Fru talman! Centerpartiet hälsar regeringens pro-
position om nationella minoriteter med stor tillfreds-
ställelse. Dess innehåll står i väsentliga delar i över-
ensstämmelse med det agerande som företrädare för
Centerpartiet presenterat tidigare. Centerpartiet ger
sitt stöd till att Sverige ratificerar Europarådets ram-
konvention om skydd för nationella minoriteter och
den europeiska stadgan om landdels- och minoritets-
språk.
Det finns tre starka motiv för denna politik. För
det första innebär ratificeringen att de berörda mino-
riteterna får verktyg för att bättre hävda sina berätti-
gade intressen. För det andra innebär denna politik ett
i nutiden fastlagt skydd som ökar förutsättningarna att
värna minoriteter i tider då dessas rättigheter kan
komma att utsättas för press. För det tredje innebär
ratificeringen också att möjligheterna till sameurope-
iskt samarbete för att skydda minoriteters intressen
oavsett nationalstatsgränserna ökar.
Nationella minoriteter har uråldrig hävd i Sverige.
Våra förslag innebär inte några inskränkningar i för-
hållande till regeringens. På några punkter anser vi
dock att ratificeringen motiverar längre gående för-
slag. Det är viktigt att erinra om att ratificeringarna
innebär att Sverige endast tar ett första steg mot en
samlad minoritetspolitik.
Jag skulle inledningsvis också vilja nämna diskus-
sionerna kring teckenspråket. Frågan om huruvida
teckenspråket ska betraktas som ett minoritetsspråk i
den mening som den europeiska stadgan om landdels-
och minoritetsspråk avser har aktualiserats av bl.a.
Sveriges Dövas Riksförbund. Centerpartiet delar
regeringens bedömning att teckenspråket inte kan
anses falla inom ramen för syftet med minoritets-
språkskonventionen. Konventionen bygger på språ-
kens anknytning till urbefolkningar och andra natio-
nella minoriteter som etniska grupper.
Däremot är det naturligtvis angeläget att från po-
litiskt håll markera vikten av att teckenspråket ges ett
tillräckligt stöd och skydd. Jag vill från Centerpartiets
sida gärna poängtera att vi måste ta ett politiskt an-
svar för de dövas rätt till teckenspråksundervisning,
tolkar, TV-program på teckenspråk och olika former
av samhällsservice såsom barnomsorg, skola, äldre-
omsorg, hälso- och sjukvård m.m. Detta är Center-
partiet också berett att medverka till, men vi anser att
det principiellt bör ske i annan ordning och inte i
samband med ratificeringen av minoritetsspråkskon-
ventionen.
Bland de ca 450 000 sverigefinnar i Sverige som
omnämns i propositionen är ungefär en fjärdedel
sådana som antingen själva är eller är barn eller barn-
barn till finlandssvenskar, dvs. finländare med svens-
ka som huvudspråk. Historiskt sett har finländare från
båda språkgrupperna alltid flyttat till Sverige. Kultu-
ren är likartad eller likadan oberoende av språket, och
i den finlandssvenska identiteten ingår även, om än i
starkt varierande grad, finska som ett andraspråk.
Problematiken med begreppet sverigefinnar har i
remissyttranden i samband med de utredningar som
föregick propositionen omtalats av såväl Sverigefins-
ka Riksförbundet som den organisation som företrä-
der finlandssvenskarna i Sverige, Finlandssvenskar-
nas riksförbund i Sverige. Organisationerna har ett
omfattande samarbete och är båda centrala i svergige-
finländarnas delegation, som nyligen skapats.
Problematiken har även behandlats av andra offi-
ciella remissinstanser såsom Centrum för tvåspråkig-
hetsforskning vid Stockholms universitet och Sam-
fundet Sverige-Finland. Det är rimligt att vid ratifice-
ringen klart yttra att även finlandssvenskarna i Sveri-
ge anses ingå i den sverigefinska, eller kanske hellre
sverigefinländska, minoriteten.
Eftersom minoritetsspråkskonvenionen stadgar att
staten ska ta hänsyn till önskemål från den som talar
minoritetsspråk när åtgärder vidtas som berör dem
finner vi det naturligt att uppmärksamma finlands-
svenskarnas ställning i detta sammanhang.
