Fru talman! Det här är en av många olika typer av
både debatter och beslut som anger att Sverige är på
väg in i modern tid. Man kan fundera på när saker
och ting borde ha gjorts, men det är aldrig riktigt
meningsfullt att ångra vattnet som runnit under bro-
arna. Nu är vi här, och nu är vi redo att ratificera de
nu aktuella konventionerna när det gäller skydd för
nationella minoriteter och när det gäller de olika
språken.
Jag tycker dock att det är viktigt att säga att det
som nu görs i den här processen handlar om vad soci-
ologer ibland har talat om som enhet i mångfald. Det
låter bättre på engelska, men vi ska väl hålla oss till
svenska. Det handlar om att både respektera och ge
utrymme för den mångfald som finns och mitt i denna
mångfald hitta det som gör att vi också samlas ge-
mensamt.
Man kan säga att den här frågan har två extremer
som av och till hörs i debatten, kanske inte så ofta i
den här kammaren, men i den mer allmänna debatten.
Den ena extremen är att vi ska vara ett enhetligt
land. Människor kan vara välkomna att flytta hit, men
som i de fall de redan finns här förväntar vi oss att de
efter viss tid anpassar sig till storsvenska vanor, att vi
efter hand blir alltmer lika och att alla blir lika goda
svenskar. Det är den ena ytterligheten.
Den andra ytterligheten handlar om att vi tillska-
par en värld och en situation där många människor
och grupper av människor lever som i parallella värl-
dar. Man har i och för sig mycket stort utrymme för
att utveckla den egna särarten, men de här världarna
möts aldrig riktigt.
Jag tror förstås inte på någon av de här ytterlig-
heterna. Här handlar det om att vi formar och skapar
den politik som gör det möjligt för alla människor
som bor i vårt land att såväl ingå i den stora enheten,
som vi markerar på olika sätt när vi delar kultur och
historia, när vi utvecklar vår demokrati och när vi
fungerar tillsammans, som att få chans att bevara och
utveckla sin egen särart, sin egen kultur.
Jag tycker därför att konstitutionsutskottets betän-
kande och de frågor som nu ligger på vårt bord
handlar om att ersätta en gammaldags respektlöshet
och intolerans med något som väcker nyfikenhet och
glädje över mångfalden.
När vi nu går in för att ratificera de här konven-
tionerna handlar det om de nationella minoriteterna,
som i det här sammanhanget i första hand definieras
utifrån ett historiskt perspektiv, och att samtidigt ge
ett rejält lagutrymme för bevarande och utvecklande
av de olika språken. Det här är viktigt ur det historis-
ka perspektivet.
Men jag skulle gärna se att vårt politiska arbete
för integration över huvud taget sätts in i det här
perspektivet, för vi har också andra minoriteter, på
både etniska och religiösa grunder.
Det är alltså samma slags synsätt och respektfull-
het som präglar det här arbetet, där såväl minoriteter
av gammal hävd eller senare invandrade som de som
har bott länge i landet ska känna nyfikenhet, tolerans
och intresse för den mångfald som Sverige i och för
sig väldigt länge har representerat, men som kanske
har blivit tydligare för oss på sistone. Därför tycker
jag att detta är viktigt, och jag är glad för att de olika
politiska partierna i huvudsak står bakom de framlag-
da förslagen.
Jag delar i grunden det t.ex. Åsa Torstensson har
sagt i de inlägg där hon talar om teckenspråket och
vad det innebär. Det kan på samma sätt diskuteras i
mångfaldstermer, men det bör göras i annat samman-
hang. De ratificeringar som nu görs är också en in-
gång i det fortsatta arbetet.
Fru talman! Jag välkomnar det här förslaget och
tycker att det är riktigt spännande. Men jag yrkar
avslag på samtliga reservationer.