Herr talman! I dag diskuterar vi arbetsgivarnas ansvar för de arbetare som de har i sin sold. Vi ska diskutera om det är rimligt att arbetsgivarna ska stå för en del av de kostnader som följer med de ökade sjukskrivningarna. Vi ska diskutera om det är rimligt att arbetsgivarna tar ansvar för arbetsmiljö och rehabilitering av arbetskraften eller om det enbart är statens ansvar.
Vänsterpartiet anser att det är rimligt att arbetsgivarna - oavsett om de är privata eller offentliga - har ett ansvar för arbetsmiljön och rehabiliteringen av arbetskraften och när det inte sker, utan kostnaderna vältras över på statsbudgeten, att arbetsgivarna också tar ett ekonomiskt ansvar framför allt i de situationer där vi har passiva arbetsgivare.
Sedan början av 1900-talet har arbetsgivarna, facken och staten samarbetat för att den svenska arbetsmarknaden ska präglas av fred. De tre parterna var för sig ansåg att var och en av dem hade något att vinna på att sitta i samma båt. Var och en hade också olika uppgifter.
Arbetsgivarna skulle se till att skapa jobb och ge löntagarna ett drägligt liv där tryggheten är en viktig del. Facken skulle se till att arbetsgivarna skötte sin del av avtalet och staten skulle bedriva en ekonomisk politik som underlättade för arbetsgivarna att skapa jobb så att sysselsättningen var hög och arbetslösheten låg. Så länge arbetsgivarna fullgjorde sin del av avtalet stod staten som garant om olyckan var framme.
I början av 1900-talet diskuterades det livligt i den svenska riksdagen om det skulle införas en allmän folkpension. Jag ska inte berätta om alla turer, men orsaken till varför den så småningom infördes var att den största delen av de gamla var hänvisade till fattigvården. Frågan var då hur avgiften för pensionen skulle betalas.
Från början skulle var och en av det arbetande folket betala in avgiften till pensionskassa. För de lågavlönade var det en omöjlighet. Pengarna för folkpensionen behövdes till mat och hyra. Man var tvungen att tänka på nutiden i stället för framtiden.
Detta ledde i sin tur till att man så småningom tvingades att låta arbetsgivaren dra avgiften från lönen. När socialförsäkringarna senare utvecklades blev det också den linjen som föredrogs.
När lönerna förhandlades mellan arbetsgivare och fack stod också avgifterna för de olika socialförsäkringssystemen på dagordningen, det vill säga hur mycket löneutrymme arbetstagarna skulle avstå för att till exempel få en bra och trygg sjukförsäkring.
Arbetsgivarna fortsatte att sköta inbetalningarna till staten som i sin tur såg till att de försäkrade vid behov fick ekonomisk ersättning för inkomstbortfallet.
Det är därför ganska upprörande att höra en högt uppsatt representant från Svenskt Näringsliv säga att hon anser att det är skamligt att regeringen tillsammans med samarbetspartierna lägger fram ett förslag som innebär att arbetsgivarna görs ansvariga för finansieringen av sjukskrivningarna. Hennes uppfattning var att arbetsgivarna redan i dag betalar in för mycket till sjukförsäkringen. Nu är det dock så att det är avstått löneutrymme hon talar om, avgifter som arbetsgivarna förmedlar till staten, avgifter som ska göra det möjligt för den som blir sjuk att behålla sin standard. Sjukförsäkringsavgiften är inte till för att arbetsgivarna - privata som offentliga - ska kunna slita ut arbetskraften för att sedan skjuta över ansvaret till staten. Enligt min uppfattning har förslaget om ekonomiska drivkrafter inte någonting med avgifterna för sjukförsäkring att göra utan är ett sätt att göra arbetsgivarna aktiva. Det ska aldrig vara gratis att slita ut människor.
