Rättsväsendet

Fru talman! Man blir lite rastlös när man sitter i

tre timmar och lyssnar på andra. Å andra sidan tycker

jag att det har varit väldigt intressant att höra alla

partiers ideologiska uppfattningar i olika frågor. Jag

tycker att det faktiskt är väldigt bra att vi försöker

hålla en mycket hög debattkvalitet. Vi var här i fre-

dags. Det var andra konstellationer. Vi är här i dag.

Nu är det nya konstellationer. Men vi håller oss till

sakfrågor. Jag tror inte att jag under de här tre tim-

marna har hört något enda personangrepp, som i

andra sammanhang är så vanliga och trista och där

man ger sig på varandras personliga egenskaper i

stället för att hålla sig till sakpolitiken.

Jag tycker att det har varit väldigt roligt och in-

tressant att lyssna. Däremot har man inte kunnat und-

gå en viss irritation på vissa håll, en viss irritation

över att saker och ting har förändrats. Så är det ju.

Det här är min första budgetdebatt. Men det är så

att under ett antal år skedde det neddragningar inom

skolan, sjukvården och rättsväsendet. Det gjorde

regeringen därför att man var tvungen att ta ett an-

svar. Man gjorde det tillsammans med samarbetspar-

tierna för att kunna göra de satsningar som nu görs på

just dessa områden. Det är klart att man i opposition

inte har det ansvaret. Då kan man kritisera även vid

sådana tillfällen. Men nu är alltså läget annorlunda.

Nu gör regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet

den största satsningen någonsin på rättsväsendet.

Aldrig någonsin i Sverige har det gjorts en så stor

satsning. Detta är ett faktum som det inte går att

blunda för.

Detta gäller inte minst inom polisen. Vi har på

kort tid gått från en till tre polisutbildningar. Vi har

nu kapacitet att börja utbilda någonstans mellan 700

och 900 nya poliser per år. Dessutom finns de utred-

ningar som Johan Pehrson nämnde och som gör att vi

förhoppningsvis kan renodla uppgifterna, vilket gör

att ännu fler poliser kan arbeta med de saker som jag

tycker att de ska ägna sig åt, nämligen brottsbekämp-

ning och förebyggande arbete.

Man kan naturligtvis nu ge sig in i ett hypotetiskt

aktionsförfarande och säga att 2006 ska det vara si

och så många, vi ska 19 000 eller 20 000 poliser.

Javisst, låt oss ha de diskussionerna när det så gäller,

men det går inte att öka hur mycket som helst varje år

om vi ska behålla den höga standard på polisen som

jag i alla fall anser att vi ska ha. Som sagt: Det som

gäller nu är den största satsningen någonsin, och det

innebär att målet är att det 2004 ska vara 17 000 poli-

ser i Sverige, mer än det någonsin har varit.

Låt oss sedan i valrörelsen 2006 och kanske ännu

senare diskutera om det ska vara 18 000, 19 000 eller

20 000. Det enda vi vet nu är att den här satsningen,

som vi har gjort tillsammans, är en satsning som

kommer att fortsätta.

Polisen ska ägna sig åt brottsbekämpning och

brottsförebyggande. De betyder oerhört mycket i de

brottsförebyggande råd som nu finns i 200 av landets

kommuner. Det allra viktigaste är just att förhindra att

våra ungdomar hamnar i droger och kriminalitet.

Det har talats här lite om välfärdsstatens betydel-

se. Jag tror att de allra flesta faktiskt håller med om

att det finns en klar koppling mellan sociala orsaker

och brottslighet - ju mindre inkomstskillnader, ju

mindre sociala skillnader, desto färre brott. Och vice-

versa: Ju större inkomstskillnader, ju större sociala

klyftor, desto grövre och större brottslighet. Så har

det varit i alla tider, så är det överallt. Det finns orsa-

ker till att människor begår brott. Det är ingen slump

vilka som begår brott och var de begås. Det är därför

så oerhört viktigt att se helheten och att göra de sats-

ningar som vi nu gör tillsammans på familjen, den

särskilda storstadssatsningen för att minska segrega-

tionen, de särskilda satsningar på skolan som gör att

fler vuxna kommer ut dit, satsningar för att öka den

sociala kontrollen på våra barn och ungdomar. Det är

det här som också vid sidan av satsningen på polisen

och rättsväsendet är så viktigt. Det går inte att bryta

ut olika delar. Det är det som är strategin, Ragnwi

Marcelind. Det är helheten som är det viktiga. Man

kan inte isolera olika delar.

