Fru talman! När Sveriges riksdag i dag behandlar
frågan om en samlad svensk minoritetspolitik med
inriktning på skydd för de nationella minoriteterna
och minoritetsspråken kan man tala om ett historiskt
beslut.
Det är första gången som Sveriges riksdag offici-
ellt erkänner och bejakar det faktum att det i landet
vid sidan av det svenska språket av hävd också talats
samiska, meänkieli, finska, jiddisch och romani chib.
Det svenska kulturarvet är sammanflätat av dessa
språkgruppers kulturer, som under århundraden beri-
kat varandra och tillsammans bidragit till att utveckla
Sverige kulturellt och ekonomiskt.
Genom den nationella minoritetspolitiken åtar sig
det svenska samhället att ge sina nationella minorite-
ter det stöd och det skydd som behövs för att dessa
ska kunna bevara sitt språk och sin särart levande.
Fru talman! Införandet av den nationella minori-
tetspolitiken har således en stor principiell betydelse
beträffande synen på Sverige av i dag och dess histo-
ria. Men beslutet har också ett vidare nordiskt och
europeiskt perspektiv.
I och med att även Danmark, Norge och Finland
erkänt sina nationella minoriteter höjs minoritets-
gruppernas status som kulturbärare i Norden. Nya
språk- och kulturband kan knytas och nya kontaktytor
bildas. Norden kommer att befästa sin ställning som
ett område med en uttalad vilja att vårda och bevara
sin språkliga och kulturella mångfald.
I en värld med växande internationalisering är det
en självklarhet att de små språkområden till vilka de
nordiska språken kan räknas stöder varandras strävan
att hålla fast vid sin särart.
För kontakter mellan Sverige och Finland betyder
den aviserade nationella minoritetspolitiken att det
trauma som tidvis skavt det goda samarbetet länderna
emellan är historia. Det trauma som orsakades av att
Sverige som följd av freden i Fredrikshamn år 1809
miste sin östra rikshalva och den finskspråkiga be-
folkningen delades på två riken är över. Genom infö-
randet av den nationella minoritetspolitiken i Sverige
förstärks även den svenskspråkiga minoritetens ställ-
ning i Finland samtidigt som samarbetsmöjligheterna
ytterligare ökar.
I ett europeiskt perspektiv handlar detta riksdags-
beslut i grunden om att Sverige åtar sig att underteck-
na och ratificera två av Europarådet antagna konven-
tioner, nämligen Europarådets minoritetsspråks- och
ramkonventioner. Av dessa syftar språkkonventionen
till skydd för de mindre använda språken i Europa
och ramkonventionen till skydd för de nationella
minoriteterna.
Genom att ratificera Europarådets konventioner
tillhör Sverige de åtta europeiska nationer, vilka ge-
nom att erkänna sina nationella minoriteter och sina
minoritetsspråk burit sitt ansvar om minoriteternas
rätt till sitt språk och sin kultur. Därmed har man
även på denna punkt uppfyllt de grundläggande krav
på mänskliga rättigheter av vilka minoriteternas rät-
tigheter är en viktig del. Genom ratificeringen av två
internationellt betydande konventioner kommer Sve-
riges arbete för mänskliga rättigheter att få nya di-
mensioner.
Fru talman! KU:s betänkande nr 6 utgör ett första
steg mot en samlad nationell minoritetspolitik. Be-
slutet bildar en ram och inger en färdriktning samti-
digt som det förhoppningsvis förstärker identiteten
och viljan hos individer som tillhör de nationella
minoritetsgrupperna att arbeta för bevarandet av sina
språk och kulturer på lång sikt.
Förutom de principiella utgångspunkter som jag
inledningsvis berört finns det trots allt en del brister i
betänkandet - brister som kommer att försvåra det
konkreta arbetet hos minoriteterna. Då tänker jag
framför allt på de rikstäckande åtgärder som redovi-
sas i betänkandet.
För att en minoritetsgrupp ska kunna överleva på
lång sikt är inlärningen av modersmålet en förutsätt-
ning. Utan ett väl organiserat skolsystem är det svårt
att lära sig modersmålet från grunden och utveckla en
aktiv tvåspråkighet. När det gäller modersmålsstöd i
förskolan och undervisning i och på modersmål i
grundskolan visar den tillgängliga statistiken en ned-
slående utveckling. Med tanke på detta borde betän-
kandet innehålla mera långtgående utfästelser utan att
för den skull begränsa den kommunala friheten.
Konstitutionsutskottet har visserligen lyssnat på
kritiken från representanter för minoritetsgrupperna -
och det ska utskottet ha beröm för. Men jag befarar
att skrivningen inte räcker till.
