Fru talman! Till de slutgiltiga vänligheterna ska
jag be att få återkomma vid det särskilda luciakaffe
som vi har beslutat om där även jag ska försöka vara
lite vänligare. Tyvärr måste jag bli lite tuffare just i
dag.
Ingvar Johnsson kommer för detta anförande att få
en hel del klappar på axeln av socialdemokratiska
kolleger. Där fanns nämligen de ingredienser som ska
finnas med på plats. Här kallar man moderater för
svartmålare som lovar ett kallare samhälle. Det tror
jag alla sossar säger i alla budgetdebatter under hela
den här tiden.
Då vill jag uppmana vice ordföranden och även
andra socialdemokrater: Lyssna bättre! Det är inte så
att jag står och berättar en berättelse som har skrivit
ihop. Jag har lyssnat runtom i Sverige hur det känns
när det saknas poliser, hur det känns när ingen ingri-
per mot brottsligheten, hur det känns att leva i områ-
den där förövare gång på gång begår brottsliga gär-
ningar utan att någon ingriper eller verkar bry sig. Jag
har besökt en kriminalvård som, för att rätta till det,
kanske inte går på fötter men väl på knäna och hört
hur det känns att jobba i en sådan kriminalvård där
väldet kryper närmare och där det känns att de har fått
ett tyngre klientel. Jag har sett hur narkotikan breder
ut sig, hur fler ungdomar testar och hur vi eller snara-
re ni har rustat ned våra möjligheter att agera gente-
mot detta.
Jag lovar inget kallare samhälle. Jag lovar att göra
någonting åt detta. Det baserar jag på att jag har sett,
vi moderater har sett, den oro som sprider sig i landet.
Jag ska återkomma till den nationella insatsstyr-
kan, men jag har en fråga till Ingvar Johnsson, och
den är väl så intressant. Ni har haft makten i princip
oavkortat sedan 1932, och Ingvar Johnsson beskriver
en massa problem som kan bli följden men som redan
finns. Frågan är: Varför finns kriminaliteten? Varför
finns den grova brottsligheten i det samhälle som
trots allt socialdemokrater hävdar är den bästa av
världar? Varför har det fått så stort utrymme, och
varför växer det i socialdemokraternas Sverige?