Det har kommit uppgifter om brottsligheten. Vi

vet att den totala brottsligheten, trots att många försö-

ker ge en annan bild, inte har ökat sammanlagt. Det

finns vissa delar som är väldigt oroväckande - narko-

tikabrottsligheten bland ungdomar. Den rapport som

nu kom tycker jag är mycket oroande. Det ges förkla-

ringar där. Jag har inte varit på BRÅ-konferensen,

men jag har tagit del av den. Det är alldeles tydligt att

det finns orsaker, vi står inför nya situationer. Det

handlar om andra saker än bara dem som vi är vana

att diskutera här. Det är oerhört viktigt att den här

forskningen finns.

Det går inte att säga som Fredrik Reinfeldt att det

är förståsigpåare. Det är som sagt oerhört viktigt att vi

har den här forskningen. Det är jättebra. Jag är över-

tygad om att Fredrik Reinfeldt och Johan Pehrson och

alla vi här gör allt vad vi kan för att sätta oss in i de

här frågorna och verkligen arbetar seriöst med dem.

Men vi behöver också den här forskningen. Jag har i

varje fall inte tagit del av någon forskning som säger

att högre straff är receptet. Jag har aldrig tagit del av

sådan forskning. Jag har tagit del av massor av forsk-

ning som säger motsatsen. Det är därför som man inte

kan säga: Nej, de som står för forskningen är förstå-

sigpåare.

Likadant kan det finnas olika uppfattningar om

hur mycket man ska lägga sig i domstolarnas arbete.

Det är så att domstolar utvecklar sin praxis. I vissa

avseenden, som vid grov misshandel, ligger de lägre i

förhållande till straffskalan. Och när det sker har det

naturligtvis samband med att det är yngre brottsling-

ar, precis i enlighet med lagen. Vissa straff utvecklas

och blir högre. Vi vet att straff för mord och grova

narkotikabrott har utvecklats och blivit högre. Vi kan

ha synpunkter på det personligen. Men vi politiker

kan inte gå in och säga till domstolarna vid enskilda

brott att här borde ni döma högre, utan det handlar

om domstolarnas praxis. Sedan kan vi naturligtvis,

om det är en majoritet för det i riksdagen, göra la-

gändringar, höja straffen och säga att för grov miss-

handel ska minimum vara fyra år. Men vi kan inte

tala om för domstolarna hur de ska döma. Då är vi

inne på ett område där vi inte ska vara. Det är alltså

viktigt att hela tiden fortsätta arbetet och jämföra

skillnaderna.

När det gäller ungdomar är det mycket viktigt att

tidigt göra de insatser som nu görs med de 5 miljarder

som satsas på skolor och daghem. Vi vet att proble-

men uppstår tidigt. Många säger att man kan se det

tidigt, och då måste insatserna göras. Man kan inte

vänta tills ungdomarna har blivit straffmyndiga och

tro att man minsann kan visa att man inte accepterar

deras beteende och att straffen ska vara högre för att

visa att brott inte ska begås.

När ungdomar kommer i den åldern gäller det att

utveckla påföljderna så att man tillämpa principen att

det ska vara hårda, tydliga och klara påföljder, men vi

ska inte stöta bort våra barn och ungdomar med allt-

för repressiva åtgärder, för då förlorar vi dem. Det

vore ett oerhört misslyckande om vi stötte bort 15-

18-åringar, om samhället redan där förlorar sina barn.

Det är därför som regeringen har gett i uppdrag

till BRÅ, Socialstyrelsens och SIS att utvärdera den

påföljdsreform som har skett. Det är också därför som

vi har planerat att göra en översyn över hela påföljds-

systemet. Jag anser att de traditionella påföljderna,

böter och fängelse, passar illa för ungdomar. Varför

inte fängelse är olämpligt tror jag inte att jag behöver

utveckla, men böter är inte heller särskilt bra. Det ger

inte de tydliga och klara reaktioner som barn och

ungdomar behöver när de har begått ett brott och när

de har gjort fel.

