Fru talman! När jag läste Sven-Erik Österbergs interpellation reste sig ett antal frågetecken som jag snart kommer tillbaks till. Först vill jag tacka statsrådet för svaret. Det är skönt och klargörande att återigen få bekräfta att Alliansen satsar med två honnörsord. Det handlar om kvalitet och autonomi.
Lite längre ned i statsrådets svar kommenterar mycket riktigt Tobias Krantz faktumet att när den nuvarande regeringen tillträdde var den proportionella fördelningen i detta avseende mellan de nyare lärosätena och de äldre väsentligen likadan som i dag. Sven-Erik Österbergs interpellation visar på två saker, tycker jag.
För det första har Socialdemokraterna haft mycket längre tid på sig att ändra det förhållande som nu Sven-Erik Österberg tycker skulle ha ändrats på mycket kort tid. För det andra har Alliansen lagt fram en historiskt stor satsning på forskningen som man inte kan finna någon likhet i vad Socialdemokraterna förmådde att göra under sina tolv år i regeringsställning. Därför faller den argumentation som finns i interpellationen ganska platt bara i det sammanhanget.
I interpellationen nämns också samarbetet med näringslivet som är nog så viktigt. Då vill jag betona att den här propositionen för första gången lyfter fram kraften i innovationen, också speglat i nyttogörande av forskning, och lyfter fram det som en viktig ingrediens.
Jag går över till det som jag tycker är lite förvånande. Socialdemokraterna vill även ha en slags fördelningspolitisk debatt när det gäller kunskap. Visst, det är väl viktigt att vi fördelar ut kunskapen så mycket vi kan. Det börjar egentligen i grundskolan, kanske ännu tidigare.
När vi kommer fram till de vassa verktygen och vad vi ska ha som konkurrenskraft måste vi naturligtvis ha någon form av prioritering. Det är då glädjande, fru talman, att se att även här har alliansregeringen lyft fram en modell som är likartad för resurstilldelning, vare sig det är ett nytt eller ett gammalt lärosäte. Det är nog så viktigt för att också de nya ska få en chans att konkurrera med de gamla.
Men sedan kommer Sven-Erik Österberg i sin interpellation och säger att "forskning visar". Inom ramen för den typen av utfästelser påstår Österberg att det har getts så väldigt mycket när man satsar på helt nya högskolor.
Låt mig då fråga interpellanten om vad alternativet är. Hade man satsat dessa resurser på redan befintliga och välfungerande strukturer kanske utdelningen hade blivit ännu större. Jag säger inte att den hade blivit det, men det är väldigt förvånande att man kan hänvisa till forskning när man inte har en traditionell kontrollgrupp som man kan spegla i vad skattebetalarnas investering i forskning de facto har gett.
Att det lokalt är viktigt att det finns ett näringsliv som är engagerat och som nämns som ett exempel från Mälardalens högskola i samarbete med ABB är nog så riktigt, men jag har svårt att tänka mig att den framlagda forskningspropositionen som nu implementeras i högskolan skulle vara till nackdel för den typen av engagemang.
Snarare skulle jag se det som ett problem om man hade använt den traditionella socialdemokratiska forskningspolitiken som jag som forskare har upplevt under många år som ett väldigt passivt givande för den goda sakens skull. Ibland kände jag nästan att det var allmosor man gav. Man satte upp ett mål för att ge en summa pengar och hade ganska lite intresse av att följa upp vad det faktiskt gav för utväxling.
Jag tror att det är viktigt att man i forskningen både har en generositet för att ge till en mångfald olika alternativ men också att man har en viss riktad ingång i att premiera dem som lyckas. Det är just den ingången som jag tycker är väldigt intressant i Alliansens angreppssätt för att stödja forskningspolitiken. Det handlar inte om traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik där man inte är intresserad av vilket resultat det faktiskt ger, och det är det som skiljer Alliansens politik på många områden, inte minst forskningspolitiken, från Socialdemokraternas tidigare dito.