Rättsväsendet

Fru talman! Demonstrationerna i Malmö under

Sveriges ordförandetid, demonstrationerna i Göteborg

samt terroristattackerna i USA innebär att händelser

av extraordinär karaktär under detta år har påverkat

rättsväsendets organisation, metoder, etik- och moral-

frågor och lagstiftning. Som har sagts har det satt

tilliten på rättssystemet på prov och även blottat bris-

ter i systemet.

Fru talman! Indirekt kommer EU och dess institu-

tioner i samtliga fall i fokus.

Erfarenheterna reser också frågor och tankar. Alla

demonstranter kan inte dras över en kam. Jag ifråga-

sätter polisens kännedom om politiska och ideella

grupper. Många ungdomar och vuxna som demon-

strerade, var de i polisens ögon fiender mot staten

eller samhällsmedborgare som polisen ska inkludera i

begreppet värna medborgarnas trygghet?

Användningen av skjutvapen och andra alternativ

är en fråga, liksom lagstiftning i raketfart utan tid till

eftertanke, som vi här har debatterat, rättssäkerheten i

andra hand och konsekvenserna i tredje.

Vi erfar, fru talman, att mer och mer inom rättsvä-

sendet bestäms och avgörs överstatligt, med endast

regeringen och dess representanter vid mötena.

En stor del av rättsväsendets budget går till EU-

samarbetet. Den totala notan för Malmö, Göteborg

och andra insatser när det gäller polisen är ännu inte

klar - vi kan inte se den siffran. Men även en stor del

av rättsväsendets budget går till myndighetstjänster

och resor som företas i det allt intensivare samarbetet

inom tredje pelaren, med utökningen av EU:s organi-

sation och befogenheter med personal.

Europol har på ett bräde tillförts 15 nya medarbe-

tare. Eurojust måste ha två svenska åklagare på heltid.

Det är domstolsakademi, polisakademi och brotts-

förebyggande nätverk. Just nu diskuteras om en ge-

mensam gränspolis ska skapas. Italien utreder frågan,

och Finland driver på.

Det börjar alltid med en grupp, som sprids till ett

nätverk, som blir en organisation, som får en utök-

ning, och sedan blir det överstatlighet.

Fru talman! Miljöpartiet motsätter sig planerna på

en EU-gränspolis. Den frågan borde inte ens ha lett

till en utredning.

EU-samarbetet utgör alltså en ökande andel av ut-

giftsområdets verksamhet, och regeringen konstaterar

att området polisiärt och rättsligt samarbete framstår

som ett av de allra mest expansiva samarbetsområde-

na just nu. Regeringen ivrar för detta - landet som

vill gå längst.

Målet för rättsväsendet är den enskildes rätt-

strygghet och rättssäkerhet, men det finns en tendens

att detta naggas i kanten. Principen om ömsesidigt

erkännande och att ovillkorligt lita på de andra med-

lemsstaternas rättssystem kan leda till ändringar i

både regelverk och arbetsmetoder för domstolar,

åklagare och polisen.

En majoritet av partierna har gett sitt stöd till den-

na utveckling, men Miljöpartiet efterlyser en helhets-

syn och en konsekvensanalys.

Målet för kommunalpolitiken är att minska

brottsligheten och öka tryggheten för människor. Med

Miljöpartiets politik - om vi ensamma hade fått härs-

ka - hade mer resurser kunnat gå till nätverk och

problembaserad och brottsförebyggande verksamhet.

Men EU-samarbetet kräver, som sagt var, mer och

mer pengar.

Med denna markering, fru talman, står jag i övrigt

bakom budgetförslaget för utgiftsområde 4.

Alla partier har samma påse pengar att fördela till

de olika utgiftsområdena. De partier som ökar på

rättsväsendets budget borde också tala om vilka andra

utgiftsområden som får mindre för att medborgarna

ska kunna få en helhetsbild.

Kriminalpolitiken måste, enligt vårt sätt att se det,

utgå från kunskapen om brottsligheten och måste

innefatta åtgärder inom samhällets alla sfärer och på

samhällets olika nivåer. Kriminalpolitiken måste vara

en integrerad del av samhällspolitiken. En framgångs-

rik kriminalpolitik kan bara drivas inom ramen för

allmän välfärdspolitik, som innefattar mål om social

trygghet, rättvis fördelning och stärkt solidaritet män-

niskor emellan.

Som sagts tidigare, är det väl här skiljelinjen går

mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemo-

kraterna å ena sidan och i synnerhet Moderaterna å

andra sidan.

Samhällets insatser för barn och ungdomar, för

alla dem som inte har föräldrar som av någon anled-

ning kan ta föräldraansvaret, måste vara effektivt.

Verksamheten inom skola och socialtjänst är centrala

delar av kriminalpolitik byggd på helhetssyn och

kunskap.

