Herr talman! Dagens förslag är ännu en ansats för att vända den onda spiral som började utvecklas redan 1997: en galopperande ökning av sjukskrivningar och förtidspensioner. De första tre fyra åren reagerade inte regeringen nämnvärt. Man hoppades kanske att patientkollektivet Sverige skulle tillfriskna av sig självt. Ibland fungerar ju det här med självläkning, men inte i detta svåra fall. De senaste åren har vi sedan begåvats med elvapunktsprogram, förslag om regionala skyddsombud, ökad precision i sjukskrivningsprocessen, ny socialförsäkringsadministration med mera.
Men det mesta av regeringens kreativitet på det här området har handlat om vem som ska betala den skenande notan för ohälsan. De just nu 263 000 sjukskrivna och de 528 000 förtidspensionärerna är främst en budgetfråga för regeringen. För övrigt skulle många av dem ha kunnat gå till jobbet i morse med en annan politik.
Nu, herr talman, ska det skapas drivkrafter för minskad sjukfrånvaro. Var någonstans? Jo, hos arbetsgivarna - naturligtvis, frestas man att säga med tanke på förslagets avsändare. När man tar del av propositionens innehåll blir man förundrad över det synsätt som ligger bakom. Skulle det verkligen saknas drivkrafter hos landets 215 000 arbetsgivare i dag för att hålla sina anställda så friska man bara kan?
Herr talman! Vi kristdemokrater menar att varje arbetsgivare har ett ansvar för den arbetsmiljö man erbjuder. Man måste kunna kräva att den inte hotar de anställdas fysiska eller psykiska hälsa, och det gäller naturligtvis oavsett om man har en eller tusentals anställda. Hur förvaltar man då det ansvaret i dag? Ja, inte minst genom att betala 25 miljarder kronor i sjuklön varje år till sina anställda och bära en total kostnad för sjukfrånvaron beräknad till 170 miljarder. Men det görs också aktiva insatser för arbetsmiljön i företag och organisationer. Och visst finns det mer att göra på vissa arbetsplatser. Det gäller inte minst hos de offentliga arbetsgivarna inom vården och omsorgen. Just där är också ohälsotalen förfärande höga.
Herr talman! Vi kristdemokrater är inte ute efter att befria arbetsgivarna från ansvar. Men vi tror faktiskt att de allra flesta seriösa arbetsgivare redan inser att de anställda är den viktigaste tillgångsposten i företaget, en tillgång som man måste vårda om man ska kunna hävda sig på marknaden och i konkurrensen. Arbetsmiljön är en viktig konkurrensfaktor.
Men vad leder nu dagens förslag till? Ja, frågan är ju om det leder till någonting alls. Lagrådet var skeptiskt på den punkten i sitt yttrande. Man skriver att förslaget "egentligen inte presenterar några konkreta hållpunkter - t.ex. resultat av inhemska eller utländska undersökningar eller sammanställning av erfarenheter - som skulle kunna göra det lättare att uttala sig med någon säkerhet om betydelsen för sjukfrånvaron av den föreslagna lagen". Med anledning av detta konstaterar Lagrådet vidare att det finns skäl till tvekan om den föreslagna lagstiftningen kan anses uppfylla rimliga krav på ändamålsenlighet. I klartext är detta ett starkt ifrågasättande av regeringens förslag. Man undrar helt enkelt om detta kommer att minska sjukfrånvaron. Det är en osedvanligt tuff kritik från annars ganska försiktiga jurister. Man konstaterar också att sjukfallen ibland kan vara orsakade av faktorer som är utanför arbetsgivarens kontroll, och vi och varje arbetsgivare vet ju att så är det.
Herr talman! Även om nu Lagrådet undrar om det blir några effekter över huvud taget tror jag trots allt att det blir det. Det blir negativa sådana, och särskilt då på en punkt. Det gäller risken för ytterligare sortering av människor på en redan tuff arbetsmarknad. Å ena sidan talar regeringen ofta om att riva hinder och öppna arbetsmarknaden för fler. Å andra sidan lägger man förslag som så uppenbart leder i motsatt riktning, alltså till en ökad sortering och en ökad selektering.