En annan viktig fråga för en levande minoritet är
möjligheten att utöva sin egen kultur. Då tänker jag
både på amatör- och professionell kultur. En minori-
tetsgrupp som saknar institutioner som skapar och
förmedlar högklassig kultur väger enligt min mening
lätt. Kulturfrågorna är i detta betänkande föremål för
få konkreta åtgärder. Även det ekonomiska stödet
som utlovas är med tanke på minoriteternas storlek
för blygsamt.
Hos minoritetsgrupperna finns uttalade förhopp-
ningar om att det vid genomförandet av den natio-
nella minoritetspolitiken skapas en dialog mellan
regeringen och representanter för de nationella mino-
riteterna i frågor som berör t.ex. förskola, grundskola,
kultur, medier, folkbildning och äldreomsorg.
Fru talman! I detta sammanhang vill jag nämna en
av grupperna som tillhör de nationella minoriteterna -
romerna. Denna grupp har i flera avseenden stått
utanför de åtgärder som riktats till de övriga grupper-
na. Ett tydligt exempel på detta är skolans område. En
stor del av de svenska romerna saknar en tillräcklig
utbildning och därmed modersmålskunnig, utbildad
personal på flera nyckelområden, t.ex. lärare, elevas-
sistenter och vårdpersonal. En positiv särbehandling
av den romska minoriteten bör därför ges en hög
prioritet.
En annan grupp som nämns vid namn i betänkan-
det, men som lämnas utanför den nationella minori-
tetspolitiken, är finlandssvenskarna i Sverige. När
uttrycket sverigefinnar brukas i regeringens proposi-
tion har inte regeringen berört frågan om finlands-
svenskarna i Sverige. Även om finlandssvenskarna
inte talar finska kan man inte utesluta den delen av
folkgruppen ur ramkonventionens bestämmelser.
Både socialförsäkringsutskottet och konstitutions-
utskottet gör den bedömningen av regeringens propo-
sition att den delen sverigefinnar som inte talar finska
- finlandssvenskarna - inte skulle omfattas av mino-
ritetsspråkskonventionen och inte heller bör anses
omfattade av åtagandena enligt ramkonventionen.
Allt detta med hänvisning till regeringens proposi-
tion.
Fru talman! Detta är enligt min mening en felaktig
tolkning av utskottet. I propositionen räknar man upp
kriterier som bör vara uppfyllda för att en grupp ska
betraktas som en nationell minoritet och därmed
omfattas av ramkonventionen. Finlandssvenskarna
som en del av den finska befolkningen i Sverige upp-
fyller alla de kriterier, utom språket, som nämns
· grupp med uttalad samhörighet som till antalet i
förhållande till resten av befolkningen har en icke
dominerande ställning i samhället,
· religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell
tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdra-
gen måste föreligga men de särdrag som gruppen
uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja
den från majoriteten,
· självidentifikation. Den enskilde såväl som grup-
pen ska ha en vilja och strävan att behålla sin
identitet,
· historiska eller långvariga band med Sverige.
Därför omfattas, enligt min mening, finlands-
svenskarna i Sverige av Europarådets konvention för
nationella minoriteter.
Min förhoppning har varit att man i betänkandet i
stället för termen "sverigefinne" skulle talat om sve-
rigefinländare. Det är ju otvivelaktigt så att den fin-
landssvenska gruppen inom sig bär en sverigefin-
ländsk kulturtradition och uppfyller de flesta av de
punkter genom vilka en nationell minoritet definieras
i betänkandet.
Av den anledningen är jag tvungen att avstå från
att rösta bifall till majoritetens förslag beträffande
termen sverigefinländare i utskottets hemställan
punkt 4 angående yrkande 2. I detta fall väljer jag att
helt avstå från att rösta.
I övrigt yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i betänkande.
Fru talman! Till sist vill jag som en representant
tillhörande de aktuella minoritetsgrupperna tacka
regeringen och riksdagen för det allvar med vilket
framtagandet av den nationella minoritetspolitiken
har behandlats. Det handlar om en betydelsefull fråga
som berör de flesta samhällssektorer.
Jag vill i detta sammanhang också tacka de otaliga
representanterna för de nationella minoriteterna för
den konstruktiva dialog som varit rådande under
framtagandet av de principer som ligger till grund för
det aktuella betänkandet. En sådan dialog lovar gott
inför det fortsatta samarbetet som är nödvändigt i det
fortsatta arbetet för ett språkligt och kulturellt rikare
Sverige. Tack!