Fru talman! Det var väl inget svar på frågan varför
vi har en brottslighet i Sverige efter nära nog - som
jag påpekade - ett oavbrutet socialdemokratiskt mak-
tinnehav sedan 1932. Jag är väl förtrogen med att vi
hade en borgerlig regering 1991-1994. Jag var då
själv riksdagsledamot och kunde se hur antalet poliser
ökade. Men ni skapade en grop i mitten av 90-talet
genom att stänga Polishögskolans intagning i fem
terminer. De tusen poliser som vi då förlorade är det
som man nu försöker att bygga i kapp. Problemet är
att det kommer inte heller att räcka.
Jag vill också påpeka att många av de idéer som
finns i kriminalvården - vilket man märker när man
rör sig där - kommer från USA. Jag vet inte vem som
har det som favoritland. Mycket av idéutvecklingen
kommer från USA och Kanada. Vi själva har alldeles
för lite att skryta med i den delen.
När det gäller den nationella insatsstyrkan är det
min uppgift här att se till att de grundläggande statli-
ga funktionerna finns på plats, att vi har möjlighet att
värna oss mot risk eller förberedelse för terrorism.
Om jag då får beskedet att den möjligheten i dag inte
finns, att den kompetens som styrkan ska ha inte
finns, att det inte finns tillräckliga möjligheter att
utbilda sig och att det i hög grad beror på den organi-
satoriska placeringen hos Stockholmsmyndigheten,
då ska jag efterkomma detta med de möjligheter som
jag har.
Det fanns planer på långtgående integrering av
den nationella insatsstyrkan i Stockholmspiketen. Jag
träffade representanter för Stockholmspiketen förra
lördagen. De har en mycket tydlig och klar insatsbe-
redskap för vissa uppgifter, men inte för terrorverk-
samhet. Min slutsats blev att om det sker en integre-
ring, då försvinner vår möjlighet att agera mot terro-
rism. Vi får hoppas att det inte händer något, men den
dagen som det gör det ska vi kunna svara på frågorna:
Varför fanns det ingen som hade förberett sig? Varför
fanns det ingen som hade rekognoscerat och utbildat
sig för att kunna stå emot detta?
Ingvar Johnsson har en poäng i att man ska akta
sig för att peta för mycket. Men här finns en lång
tradition, om jag uttrycker mig så. Här har petats i ett
par decennier, och det vi nu gör är att vi rättar till den
petning som blev fel förra gången.