Redan i dag visar Riksförsäkringsverket på en kraftig ökning av uttaget av hälsointyg. De flesta som begär ut det här intyget anger att det är arbetsgivaren som vill ha det i samband med en anställningsintervju. Det är begripligt i ljuset av regeringens politik, men är det en utveckling som vi önskar? Är det en utveckling som de svagaste och mest utsatta på arbetsmarknaden längtar efter? Det är knappast förvånande att handikapporganisationerna är oroliga - på goda grunder, vill jag säga.
Ett flertal remissinstanser är också starkt kritiska till regeringens politik för att minska sjukskrivningarna. Det är svårt att över huvud taget hitta en enda positiv kommentar i remissamlingen. Jag vet inte om det besvärar regeringen, eller om man inte ens bryr sig om att lyssna. Frågan är vilka regeringen lyssnar till i den här frågan - Finansdepartementet, förstår jag, men vilka fler?
Herr talman! Regeringen gör tappra försök att sälja in det här förslaget genom att tona ned kostnadsövervältringen på arbetsgivarna. Man gör ett stort nummer av en blygsam sänkning av arbetsgivaravgiften och det så kallade högkostnadsskydd som ska göra arbetsgivarna skadeslösa. Jag talade i går med en företagare med ett 30-tal anställda som visade med ett enkelt räkneexempel hur verkligheten ser ut. Det finns inga rimliga proportioner mellan den nya pålagan och det som regeringen menar sig kompensera. Varför inte lyssna, Hans Karlsson, till dem som hanterar verkligheten ute i företagen?
När det gäller frågan om hur stor del av sjukskrivningskostnaderna som hänförs till arbetslivet finns det olika beräkningar. Ibland ligger de så lågt som 30-40 %. Men av enkätundersökningar vet man att varannan långtidssjukskriven menar att orsaken ligger utanför arbetet. Mig veterligt finns det väl ingen arbetsgivare som kommer på tanken att förbjuda sina anställda att syssla med utförsåkning, motorcykelåkning, fotboll eller andra sporter. Ändå vill regeringen lägga det ekonomiska ansvaret för de eventuella följderna av de här aktiviteterna på samma arbetsgivare. Detsamma gäller också allvarliga och långvariga sjukdomstillstånd som inte alls kan relateras till arbetsplatsen.
Herr talman! Det seriösa samtalet om attityderna till sjukförsäkringen måste föras, utan fördömanden men också utan skygglappar. Hela socialförsäkringssystemet behöver ses över och reformeras. Förtroendet för systemet är i gungning. Ohälsans orsaker måste sökas i det vi kristdemokrater kallar livspusslet. Det handlar om i princip hela livet och alla politikområden. Det är inte en tillfällighet att så många småbarnsföräldrar återfinns i sjukskrivningsstatistiken. Det är just de som har svårast att få livspusslet att gå ihop med regeringens familjepolitik.
Det är märkligt att regeringen har nonchalerat Gerhard Larssons rehabiliteringsutredning som kom redan år 2000. Både LO, TCO, SACO med flera tyckte då att det var ett klokt förslag med en samlad försäkring som utgår ifrån människans behov. Med en sådan samlad försäkring skulle inte, som nu, 84 % av de sjukskrivna behöva klaga på att inte bli sedda och nio av tio efterlysa en rehabiliteringsplan. Det behövs ett samlat grepp om detta. Det här har regeringen nonchalerat. Man hankar sig fram på det politiska fältet med dellösningar, dåliga sådana, som inte kommer att leda till de resultat som man förutskickar. Därför säger vi kristdemokrater nej till regeringens proposition
Drivkrafter för minskad sjukfrånvaro
.
(Applåder)
I detta anförande instämde Peter Althin, Holger Gustafsson, Dan Kihlström, Maria Larsson, Lars Lindén, Sven Gunnar Persson, Chatrine Pålsson, Rosita Runegrund och Olle Sandahl (alla kd).