Moderaternas Fredrik Reinfeldt har också fångat

upp människors oro och rädsla, men när det kommer

till kunskap negligerar han detta. Det är oerhört in-

tressant att finna att man avfärdar både forskarna på

BRÅ och kriminologerna på Stockholms universitet

osv. som förståsigpåare, som om våldet och oron inte

fanns.

Det är oerhört farligt att gå på mediernas bilder,

för där vill man ju skapa sensation. Det har också

visat sig i forskningen när det gäller ungdomsbrott,

för forskare som har följt den här utvecklingen, att

politiker i alldeles för hög grad har reagerat på medi-

ernas skildringar och inte sett på den kunskapsbase-

rade forskningen. Det är en fara. Politiska beslut kan

inte fattas på de premisserna.

Jag kommer från en konferens om barns och ung-

domars brottslighet som BRÅ har arrangerat både i

går och i dag. Det är mycket intressant att höra att

Fredrik Reinfeldt också har kommit från denna kon-

ferens, för det är inte samma bild som ges. Visserli-

gen är det riktigt att rån och grövre brott bland ung-

domar som är 15-17 år har ökat, men det är inte så

massivt som man kan få en tanke om och en känsla

av när Fredrik Reinfeldt återger det.

Vi måste gå på statistiken för dem som lagförs för

brotten. Antalet lagföringar år 2000 för 15-17-åringar

var ca 12 000. Av dem var den största delen, 6 300,

brott mot förmögenhet, dvs. snatteri, stöld och till-

grepp av fortskaffningsmedel. 2 000 av dem var brott

mot person, varav 1 378 var misshandel.

Jag tycker inte att detta är en bra utveckling, att vi

ser en ökning, men det är inte ett så stort antal - det

måste vi ha klart för oss. Men det är inte bra med en

ökning.

Jag hörde också att ungdomar som har blivit ut-

satta för rånen - oftast mobiltelefoner men också

pengar osv. - får hjälp. Det finns tre personer på

Polishuset på Kungsholmen som täcker Stockholms

län där brottsoffer får komma till samtal. Det var

mycket intressant att höra hur det gick till.

De ungdomar som har blivit utsatta för brott, dvs.

brottsoffren, gav nästan samtliga en skildring av att

när rånen hade begåtts fanns det fullt med vuxna i

deras närhet. När man frågade varför de inte skrek på

hjälp eller sade till, svarade de att de gjorde det men

att inga vuxna reagerade.

Då hjälper det inte hur många poliser vi än har.

Poliser kan ju inte omgärda ungdomarna hela tiden,

utan det måste vuxenvärlden göra.

Varför hjälper inte de vuxna när de ser ungdomar

råka illa ut? Varför har vuxna blivit rädda för ungdo-

mar. Det är samma tendens inom skolvärlden. Detta

är ett kapitel att utreda för sig.

Det konstaterades också på BRÅ:s föreläsningar

att det har förts en konstant kriminalpolitik, att den

inte har blivit mjukare. Det är ungefär samma om

man ser från 90-talet fram till år 2000. Domstolarna

dömer ungefär på samma sätt under den här perioden.

Det har alltså inte skett något drastiskt.

Sammanfattningsvis när man ser på ungdoms-

brotten kan man säga att det är en positiv kurva, som

går ned, förutom när det gäller våldet, som har ökat.

Alla andra typer av brottslighet har gått ned.

Kriminalpolitiken och samtliga åtgärder som vid-

tas inom rättsväsendet ska bygga på kunskap om

brottsligheten, dess orsaker och effekter och vidtagna

åtgärder. Vi får en bra kunskapskälla genom BRÅ:s

alla skrifter och undersökningar som ges ut. Det är

väl en självklarhet att vi måste ta del av detta. Vi kan

inte styras, som jag sade, av mediernas skildringar.

Av den totala budget som vi har på 24 miljarder

för budgetåret 2002 fördelas den största delen, 13,7

miljarder, till polisen. Det är över hälften.

Under perioden 2002-2004 höjs anslagsramen

med 2 miljarder utöver pris- och löneomräkningen.

Det innebär, fru talman, fler civila specialister, re-

krytering av poliser och även åtgärder mot gles-

bygdsproblematiken. Det är viktigt att det sker för-

ändringar här. Det pågår också en utredning som ser

över glesbygdsproblematiken. Men det är också vik-

tigt med ledarskap och organisation, att polisen vågar

och kan ta in hjälp utifrån, inte minst när det gäller

metodik och psykologi.

