Fru talman! I detta betänkande föreslås åtgärder
som behövs för att Sverige ska kunna ratificera Euro-
parådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter och deras språk. Minoritetsspråken ska
ges stöd för att hållas levande.
Moderata samlingspartiet ställer sig bakom betän-
kandet där samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer
och judar anses vara nationella minoriteter. De tre
första, samer, sverigefinnar och tornedalingar har en
geografisk bas, och det gör att deras språk föreslås få
mer långtgående stöd.
De åtgärder som föreslås kommer säkerligen att få
stor betydelse i det praktiska livet. Men frågan är om
inte symbolvärdet är än större. Detta gör enligt mitt
förmenande att dagens beslut inte bara har betydelse
för språkens bevarande utan också för annan kulturell
uppmärksamhet och utveckling.
Jag skulle här vilja ta upp två frågor, även om vi
som jag sade står bakom betänkandet. De har varit
särskilt aktuella i diskussionen.
Den första frågan gäller de döva. Två kriterier för
minoritetsspråk uppfylls av teckenspråket, nämligen
att det är annorlunda än det officiella språket och att
det har använts i Sverige under mycket lång tid - mer
än 100 år faktiskt. Dessutom är det en viktig, för att
inte säga fundamental, del av de dövas kultur. Men
det bygger inte på språkets anknytning till en urbe-
folkning eller en nationell minoritet som etnisk grupp.
Som exempel kan jag säga att en same som är döv
inte byter sin etniska tillhörighet, utan han eller hon
är fortfarande same. Naturligtvis finns det ändå
mycket starka skäl att stödja teckenspråket, men det
får ske i annan ordning. Europaparlamentet har t.ex.
tagit upp frågan för bra precis ett år sedan.
Den andra frågan som jag särskilt vill kommente-
ra och använda som exempel är det finska språkets
ställning. Finskan har talats i Sverige under mycket
lång tid - 400-500 år talas det om. I dag finns unge-
fär ¼ miljon svenskar som använder finska språket,
och ytterligare ¼ miljon som har sin identitet i det
sverigefinska.
En mycket stor del av den finsktalande befolk-
ningen bor i Storstockholmsområdet. Här finns också
ett stort antal svenskfinska skolor. Inte minst friskole-
reformen har ökat möjligheter att starta skolor med
annat språk än svenska att använda helt eller delvis.
Också inom förskolan har en övergång till fler privata
eller kooperativa alternativ givit större möjligheter att
bevara finska språket, och i och för sig också ytterli-
gare andra språk.
Det finns alltså ingenting i lagstiftningen som
hindrar att skol- och förskoleverksamhet i detta avse-
ende organiseras efter föräldrars och elevers behov
och önskemål.
Jag vill också peka på socialutskottets yttrande till
KU, där vikten poängteras av att särskild uppmärk-
samhet ges de äldre, som ofta är bärare av språket på
ett särskilt värdefullt sätt. För den enskilda människan
är det ofta så att man lättare förlorar det sist inlärda
språket, medan det som man lärde som barn blir mer
värdefullt och mer användbart ju äldre man blir.
I kommuner med större grupper av t.ex. finskta-
lande äldre borde det finnas stora möjligheter att
erbjuda omsorg på finska. Det behovet torde öka
under de närmaste åren. Vi förutsätter att äldreomsor-
gen organiseras så att finskspråkig personal i så stor
utsträckning som möjligt möter finskspråkiga vård-
behövande.
Med det ställer vi moderater oss bakom betänkan-
det. Jag yrkar bifall, fru talman, till utskottets hem-
ställan i betänkandet i dess helhet.