grunden

inte ser någonting som ökar i omfattning så tror jag

att de här frågorna trängs åt sidan och ersätts av an-

nat. Så fungerar vår värld. Därför är det allvarligt att

det inte ens hann få komma en diskussion om huruvi-

da det faktiskt är så att våldet ökar bland ungdomar

innan det meddelades att det inte var så.

Låt mig också säga att till detta kommer naturligt-

vis mörkertalen. Det finns kvinnor som vittnar om att

de många gånger får stryk i hemmet, men det är ingen

idé att sätta i gång processer om det ändå inte leder

till några ingripande åtgärder mot förvaren - ofta den

de lever med och har svårt att komma ifrån. Det finns

ungdomar som säger att det ändå inte ger några ef-

fekter. Om poliserna inte syns och är närvarande och

om rättsväsendet inte ger några kännbara efterverk-

ningar till våldsverkarna - varför ska jag då bry mig

om att anmäla?

Jag kommer tillbaka till min 17-åring som var

nervös i tunnelbanan. Jag frågade honom: Hur har du

löst det? Hoppas du på polisen, eller? Nej, sade han.

Jag har gjort det som man måste göra. Jag har lärt

känna de värsta grabbarna. Vi säger hej till varandra,

och därmed är jag skyddad. Vi har med andra ord

ersatt rättsstatens princip, idén om att vi är lika inför

lagen och att polisen ska upprätthålla lag och ordning,

med ett system där man ska känna rätt typ av busar

för att slippa få stryk. Och det är ingenting som är

ovanligt i förorter i stora delar av vårt land.

Detta är ett samhälle på reträtt, ett samhälle som

har missförstått den grundläggande uppgiften och vad

stat och myndigheter finns till för, nämligen att ga-

rantera människor frihet från den här typen av över-

grepp och rätten att slippa behöva leva ett liv i oro.

Socialdemokraterna har i denna del ingen lösning.

De har egentligen inget språk heller för att diskutera

de här frågorna. Jag har noterat att alltfler socialde-

mokrater pratar om allt annat än just kriminalpolitik

när man pratar kriminalpolitik. Här heter det att det

ska lösas med allt annat, allt som är välfärdens poli-

tik. Thomas Bodström pratar allt oftare om att lärare

är viktigare än poliser, och det kan ju vara en poäng

ibland. Men ibland är det också bra med poliser.

Ibland händer det saker som man måste ingripa mot.

Om man aldrig ser eller talar om det verkliga våldet

känner ju väldigt många av brottsoffren och de som

känner oro att makthavarna i det här landet antigen

inte känner till detta eller blundar. De pratar inte om

min verklighet. Det är den risk vi ser.

Socialdemokraterna säger att poliserna ska bli

fler. Hur lyckat det egentligen är kommer jag att

diskutera lite senare med Thomas Bodström. Men

någon vidare idé än att det ska upp på ungefär 17 000

finns inte. Det nämns att man bör följa vad Rikspolis-

styrelsen vill se för numerär i landet, men det finns

det ingen budget och inga beräkningar för.

Det fanns en besparingspolitik under det sena 90-

talet som huvudsakligen gick ut på att statens budget

skulle se snygg och ren ut, vilket vi hittills kan säga

åtminstone har varit hyggligt sant. Mycket av utgif-

terna har dock skickats ned på kommunerna, de

kommuner som har att fatta de dyra besluten om

placeringar och mycket av den vård och de insatser

som finns för ungdomar. Dessa är i dag, det vittnas

det om över hela landet, i princip slagna av banan.

Det är där väldigt mycket inte fungerar i dag. Det

är där som inte ungdomar får något stöd, eller ens

några reaktioner, när brottsliga gärningar begås. Och

det följer av den besparingsstrategi som socialdemo-

kraterna valde på 90-talet.

