Fru talman! Vad finns det i socialdemokratisk politik som innebär alla lika eller något sådant jämlikhetsideal på det här området? Det finns det på ett par områden.
Det första handlar om att vi tycker att det var bra att regeringen i alla fall på papperet föreslog en basresurs till forskning på alla universitet och högskolor, som utredningen hade föreslagit. Det tycker vi är bra, så att alla universitet och högskolor har en bas för den akademiska utbildningen och forskningen.
Tyvärr valde regeringen att ta bort Södertörns högskola från den jämlikhetsprincipen, vilket var märkligt, men det kanske är en annan debatt. Alla universitet och högskolor behandlades faktiskt inte lika i det här avseendet. Det tyckte vi var fel.
Det andra handlar om att en bra grundutbildning i hela landet, det vill säga att man kan ha en högskoleutbildning som håller hög kvalitet i flera delar av Sverige, faktiskt har visat sig vara en av de stora tillväxtfaktorerna regionalt, men också nationellt, i Sverige. Ett regionalt näringsliv har en mycket större möjlighet att rekrytera den arbetskraft de behöver om man har en hygglig närhet till universitet och högskola. Det tror jag har betytt mycket för tillväxten i hela Sverige.
Däremot har vi inte haft någon slags socialdemokratisk fördelningspolitik i forskningen. Ni argumenterar lite mot varandra. Antingen har vi haft det och smetat ut alla forskningsmedel eller också har vi inte haft det och fördelningen är ungefär likadan som tidigare. Ni måste ju bestämma er för på vilket ben ni ska stå här.
Anledningen till att det har fördelats så ojämnt tidigare har ju varit att vi har haft en väldig tro på att vetenskapssamhället ska fördela forskningsmedel till den som är bäst. Det är Vetenskapsrådet som i huvudsak har fördelat forskningsresurser till de forskargrupper som har högst kvalitet i forskningen. Det är så jag tycker att man huvudsakligen ska fördela konkurrensutsatta forskningsmedel.
Sedan tycker jag att det är bra att vi har infört ett nytt system med kvalitetsindikatorer på forskning mellan universitet och högskolor också. Det vi riktade in kritiken på var den grupp som ministern glider undan lite grann hela tiden, de nya universiteten. De visste de facto på förhand att de skulle bli förlorare därför att de hade fått väldigt mycket mer resurser det år de skulle bli universitet. Sedan jämförde man de resurserna med de forskningsresultat de uppnådde, och det kunde bara bli dåligt.