Det här är alltså ett oerhört viktigt arbete. Till-

sammans med den forskning som sker får vi fortsätta

att med tiden utveckla de olika påföljderna.

Man måste se helheten. Det gäller att så få barn

och ungdomar som möjligt hamnar i brottslighet.

Men det är klart, hur vi än gör kommer det alltid att

finnas några som hamnar där. Så är det överallt. Det

gäller alltså att så få som möjligt hamnar inom den

traditionella kriminalvården som vuxna. Men vi får

inte lämna dem som gör det i sticket. Även här måste

man fortsätta att arbeta för att människor ska kunna ta

sig tillbaka till samhället, för att de ska kunna leva i

samhället som alla andra. Det är därför viktigt att man

använder tiden i fängelse till att arbeta med återan-

passningen.

Nu måste vi särskilt satsa på narkotikabekämp-

ning i fängelserna. Det är ett problem. Vi för diskus-

sioner om och har långtgående planer på att införa ett

system som innebär att man har olika enheter, olika

anstalter just för dem som är särskilt motiverade.

Det är för att minska återfallen som det sedan den

1 oktober finns möjlighet att använda s.k. fotboja. Det

ska inte vara så att man en dag efter ett långt fängel-

sestraff bara står utanför fängelseportarna. Vi måste

arbeta för att man ska få ned återfallsbrotten. Då ska

det vara möjligt för den som sitter i fängelse att ta de

kontakter som behövs och att skaffa arbete och bostad

under påföljdstiden. Det är också ett sätt att sätta

press på myndigheterna för att de redan före på-

följdstiden är slut ska kunna påbörja ett arbete på ett

bra sätt, så att det inte blir den svåra situation som

råder i dag.

Situationen i kriminalvården är annorlunda än ti-

digare. Det gör också att det finns ett behov av att se

över hela lagstiftningen på det här området, och det

arbetet pågår också.

Som sagt, det är helheten som gäller för att man

ska få ned brottsligheten. Får vi det kommer natur-

ligtvis också brottsoffren att få det bättre. Bakom

varje brott finns det ett brottsoffer.

Det har genomförts stora förändringar och förbätt-

ringar för brottsoffer. Men för många brottsoffer är

det fortfarande svårt att känna en trygghet vid en

rättegång. Det är därför som förslagen i brottsoffer-

propositionen som träder i kraft den 1 juli särskilt

inriktar sig på förståelsen och kunskapen hos

brottsoffer. Det gäller inte minst när det är barn som

är brottsoffer, som är en mycket svår grupp att utreda.

Det är också därför som vi nu har initierat idén om

hur vi ska kunna hjälpa de kvinnor som är en särskilt

utsatt situation, nämligen när de utsätts för våld i

hemmet.

Arbetet med brottsoffer kommer att fortsätta till-

sammans med det förslag som jag tidigare har pre-

senterat, att även unga brottsoffer ska ha en garanti

för att det går fort. Det är jättebra att det går med

särskild skyndsamhet när det gäller unga lagöverträ-

dare, men det ska också gälla unga brottsoffer.

En ytterligare viktig sak i samband med ung-

domsvåld och kvinnofrid är att handläggsningstiderna

förkortas, vilket också har sagts här tidigare i dag.

Det pågår olika projekt och samarbeten i Sverige. Det

finns mycket goda resultat t.ex. från Handen utanför

Stockholm och Jönköping. Det är då viktigt att ge

förutsättningar för kortare handläggningstider, och ett

sådant arbete pågår också.

Den finns en utredning som presenterade sitt

första förslag i juni och som kommer med nya förslag

i december. Dessa förslag ska genomarbetas för att

man ska kunna ge möjlighet att få en bättre överblick

över processen och för att få myndigheterna att arbeta

sida vid sida i stället för att hela tiden vänta på de

olika delarna i brottsutredningen.

Ja, det här är regeringens och samarbetspartiernas

politik för att man ska kunna minska brottsligheten.

Vi koncentrerar oss på det brottsförebyggande arbe-

tet. Det handlar mycket om en satsning på familjen

och skolan. Brottsbekämpningen har fått ökade resur-

ser, och vi arbetar också med att minska återfall i

brottslighet. Det här är den politik som vi tror är den

mest framgångsrika i kampen mot brottsligheten.