Herr talman! Det låter lite grann på Linnéa Darells anförande som
guilt by association
, och jag håller inte med om den beskrivningen. Jag säger att jag delar handikapporganisationernas oro för en selektering. Den selekteringen finns redan i dag. Jag har själv funktionshinder, så jag vet. Jag känner andra personer som har funktionshinder. Den selekteringen finns med eller utan medfinansieringsansvaret, därför att arbetsgivarna endast vill, precis som statsrådet sade, anställa unga, jag höll på att säga vackra män, men unga män.
När det gäller de kommuner där Vänsterpartiet och Socialdemokraterna styr tillsammans är det helt riktigt att den offentliga sektorn, oavsett vem som styr, i dag inte, som jag ser det, är ett föredöme. Den offentliga sektorn behöver mer pengar. Den utsattes i början av 90-talet för enorma nedskärningar, vilket har gjort att man har slimmat organisationerna och det har i sin tur lett till att vi i dag ser många med vad man kallar utmattningssyndrom. Jag såg att den diagnosen har gått ned och att det nu är mer depressioner. Det kan faktiskt vara så, precis det Sven Brus tog upp, att folk har svårt att få ihop livspusslet. Nu tror jag inte att Kristdemokraternas familjepolitik skulle vara en lösning på det.
Vad vi gör med det här förslaget är att vi säger till arbetsgivarna: Se till att vara aktiva! Anpassa din arbetsplats så att du kan ta tillbaka en person som kanske har brutit benet eller en person som är sjukskriven men som skulle kunna arbeta. Anpassa arbetsplatsen och ta tillbaka så slipper du medfinansieringsansvaret. Bidra, hjälp till, kom in med rehabiliteringsunderlaget så ska vi bidra med en socialförsäkringsadministration som kan svara på det. Det är vad vi gör.