Herr talman! Vi talar om Sveriges finansiella
system. Frågans vidd kan endast överträffas av
lokalens ödslighet.
Jag har skrivit ner några frågor på ett papper som
jag tänker överlämna till statsrådet, detta för att
inte belasta hans intellekt alltför mycket medan han
lyssnar. Frågorna är mycket raka. Därför kan också
svaren bli det.
1.Det har sagts att man vill åstadkomma
ägarspridning inom banksystemet, dvs. att det när
staten släpper sina engagemang kommer att bli en
spridning av ägandet till medborgarna. Hur
kommer det månntro att bli med den saken? Jag vet
att statsrådet inte kan ge ett direkt svar. Men jag vill
veta om inriktningen finns kvar och om han tror på
den.
2.Kreditsystemet fungerar inte i dag. Vi måste ha
ett system som fungerar. Det betyder att det skall
vara ett system som innebär att man kan ge krediter
till rimlig ränta. Det skall vara ett system som inte
gör att företag försätts i konkurs, vilket de gör i dag.
Bankaktierna går upp, men det motsvarar inte
bankernas prestation. Vi har ett stort problem.
Problemet kan bara lösas genom att det blir
konkurrens i banksystemet. När tror statsrådet att
det kan bli konkurrens, och kommer den
konkurrensbilden att se tillfredsställande ut? Detta
är, som andra talare har påpekat, oerhört viktigt.
3.Har det varit tillräckligt tuffa villkor för det stöd
som har givits -- garantier och annat? Ni har nu
själva sett vilka ni har haft att göra med -- sådant är
svårt att veta i förväg. Det är ganska sluga personer,
åtminstone försöker de att vara det. Vi som, precis
som statsrådet, bevakar skattebetalarnas intressen
måste veta om det var tillräckligt tuffa villkor.
4.Vad är regeringens inställning till utländska
ägare? Jag vill ha ett rakt svar. Jag förstår att man
kan säga att det blir den som bjuder högst osv. Men
är det troligt att det i slutändan blir utländska
ägare? Är det inte troligare att det blir en svensk
lösning?
5.Vad blir slutnotan för bankkrisen, räknat i
miljarder? Jag menar inte hur det ser ut i dag utan
hur det kommer att se ut när statsrådet Lundgren
tror att det här är över -- kanske 1995. Vad får det
svenska folket till sist betala? Kan vi då få se en
effektiv kreditmarknad med idel banker som inte
ens delvis ägs av staten, dvs. ett fritt fungerande,
fullt konkurrensutsatt kreditsystem?
Min sista fråga är kanske litet mer pittoresk, men
icke desto mindre intressant: Hur många miljarder
försökte S-E-Banken komma över i början av
förhandlingarna innan man där förstod att staten
inte var alla goda gåvors givare, som man hade
räknat med?
Tack så mycket!