Vi anser att även finlandssvenskarna ska känna
sig omfattade av de nya bestämmelserna till gagn för
nationella minoriteter. För att inga tvivel ska råda om
detta föreslår vi att termen sverigefinnar ändras till
sverigefinländare, eftersom detta begrepp omfattar
samtliga från Finland inflyttade oberoende av om den
inflyttades modersmål eller förstaspråk är finska eller
svenska.
Det finns också starka skäl för att betrakta det
finska språket som ett territoriellt bundet språk även i
Stockholmsregionen. I Stockholm har det finska
språket en livaktig historia under åtminstone fem
sekler. Dess närvaro i regionen är stark när steget nu
tas in i 2000-talet. Enligt Centerpartiets mening finns
det starka skäl för att ge finska språket samma rättsli-
ga ställning i Stockholmsregionen som i Tornedalen.
Detta är viktigt för de rättigheter och den välfärd som
bör tillerkännas de flera tiotusentals finländare som
lever i regionen. Det är också viktigt för Stockholms
framtida roll i Östersjöregionen och för relationerna
mellan Sverige och Finland. Det innebär också att
såväl regionen som statsmakten ger ett besked om att
man ser en levande finskspråkig kultur som ett bestå-
ende nationellt värde i huvudstadsregionen.
Den kompetens som krävs för att i nödvändig ut-
sträckning uppfylla kraven i den europeiska språk-
stadgan finns redan nu i Stockholmsregionen. Värdet
av att säkra de finsktalandes rättigheter är av sådan
storlek att de praktiska ansträngningar som måste
göras i statlig, kommunal och landstingskommunal
förvaltning för att möta kraven är rimliga.
Vi hade självklart önskat att sådana ställningsta-
ganden aktualiserats i det beredningsarbete som före-
gått den nu aktuella propositionen. Så har dessvärre
inte varit fallet. Vi anser därför att det bör ankomma
på regeringen att ta initiativ så att finska språkets
ställning på nytt aktualiseras i berörda kommuner.
Detta bör ske utan att ratificeringen av språkstadgan i
den utsträckning riksdagen nu är beredd att fatta be-
slut om försenas.
Som redan förutsätts i beredningsarbetet kan inte
ratifikationen ses som en slutpunkt i arbetet med att
stärka minoriteternas sak, utan snarare som en inled-
ning av en dynamisk process.
Riksdagen bör i anslutning till att den tar ställning
till föreliggande proposition uttala sitt principiella
stöd för att kommuner i Stockholmsregionen där det
finska språket talas av hävd också omfattas av de
bestämmelser som enligt regeringens förslag blir
gällande vad gäller finska språket i Gällivare, Hapa-
randa, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.
Regeringen föreslår att rätten att använda samiska,
finska och meänkieli hos domstolar ska begränsas till
part och ställföreträdare för part. Detta har tingsrät-
terna i Gällivare och Haparanda, som för övrigt
kommer att ingå i de två förvaltningsområdena, ifrå-
gasatt i sina remissyttranden. Denna inskränkning
finner vi omotiverad och menar att även andra aktö-
rer, som exempelvis vittnen och målsägande, ska ha
samma rätt att tala dessa språk. Vi har svårt att se det
rimliga i att en del aktörer i rätten ska få använda sitt
språk medan andra inte ska få göra det. Här tycker jag
att förklaringsbördan ligger hos utskottsmajoriteten,
som bara avfärdar detta med att konstatera att rege-
ringens bedömning är väl avvägd.
Vad är skälet till att inte samma regel ska gälla för
alla? Vilka blir de praktiska problemen med att inte
bara parter och deras ställföreträdare ska få använda
sitt minoritetsspråk utan även målsägande och vitt-
nen?
Centerpartiet kan som ett första steg godta att en-
skilda endast ges rätt att få muntliga svar. Att en rätt
till skriftliga svar på samiska, finska och meänkieli
redan nu inte ges är ur demokrati- och rättssäkerhet-
sperspektiv betänkligt. Vi vill därför markera att
målet bör vara att snarast gå vidare och utvidga rätten
till att få skriftliga svar på samiska, finska och meän-
kieli.
Fru talman! Jag ska avrunda med att säga att
Centerpartiet ställer sig bakom och yrkar bifall till
reservationerna 4, 6 och 9, och därtill ställer vi oss
bakom de reservationer som Folkpartiet har markerat
- nr 11 och 12.