Det ges innehållslösa löften om att bekämpa nar-

kotikan, men det finns aldrig resurser eller möjlighe-

ter att faktiskt göra det. I den delen ska vi ju få en

skrivelse till riksdagen. Men jag är inte särskilt opti-

mistisk. Här verkar man i det politiska språket vara

mer mån om att tala om att narkotikan ska försvinna

än att berätta hur det ska gå till. Och det gäller både i

form av vårdinsatser och i form av mer ingripande

åtgärder.

Vi har en kriminalvård som inte riktigt fungerar i

dag. Det tror jag att alla kan vittna om. Det är en

överbelagd kriminalvård som inte har det utrymme

för att differentiera fångar som man vill göra och på

det sättet bättre kunna efterkomma de problem som

faktiskt finns.

Vi har en politik mot unga lagöverträdare som

många vittnar om inte har något innehåll och som

leder till upprepade förseelser av ungdomar, som

aldrig leder till någon reaktion och som kan pågå i

åratal. De kan fortsätta att terrorisera sin nära omgiv-

ning där de bor och aldrig på något sätt möta den

reaktion och den trötthet som många känner inför

detta. Det är klart att detta är socialdemokraternas

ansvar. Och här saknas det, som sagt, en hel del av en

verkningsfull politik.

Vi moderater vill se en annan politik på plats. Och

vi tar vår utgångspunkt, vilket är viktigt att göra i

sådana här sammanhang, i en syn på människan som

är både optimistisk och realistisk. Människan är ju

oerhört kapabel. Det vet vi alla. Hon kan motiveras

till att göra underverk och bygga väldigt mycket fint.

Men människan är också bräcklig och i behov av

uppmärksamhet och i behov av att vara älskad och

omtyckt. Därför kan det lätt gå snett med den männi-

ska som blir illa behandlad och som inte blir sedd.

Jag tror att det är viktigt att ha denna utgångs-

punkt från den enskilde individen, att ställa sig frå-

gan: Ser vi alla enskilda individer? Låter vi dem ut-

vecklas i Sverige på ett sätt som gör att de känner att

de har makt över sitt eget liv? Svaret tycker jag är:

Nej, det gör vi inte. Det är inte ett värdigt liv för alla

svenskar. Det finns inte möjligheter för alla att fak-

tiskt utvecklas till att synas och till att få värdigt liv

för egen del, utan väldigt många föds in i familjer och

i områden där dessa utvecklingsmöjligheter inte finns

och där den svenska välfärdsstaten egentligen aldrig

har funnits till för dem, denna välfärdsstat som så

gärna ägnar sig åt att diskutera a-kassenivåer och

maxtaxekonstruktioner som riktar sig till människor

som redan har jobb och som faktiskt är hyggligt

etablerade i det svenska samhället. Det är den svens-

ka välfärdsstatens huvuduppgift. Men till människor

som har det riktigt svårt och som växer upp under

svåra förortsförhållanden och som skulle behöva en

fungerande rättsstat och en närvarande och synlig

polis finns det aldrig resurser, tid eller ens ett utrym-

me att beskriva hur de lever sina liv.

Moderaterna vill därför - och vi har presenterat

det i en lång rad motioner - se en annan inriktning av

hur det svenska rättssamhället och rättsväsendet ska

fungera. Vår utgångspunkt är att vi behöver ett själv-

ständigare domstolsväsende som står fritt från politi-

ken och som kan organisera och administrera sig

självt och som naturligtvis ska finnas nära medbor-

garna på det sätt som vi har beskrivit när det gäller en

nätverksmodell i första instans. Vi tycker att dessa

domstolar ska använda straffpåföljderna. Det är en

märklighet i den svenska rättsordningen att vi har ett

system där väldigt mycket av våra straffsatser efter

åratal av diskussioner och utredande och när vi har

satt dem på plats sedan faktiskt inte används av våra

rättsvårdande myndigheter. Detta vittnar lagmän om

som säger att det gäller om det är fråga om narkotika

och mord. Men hur är det i fråga om grov misshandel

och de brott som i vardagen drabbar svenska folket?

