Fru talman! Det är ett historiskt viktigt, och posi-
tivt, beslut som vi ska fatta i den här frågan i dag.
Riksdagen ska godkänna att Sverige ratificerar den
europeiska stadgan om landsdels- eller minoritets-
språk och Europarådets ramkonvention om skydd för
nationella minoriteter.
Det betyder att de minoriteter som sedan århund-
raden funnits i vårt land får ett stärkt skydd för sina
språk och sina kulturer. Syftet med dessa konventio-
ner ska emellertid inte ses som att åstadkomma seg-
regation och avskiljande, utan det är att främja och
uppmuntra till kunskap om de nationella minoriteter-
na, deras språk och deras kultur.
Det som redan påpekats av Helena Bargholtz är
riktigt, och det förtjänar att understrykas. Sverige har
egentligen alltid under sin moderna historia varit, är
och kommer att förbli ett mångkulturellt samhälle.
Samerna är ett ursprungsfolk. Finnar och finländare
har funnits på det område som numera är det svenska
territoriet sedan medeltiden - liksom romer och judar.
Dessa minoriteters historia i vårt gemensamma
land är dock en historia som mycket har präglats av
att minoriteterna satts på undantag och tidvis varit
utsatta för förtryck. Samtidigt har den svenska staten
och samhället kunnat nyttja deras arbetsinsatser och
deras blod vid slagfälten och berikats av deras kultur
och kunnighet. De nationella minoriteterna har lik-
som Sveriges majoritetsfolk tillsammans bidragit till
att göra Sverige vad det är i dag.
Ser vi historiskt på hur minoriteterna har behand-
lats i vårt land kan man säga - om vi ska vara kritiska
mot majoritetssvenskarnas syn - att vi understundom
har haft lättare att se grandet i grannens öga än bjäl-
ken i vårt eget. Detta gäller kanske inte minst hur
romer och samer har behandlats i det här landet.
Detta att de historiska minoriteterna, de som är en
del av vår historia, nu lyfts fram är egentligen en del
av integrationspolitikens allmänna mål om lika rättig-
heter och möjligheter för alla oavsett etnisk, kulturell
eller religiös bakgrund. Mänsklighetens historiska
erfarenhet är ju att när olika kulturer möts, blandas
och befruktar varandra främjas samhällenas utveck-
ling. S.k. etniskt rena eller kulturellt avskiljande mil-
jöer leder till inkrökthet och stagnation.
Det är också en sanning att nationell identitet,
självtillit och trygghet i den egna kulturen och histo-
rien gör att man vågar ta till sig influenser och att
man vågar se de andra kulturerna och respektera dem
samtidigt som man tror att man själv har något att
influera med. Förtryck mot dem som är annorlunda,
mot det nya och mot de som är färre hämmar hela
samhällets utveckling.
På 1800-talet skrev marxismens klassiker en san-
ning som jag tror alla kan omfatta, även de som inte
räknar sig som marxister. Det folk som förtrycker ett
annat kan självt inte vara fritt. Jag tror att det ligger
mycket klokskap i den meningen.
När vi nu fattar det här beslutet gäller det att vi
skapar förutsättningar för att radera ut kvardröjande
segregering, utstötning och fördomar. Vid ett sådant
grundläggande och första beslut är det givetvis alltid
svårt att göra alla avgränsningar när det gäller vilka
minoriteter som ska omfattas, hur de ska omfattas
osv. Men jag tror att det är tämligen väl avvägt i kon-
ventionen som avser de historiska minoriteterna, som
statsrådet Messing sade.
Såväl regeringen som konstitutionsutskottet kon-
staterar ju också att det handlar om att vi tar ett steg i
minoritetspolitiken. Man använder t.o.m. uttrycket ett
första steg mot en samlad nationell minoritetspolitik.
Det betyder att fler steg ska komma framdeles. Jag
tror att det är viktigt att vi något tänker på dessa steg.
De faller ur den diskussion som vi har fört kring den
här propositionen.
Jag vill nämna något om en motion som finns i
betänkandet. Där ifrågasätts det att meänkieli skulle
vara ett eget språk. Detta språk skiljer sig så mycket
ifrån riksfinskan att de som talar meänkieli måste gå
särskilda kurser för att kunna läsa litteratur på riks-
finska. Siv Holma kommer i ett senare inlägg att
ytterligare utveckla hur man nu arbetar för att stärka
meänkieli som ett eget språk.
Detta är som sagt en grund. Vad bör vi göra när-
mast? En del av de punkterna har berörts. Jag tror att
ytterligare några kan läggas till. Jag ska sammanfatta
detta och ta upp sju punkter som jag tror måste beak-
tas.
Först vill jag betona en sak som ingen har sagt
förut. Vi måste skapa insatser för att stärka romernas
kultur och sociala situation. Detta är kanske det folk
som mest har varit på undantag genom Sveriges his-
toria. Där gäller det fortfarande att bekantgöra kultu-
ren, se de rika bidrag denna människogrupp kan
komma med till det svenska samhället och skingra de
fördomar och den utstötning som denna befolknings-
grupp fortfarande utsätts för.
För det andra tror jag att vi måste se över förvalt-
ningsområdena för de finsktalande. Det är möjligt att
man i det framtida arbetet bör ta till sig kritiken att de
flesta av de finsktalande faktiskt bor i Mälarområdet
och Stockholm.
Jag tror att man också snart bör analysera situa-
tionen för sverigefinländarnas kulturella identitet. Det
är min tredje punkt.
Den fjärde punkten skulle vara att vi ser över för-
valtningsområdena för samerna. De regionala åtgär-
der som föreslås i propositionen omfattar alla varie-
teter av samiska. Men de som eventuellt har annan
samisk språkvarietet än den nordsamiska och bor
utanför de här förvaltningsområdena faller lite utanför
detta. Det går kanske att pröva att vidga kretsen av
förvaltningsområden för samerna.
För det femte bör vi konkretisera formerna för att
stärka teckenspråket, och ett sådant arbete pågår väl
redan, även om jag delar den uppfattning som flera
talare har uttalat här att det inte är aktuellt i detta
sammanhang. Här har vi ju att göra med språkligt
etniska minoriteter. De som har funktionshindret att
inte kunna höra kan inte betecknas som en sådan.
Men likväl bör insatser göras för att stärka tecken-
språkets ställning.
För det sjätte tror jag, i likhet med statsrådet Mes-
sing, att man nu får lägga energi på skolan så att det
sker en ordentlig undervisning i svensk historia också
sett utifrån de olika minoriteternas perspektiv.
För det sjunde gäller det också att allmänt förstär-
ka arbetet för de minoriteter och de kulturer som inte
omfattas av detta för att vi i sanning ska få ett jämlikt
och i verklig mening mångkulturellt, tolerant och
demokratiskt samhälle.