Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
den reservation som för ovanlighetens skull är under-
tecknad av moderater, en vänsterpartist och en miljö-
partist.
Nu har betänkandet blivit bättre än propositionen.
Jag skall därför inte i denna sena timme söka någon
mycket stor strid. Men jag skall ändå göra mitt inlägg.
I propositionen står det att staten äger vissa ända-
målsfastigheter. De kan nämligen vara en del av det
nationella kulturarvet. Det är ett av de motiv som kan
finnas för att staten skall äga vissa fastigheter. Det
står också i propositionen att inriktningen bör vara att
stödja den myndighet som brukar lokalerna.
Det har gjorts en utredning kring de här frågorna.
Utredningen bedömde att det var nödvändigt att ha
spelregler som fastslår utgångspunkten för förhand-
lingar mellan hyresgäst och fastighetsägare, dvs. ofta
helt enkelt staten mot staten. Själva poängen med att
utredningsförslaget lades fram, inklusive en särskild
modell för hyressättningen, var att det kunde uppstå
konflikter. Vid konflikter skulle man ha något att
hålla sig till. Staten, dvs. riksdagen, som ibland var
företrädare för både ägar- och hyresgästsidan skulle
bestämma sig för något slags regler för hur förhand-
lingarna skulle gå till.
Jag tänkte ta ett exempel som har blivit ganska
omtalat, nämligen Naturhistoriska riksmuseet. Man
har förhandlat under en mycket lång tid med Statens
fastighetsverk om hyran. Såvitt jag vet har de ännu
inte kommit fram till en lösning. Jag förmodar att de
rent av avvaktar det beslut riksdagen skall fatta i mor-
gon. Knäckfrågan i denna mycket starka motsättning
har handlat om kapitalkostnaderna. När det gäller
underhåll och drift råder ingen större oenighet. Där
skall en slags marknadsmässighet råda.
Men när det gäller kapitalkostnaden handlar det
framför allt om att sätta ett kapitalvärde på fastigheten
i fråga. Där har det funnits en djup oenighet. Det
handlar nämligen om en kulturhistoriskt fullständigt
unik byggnad som byggdes för sitt ändamål. Det är
möjligt att det skulle kunna gå att hitta någon ameri-
kansk dollarmiljardär som skulle vilja köpa Naturhis-
toriska riksmuseet för att ha som sitt privata lilla fri-
tidshus eller så. På så sätt skulle man kunna få fram
något slags marknadsvärdering.
Men jag uppfattar propositionen och regeringens
och utskottets ståndpunkt så att det inte är så vi vill ha
det. Ändamålsfastigheterna skall värdesättas på ett
annat sätt - ja, de kan helt enkelt inte marknadsvärde-
sättas på det viset. Därför behöver man ha något att
hålla i handen. Det är därför utredningen har kommit
fram till den nominella modellen för hyressättning
som innebär att man får en fallande hyresnivå och att
man utgår från ett relativt lågt värde på själva kapital-
värdet som del av hyran. Sedan sätter man statsobli-
gationsränta plus en halv procent på det kapitalvärdet.
Alla är eniga om att själva grundmodellen är den-
na. Vi är ungefär överens om hur det skall gå till. Men
skillnaden mellan oss reservanter och majoriteten av
utskottet är att vi vill att om det råder oenighet är det
den hyressättningsmodell som utredningen har före-
slagit som skall gälla. Man kan säga att den egentli-
gen ställer sig på hyresgästens sida.
Detta har justitieutskottet förstått, och det är väl-
digt bra. Kia Andreasson och andra - även socialde-
mokraterna, folkpartisterna och de andra som utgjorde
majoritet i finansutskottet - hade förstått att detta var
själva poängen med den här hyreshistorien. Om det
råder oenighet skall man alltså ha något att hålla sig
till.
Tyvärr måste jag nog säga till Ewa Larsson, innan
hon går ut, att kulturutskottet kanske inte riktigt har
förstått att detta var själva kärnan. Jag tolkar kulturut-
skottets yttrande så att man egentligen vill ha samma
sak, men kanske inte riktigt har förstått att man då
också måste säga på slutet att det är den här hyres-
sättningsmodellen som skall gälla vid oenighet. Sam-
ma sak gäller utbildningsutskottet. Jag uppfattar det så
att inte heller utbildningsutskottet riktigt har fattat
själva grejen.
Nu uttalar ju finansutskottet att man vill ha ett till-
kännagivande till regeringen att den här fastighets-
politiken skall ge stöd åt verksamheten. Men fortfa-
rande framgår det inte på vilket sätt man vill ge det
här stödet åt, som i det här exemplet, Naturhistoriska
museet. Vad skall de hålla sig till i de förhandlingar
som pågår? Det duger inte att bara säga att fria för-
handlingar gäller. Man måste faktiskt tala om vad
man mera konkret menar med detta stöd. Som jag
uppfattar det har utskottsmajoriteten inte gjort det.
Men jag är inte alldeles säker på att det beror på ond
vilja och att vi är oense. Däremot har jag en känsla av
att ni i majoriteten i finansutskottet inte riktigt har
förstått poängen med utredningens förslag. Det är
kanske litet oförskämt att säga så. Just för att det finns
sådana konfliktfrågor som i fallet med Naturhistoriska
museet måste man ha något att hålla sig till.
Jag är rädd för att det här beslutet, om det går på
det här viset, inte kommer att leda till någon uppklar-
ning av situationen. Det kommer att fortsätta att dra ut
på tiden. I det här fallet hävdar Statens fastighetsverk
att man skall titta på de närbelägna universitetsloka-
lerna och vilken marknadshyra som gäller där. Det
blir ju naturligtvis en helt annan hyresnivå än den som
Naturhistoriska museet klarar av att betala. Som av-
slutning får man önska sig att Bo Nilsson säger nå-
gonting som kan upplevas som ett litet stöd för att
Naturhistoriska museet inte skall behöva betala den
skyhöga marknadshyra som det hittills har verkat som
om Statens fastighetsverk har varit ute efter att kräva
av dem.