Använder vi våra straffsatser? När vi har tittat på

detta kan vi finna att man ligger mycket långt ner i

fråga om tillämpningen och ibland t.o.m. under mi-

nimistraff som anges i straffskalan, vilket ju hela

tiden leder till att den ingripande åtgärd som finns i

lagstiftningen de facto inte kommer på plats, vilket

hela tiden blir till gärningsmännens fördel och leder

till att vi inte tillräckligt ingripande kan sätta in åtgär-

der.

Detta påverkar naturligtvis också kriminalvårdens

möjligheter. Inom kriminalvården runtom i landet får

man beskrivningar av hur det kommer interner dit

som fortfarande är påtända och inte avgiftade och

som man ska försöka få avgiftade och påverka till en

annan livsföring. Sedan muckar de två veckor senare.

Vem tror att det fungerar? Vem tror att det ger några

reaktioner? Och kriminalvårdens personal är lojal och

berättar om att man inte ska ha några långa straffpå-

följder. Visst, så är det. Men de håller med om att de

har alldeles för korta tider för att komma åt deras

grundläggande kriminella attityder eller ens deras

drogproblem. Jag menar att det i en humanistisk kri-

minalvård också går att säga ja till längre påföljder

och till att vi använder de straffskalor som finns,

därför att det behövs mer ingripande åtgärder mot det

tyngre klientel som i dag befolkar våra anstalter.

Det behövs fler poliser. Vi moderater har i en

motion föreslagit hur vi ska få 20 000 poliser i Sveri-

ge. Det är naturligtvis inte ett mål i sig att vi har

massvis med poliser. Men det är ett medel för att

dämpa den oro som många medborgare känner. Det

är ett medel för att faktiskt lagföra och efterkomma

en hel del av den brottslighet som i dag begås. Också

människor som drabbas av inbrott och cykelstölder

har en rätt att faktiskt få en polis som gör någonting

åt det. Det ska inte bara vara så att det lämnas över

till dig själv att ordna. En sådan utveckling kan inte vi

stödja.

Vi vill också ha åtgärder för brottsförebyggande

arbete. Det finns mycket som man kan göra genom att

tänka efter hur man ska förekomma brottsligheten, i

hur vi bygger, i hur vi informerar och stöder brottsof-

fer. Ibland kan det handla om att komma till rätta med

sin situation och kanske bryta med förhållanden som

är skadliga. Där finns också mycket att göra. Vi vill

ha en tydligare politik för brottsoffer. Och hur mycket

vi än talar om att vi har upptäckt brottsoffren under

de senaste tio åren i svensk justitiepolitik så vittnar

brottsoffer fortfarande om att de anser sig bli illa

behandlade vid rättsliga processer, hur de har stora

problem med försäkringsbolag och hur de har stora

problem med kontakterna med polisen och med soci-

ala myndigheter. En bit på vägen har vi kommit, men

det är absolut inte klart.

Det är också viktigt att betona det civila samhället

- föräldrarna, medborgarna. Och jag tycker särskilt

att det gäller när diskussionen förs om det skolrelate-

rade våldet att det ankommer på oss alla, särskilt på

oss vuxna, att vi vänder oss emot detta och inte läm-

nar våra ungdomar ensamma med det våld som nu

breder ut sig utan faktiskt tar en aktiv del genom att

närma oss detta och att finnas närvarande. Och det är

ingenting som några myndigheter eller några lagar

kan rätta till. Det handlar om hur vi allihop reagerar

som föräldrar och som medborgare i ett land där vi är

trötta på våldet, men där vi måste göra mer för att

stoppa det.

Detta är vårt erbjudande. Som det är nu kan vi inte

fortsätta. Vi kommer under dagen att diskutera detta.

Och jag ska återkomma till en del av våra frågor. Jag

kan nu inledningsvis yrka bifall till reservation 2.