Herr talman! Förslaget om ekonomiska drivkrafter för minskad sjukfrånvaro är en del av det batteri av åtgärder som samarbetspartierna har föreslagit för att få bukt med de höga sjuktalen. Vi har lyssnat på de klagomål som framkommit vad gäller försäkringskassan och Riksförsäkringsverket och därför föreslagit att ärendena ska föras till en statlig myndighet som kommer att debatteras senare i dag. Vi har lyssnat till kritiken mot sjukskrivningsprocessen och genomfört förändringar i den. Vi har infört obligatorisk rehabiliteringsutredning, utbildning av läkare och deltidssjukskrivning i stället för heltidssjukskrivning. Vi har kort sagt tagit ett aktivt grepp om sjukskrivningsprocessen för att vi ska få en aktiv försäkringskassa som part till arbetsgivarna.
Det går dock inte att komma ifrån att det är arbetet som gör många sjuka. Visst, anställda kan trilla av en häst och bryta benet. Anställda kan få sexuellt överförda sjukdomar som gör att de blir sjuka. Men det är arbetsförmågan som bedöms, inte orsaken till sjukskrivningen. Det är till arbetet den sjuka ska återvända, och ju mer arbetsgivarna gör för att underlätta desto bättre. Därför måste vi ha aktiva arbetsgivare. Redan i dag har vi sådana som bryr sig om sin personal och som ser personalen som sin största tillgång, men för att ohälsan ska minska behövs att alla arbetsgivare blir aktiva.
Förslaget till ekonomiska drivkrafter är utformat så att det ska löna sig för en arbetsgivare att vara aktiv. Det ska löna sig för en arbetsgivare att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att förebygga arbetsskador och arbetssjukdomar. Det ska löna sig för en arbetsgivare att anpassa arbetsplatsen så att en medarbetare kan vara sjukskriven på deltid och arbeta resten av tiden. Det ska också löna sig för en arbetsgivare att aktivt delta i medarbetarens rehabilitering genom att tillsammans med försäkringskassan, läkaren, den sjukskrivna och eventuellt facket se till att en sådan kommer till stånd.
Det har hävdats från arbetsgivarhåll att vi har världens bästa arbetsmiljö. Det kan så vara, men det är ungefär som när det hävdas att Sverige är världens mest jämställda land. Det säger ingenting om hur bra Sverige är men väl hur dåliga de andra länderna är.
Vi inför ett skydd för småföretagare i form av ett fribelopp och ett högkostnadsskydd. Vi utvidgar högriskskyddet som finns i dag till att gälla även medfinansieringsansvaret för att minska risken för selektering. Samtidigt tar vi bort den tredje sjuklöneveckan som även den har inneburit en risk för selektering. Jag delar dock handikapporganisationernas oro, liksom jag också gjorde när sjuklöneveckorna infördes. Vi säger därför i propositionen att vi kommer att följa utvecklingen noga och att vi är beredda att vidta ytterligare åtgärder om det visar sig att det finns behov av det.
Samtidigt som vi tar bort den tredje sjuklöneveckan sänker vi arbetsgivaravgifterna med 0,24 %. Vi höjer också den sjukpenninggrundande inkomsten till de 80 % den var tidigare. I och med det minskar vi den sjukskrivnas medfinansiering till 20 %. Sänkta ersättningsnivåer leder inte till ett friskare arbetsliv. Sänkta ersättningsnivåer leder till att människor med låg lön tvingas gå till arbetet sjuka vilket i sin tur kan leda till långtidssjukskrivningar.
De beräkningar som har gjorts visar att vårt förslag är väl avvägt. Syftet är också att det ska vara sådana ekonomiska drivkrafter som tillsammans med en aktiv försäkringskassa, företagshälsovård, läkare och inte minst den sjukskrivna själv ska leda dels till ett friskt arbetsliv, dels till minskade utgifter för statskassan. Det ska löna sig för arbetsgivare, fack och staten med ett friskt arbetsliv. Det är först när alla parter samarbetar som vi kan åstadkomma det.