Fru talman! Tack, Sven-Erik Österberg och ministern, för en intressant diskussion om resurser till de yngre universiteten och högskolorna!
Jag börjar ändå med Finn Bengtssons senaste inlägg. Man måste ju fundera över om det är första gången, som han påstod, som en proposition nämner samarbete mellan högskola, näringsliv, forskning och innovation. Det är lite märkligt att säga att vi inte har diskuterat högskolornas och forskningens betydelse för innovation och tillväxt i vårt land. Det har vi gjort under väldigt lång tid.
Det var också en av orsakerna till varför Socialdemokraterna hade en målmedveten strategi för att bygga ut högskolan med 100 000 nya utbildningsplatser så att unga människor fick möjlighet att studera i flera delar av Sverige. Det handlade också om att skapa en tillväxtmotor för de företag vi har runt om i Sverige, att kunna få kompetent arbetskraft och också docka in i den forskning som vi vet bedrivs runt om på lärosäten i Sverige.
Jag tycker att det doftar lite grann av den gamla moderata inställningen när Finn Bengtsson säger att det kanske hade varit bättre att använda pengarna för att bygga ut högskolor i Sverige och att satsa på de gamla strukturerna, till exempel Uppsala och Lund. Vi har tidigare haft debatter i den här kammaren där moderata ledamöter har talat om bygdehögskolor, och det kanske är dit vi är på väg tillbaka igen - att de högskolorna inte spelar någon roll för regional tillväxt och utvecklingskraft, utan det är någonting annat och inte lika fint som gamla universitet.
Jag tillhör den grupp som tror att de här högskolorna har varit väldigt betydelsefulla för tillväxt och jobb i vårt land. Det har också TCO visat i sina rapporter när de har tittat på tillväxtkraft och jobbskapande.
Däremot finns det inget belägg för det Finn Bengtsson säger på slutet om att socialdemokratin på något sätt har smetat ut forskningspengar på alla. Det går lite emot det han säger om att fördelningen förut har varit så skev mellan olika lärosäten och forskargrupper. Hur kan vi i så fall ha bedrivit något slags stalinistisk jämlikhetstradition där alla inom forskningen fick lika mycket?
Vi har alltid trott på en väldigt hård konkurrens om forskningsmedel för att främja den bästa forskningen i Sverige. När det skulle införas ett nytt fördelningssystem för forskning kritiserade vi däremot regeringen, och det var inte bara vi som kritiserade regeringen för vissa inslag i den modellen. Man visste ju redan på förhand vilka som skulle bli vinnare och förlorare - framför allt vilka som skulle bli förlorare, det vill säga de nya universiteten. Man jämförde nämligen äpplen och päron. Alla som vet hur det här systemet fungerar vet att de nya universiteten hade en omöjlig situation när det gällde att konkurrera på jämlika villkor om forskningsmedlen.
Det är därför vi har sagt i budgetar att man måste göra särskilda insatser om regeringen inte menar allvar med att spela något slags Svälta räv med de nya universiteten.
Jag tycker att det här är en viktig diskussion och en viktig debatt som handlar om hur man ser på forskning och utveckling i hela landet men också hur vi bygger ett närmare samarbete mellan akademi och näringsliv. Det var vår andra kritiska punkt när den forskningspolitiska propositionen kom: att regeringen inte byggde in samarbetet med näringslivet och branscherna, att man valde att avveckla branschsamtalen och faktiskt inte skickade tillräckligt starka signaler i forskningspropositionen om samarbete med näringslivet.
Det här ligger fortfarande i regeringens knä. Regeringen har lovat att återkomma i frågan om samverkan och forskning. Jag hoppas att regeringen gör det snart, för jag tror att svenskt näringsliv inte har råd att vänta på en politik som tar vara på det kunnande, den forskning och det intresse för medskapande som finns i svenskt näringsliv, kopplat till både våra gamla tunga institutioner på forskningsområdet och i universitetsvärlden och våra nya pigga universitet och högskolor runt om i Sverige.