Herr talman! Med rubriken
Drivkrafter för minskad sjukfrånvaro
lägger regeringen efter många vedermödor nu fram sitt förslag om evig medfinansiering med 15 % för arbetsgivare. Förslaget läggs med ett budskap till arbetsgivare att det är de som ska råda bot på situationen med skenande sjuktal.
Ökningen av sjukskrivningar och förtidspensioneringar började 1998 när den socialdemokratiska regeringen mjukade upp reglerna för vad som är att betrakta som sjukt och höjde både tak och ersättningar. Statliga ersättningar och avtalsersättningar höjdes i många fall med 15 procentenheter och till 90 % av lönen.
Sedan dess har utvecklingen fått fortgå utan att regeringen mäktat att lägga fram i stort sett några egna förslag för att vända den utveckling den själv har skapat. De två förslag vi nu har fått är en omorganisation av försäkringskassan och propositionen om ekonomiska drivkrafter.
Regeringen verkar ställa förhoppningarna till att det är företag och arbetsgivare som ska lösa det den själv inte klarar av. Regeringen vågar inte ta i problemet den själv har del i när de höga sjuktalet delvis beror på glidningar i synen på vad som anses som sjukt. I stället för att regeringen stramar upp sjukskrivningsreglerna tycks tanken vara att arbetsgivare ska agera något slags sjukpolis eller ransoneringsinstans.
Arbetsgivaren kan inte påverka sjukskrivningsprocessen. Sjukskrivning är en fråga mellan den sjukskrivne, läkaren som skriver sjukintyg och försäkringskassan som bedömer arbetsförmåga och fattar beslut om sjukpenning. Är det någonstans frånvaron av ekonomiskt ansvar är ett problem är det just hos de parter som är involverade i denna kedja. Arbetsgivare har redan höga kostnader.
Arbetsgivare är tydligen de som har ekonomiska drivkrafter. Övriga parter omfattas emellertid inte av ministerns teori om ekonomisk sjukskrivningspsykologi när ministern nu under parollen "drivkrafter för minskad sjukfrånvaro" föreslår att sjukpenningen ska höjas till 80 %. Detta trots att utvecklingen både under 80-talet och efter 1998 visar att höjda ersättningar lett till ökad sjukfrånvaro. Forskning visar samma sak.
Varken läkare eller försäkringskassa klarar att uttolka sjukskrivningsreglerna. Det visar sig inte minst i hur olika sjukskrivningar bedöms i olika delar av landet. Ändå blir det arbetsgivaren som ska ta konsekvenserna. Arbetsgivaren ges uttryckligen inte möjlighet att överklaga försäkringskassans beslut.
Arbetsgivaren får inte och kan inte veta vilken åkomma som ligger till grund för ett sjukskrivningsbeslut om inte den anställde själv väljer att berätta om det. Det är skyddat av läkarsekretessen och kommer endast försäkringskassan till del. Arbetsgivaren ska ändå ha rehabiliteringsansvaret.
Det enda sättet att komma undan de 15 procenten är att den anställde kommer tillbaka på deltid eller får rehabilitering. Arbetsgivaren beslutar emellertid inte om sjukskrivning på hel- eller deltid. Det avgör återigen försäkringskassan.
Många går sjukskrivna på grund av att de inte får nödvändig medicinsk rehabilitering eller behandling utan får vänta i kö i månader och till och med i år. Detta avgörs heller inte av arbetsgivaren, herr talman, utan av ministerns kolleger som styr ute i landstingen. Det är inte många företag som kan göra som till exempel storföretaget SCA och anställa en egen ortoped.
Försäkringskassan ska samordna den yrkesmässiga rehabiliteringen. Undersökningar visar att det är svårt för arbetsgivare att få kontakt med försäkringskassan. De lämnas ensamma med ett problem de inte har någon erfarenhet att hantera, för tack och lov är det inte så ofta man får en långtidssjukskrivning på en arbetsplats.