Miljöpartiet vill trycka på några delar som vi

tycker är viktiga. Det är tack vare vår envisa kamp för

en bättre behandling av miljöbrott som det nu finns

en särskild avdelning under Riksåklagaren som har

ett nationellt ansvar. Tyvärr, måste jag säga, lyckades

vi inte nå fram i förhandlingarna med att tillsätta de

tio extra miljöåklagare som Riksåklagaren behövde.

Däremot fick vi 15 miljoner, öronmärkta pengar inom

polisen, att använda för bekämpning av miljöbrott.

Jag hoppas att dessa används till att anställa poliser

som på heltid kan utreda miljöbrott.

Under 2000-talet avsatte polisen 11 miljoner, ock-

så av särskilt anvisade medel. Jag tycker att dessa

borde ha använts mer till just heltidsanställda poliser

eller civila specialister med ekologi och biologi som

huvudämnen.

När det gäller domstolarna är det nu ett moratori-

um på att göra förändringar inom tingsrätterna. Det

som har gjorts tycker jag har varit en bra förändring,

men för att gå vidare måste vi ha en utvärdering. Inte

minst Sveriges geografi ställer speciella krav på till-

gängligheten.

Men den viktigare frågan för domstolsväsendet är

den kommande domarutbildningen, som måste för-

ändras. Den nuvarande formen är inte en form som

passar i det moderna samhället. Om detta har jag

framfört åsikter i 1995 års domstolskommitté. Då var

det inte många som höll med mig, men i dag är det

tydligt att det behövs en förändring då man har svårt

att rekrytera människor.

Jag önskar, fru talman, att alla de målformulering-

ar och prioriteringar i budgetpropositionen för de

enskilda myndigheterna skulle vara en obligatorisk

lösning när det gäller arbetstiden, inte enbart för

verksamhetschefer utan för alla anställda inom rätts-

väsendets myndigheter. Alla kunde då i gemensam

anda planera utifrån målformuleringarna.

Det är också viktigt att det sker en verksamhets-

uppföljning, en effektiv budgetkontroll och en led-

ningsorganisation med ett ledarskap som inte är py-

ramidformat med enbart ordergivning.

Till sist, fru talman, den internationella insatsstyr-

kan mot terrorism, som inrättades 1988-1989. Den

har aldrig använts en enda gång för detta ändamål.

Det ska vi vara glada för, men samtidigt är det ju ett

problem att ha en styrka som aldrig utnyttjas på ett

resursriktigt sätt. Därför kunde andra arbetsuppgifter

ingå i den internationella insatsstyrkans uppgifter.

Det var alldeles nyligen som vi införde denna änd-

ring. 50 % av tiden måste de öva och se om sitt mate-

rial, men resterande tid skulle de kunna vara ute i

landet om de fick beredskap. Men de måste också ha

erfarenhet av vanligt polisarbete bland andra poliser.

Nu är jag bekymrad, fru talman, för hur detta ska

bli, för plötsligt bytte Vänsterpartiet sida utan att vi,

som jag tycker, har fått något riktigt underlag för

detta.

Stockholms läns polisresurser kommer att minska,

och där behövs ju dessa resurser - en styrka på 50-55

man. Det är bekymmersamt redan som det är. Vad är

då det bästa resursutnyttjandet? Vad ska de resterande

50 procenten göra när de inte ska ingå i Stockholms

län och delta i det övriga arbetet? Nu är detta en iso-

lerad grupp som bara ska tränas. Hur många gånger

de kommer att användas är det ingen som vet. Vad

ska de göra resten av tiden? Det är ett stort frågeteck-

en.

Av Rikspolisstyrelsens promemoria år 2000 fram-

går att en överföring av en operativ resurs, att föra

över insatsstyrkan till central nivå, skulle vara ett

avsteg från den grundläggande principen att det ope-

rativa polisarbetet så långt som möjligt ska ske med

lokalt placerade resurser. Det måste därför finnas

mycket starka skäl för att göra en sådan förändring.

Vilka, Vänsterpartiet och de borgerliga partierna, är

de starka skälen?

Det är också att föredra att insatsstyrkan knyts till

en lokal polismyndighet med hänsyn till behovet att

varva arbetet i insatsstyrkan med vardagligt polisar-

bete. Rikspolisstyrelsen vill inte göra förändringar

utan vill behålla den under polismyndigheterna i

Stockholms län. Detta var alltså Rikspolisstyrelsens

synpunkter.

När det gäller länspolischeferna vet jag att det är

en stor majoritet av länspolischeferna som också vill

ha det på detta sätt. Nu måste varje länspolismyndig-

het avstå medel från sina resurser, som de säger, till

insatsstyrkan som bara ska öva och inte göra någon-

ting annat.

Jag är alltså bekymrad också för att en isolerad

grupp kan skapa egna referensramar och endast

åstundar skarpa uppdrag. Den här gruppen är väldigt

bra på att lobba.

Jag yrkar bifall till reservation 11.