Arbetsgivaren kan visserligen påverka rehabiliteringen genom förändrade arbetsuppgifter på den egna arbetsplatsen. Men det är inte alls säkert att en mindre arbetsgivare kan erbjuda de arbetsuppgifter som passar den sjukskrivnes arbetsförmåga. För många långtidssjukskrivna innebär rehabilitering att byta både arbete och arbetsgivare. Det är ett ansvar som det knappast är rimligt att lägga på arbetsgivare vare sig de är stora eller små.
Regeringen vill hänföra sjukskrivningarna till dålig arbetsmiljö. Det måste ändå vara skälet till att arbetsgivaren ska betala. Men hur, herr minister, hänger skidbacken ihop med arbetsmiljön när någon blir sjukskriven efter att ha brutit benet? Om det nu är i arbetsmiljön som problemet och lösningen söks, hur kommer det sig att en tredjedel av de sjukskrivna är arbetslösa?
När staten inte längre klarar av att bära riskerna i sjukförsäkringen lassas riskerna över på arbetsgivare stora som små. Risken blir särskilt kännbar i tjänsteföretag. Häromkvällen kunde vi i TV höra en chef i ett bemanningsföretag beskriva hur hon tidigare anställt sjukskrivna. Nu vågar hon helt enkelt inte längre. Med höga personalkostnader och små marginaler kan ett fåtal sjukskrivna innebära att hela verksamheten äventyras. Det vill ingen arbetsgivare. En vikarie måste in och läras upp. Därtill kommer sjukskrivningskostnader och rehabilitering. En företagare berättade om den omöjliga situation som uppstår om också vikarien skulle bli sjuk.
Hur kan arbetsgivare skydda sig mot denna risk? Lösningen blir att vara extra försiktig med anställningen. En undersökning som finns redovisad i arbetsförmedlingens Platsjournalen visar att sjukdom redan i dag är den faktor som utgör det i särklass största hindret för ny anställning. Det kommer att bli ännu svårare att få ett nytt arbete när man varit sjukskriven, särskilt när man har varit långtidssjukskriven eller har ett funktionshinder. Detta är allvarligt. Det är just att byta arbete som är nödvändigt för många långtidssjukskrivna. Inte minst gäller det de som är långtidssjukskrivna på grund av psykiska problem. Sjukskrivningar på grund av psykiska besvär rusar i höjden. De svarar nu för en tredjedel av sjukskrivningarna.
Arbetsmarknaden kommer att blir mindre rörlig och mer försiktig. Återigen: Detta är olyckligt, eftersom ett nytt arbete i många fall är den enda lösningen för individen att komma tillbaka till arbetslivet. Undersökningar visar att en stor andel som bytt jobb blir friska. När det blir svårare att byta arbete blir risken att fler blir sjuka när de stannar kvar på ett arbete trots att de inte trivs.
I stället för att försvåra för arbetsgivare att anställa långtidssjukskrivna borde detta underlättas. Sådana förslag, herr talman, har vi moderater lagt fram i våra motioner.
Medfinansieringsförslaget löser enligt vår uppfattning inte på något sätt problemen och kostnaderna med sjukförsäkringen och de höga sjukskrivningstalen utan inriktas på att vältra över konsekvenser och nota på andra. Det här förslaget löser inte problemen utan riskerar tvärtom att skapa nya i form av utslagning och försämrad arbetsmarknad.
Majoritetspartierna tror tydligen stenhårt på sin ekonomisk-psykologiska teori och vill uppenbarligen inte se att det är andra medel som krävs för att sänka sjukfrånvaron. Om dessa 15 % inte ger effekt ska de dessutom höjas.
Herr talman! Det finns tyvärr inget som visar att medfinansiering, oavsett procenttal, fungerar och ger resultat. Det visar erfarenheter från Holland där man har en medfinansiering på 100 % men lika hög sjukfrånvaro. Den rödgröna teorin fungerar kanske i kanslimiljö, men den gör det inte i verkligheten.