Herr talman! Jag tackar för erbjudandet om att få
frågorna skriftligt. Utskriftskvaliteten var kanske
inte den allra bästa. Därför försöker jag att göra en
egen sammanfattning.
Den sista frågan kommer jag naturligtvis inte att
svara på. Jag vet inte heller om det går att ge något
svar på den. Måhända får Ian Wachtmeister söka
det svaret någon annanstans.
När det gäller frågan om att sprida ägandet vid en
privatisering av exempelvis Nordbanken kan jag
säga att vi självfallet har ambitionen att ha såväl
tillräckligt starka ägare för att få en stabilitet som
en ägarspridning.
Vi har fört en diskussion om kreditsystemet. Det är
fel att, som Ian Wachtmeister, säga att det inte
fungerar. Det finns brister i systemet. Men till följd
av den överenskommelse som har träffats och de
åtgärder som riksdagen har sanktionerat har vi
lyckats få till stånd ett fungerande kreditsystem
utan alltför negativa effekter av de problem som
finns. Det är klart att de problem som vi har
diskuterat finns. Det är antagligen det som Ian
Wachtmeister menar. En sådan utveckling lägger
givetvis hämsko på aktiviteten i banksektorn. Men
det är någonting som kommer att revitaliseras och
komma tillbaka.
Ian Wachtmeister frågade om det har varit
tillräckligt tuffa villkor för det stöd som har
lämnats. Om vi tittar på stödet i fråga om totala
åtaganden kan jag konstatera att 51,2 miljarder av
74 finns inom Nordbanken och numera dessutom
inom Securum. Staten har ju nu sin s.k. ägarroll
där, vilket underlättar hanteringen. Det visar också
att det finns ett stort problem. I övrigt finns det 15
miljarder i form av garantier i Gota Bank. Där har
ju staten ett ägande. På sparbankssidan finns det 8
miljarder. Detta är de åtaganden som finns i
dagsläget.
Principen är givetvis att man skall minimera
kostnaderna. Det innebär att det är fråga om
återvinning så långt som möjligt. Men i fråga om
Gota Bank kommer det att bli definitiva kostnader.
Det är svårt att säga hur stora de kommer att bli,
innan de dåliga engagemangen har avvecklats. För
Nordbanken blir det också en definitiv kostnad.
Hur stor den blir får vi se när en privatisering av
banken så småningom har genomförts. Då vet vi
vilka intäkter som man har fått på det viset.
I övrigt är vår avsikt att återvinna så mycket som
det över huvud taget är möjligt. Det är grunden för
de villkor som kommer att ställas, och det är också
det som gäller för Bankstödsnämnden.
Vår inställning till utländska ägare är generellt
mycket positiv. Det skulle stärka och förbättra
konkurrensen.
Jag kommer inte att kunna säga någonting om
slutnotan av den enkla anledningen att vi inte vet
hur den ekonomiska utvecklingen påverkar den här
situationen. Men det blir väsentligt mindre
kostsamt för skattebetalarna än vad vi hade
anledning att befara bara för ungefär ett halvår
sedan.
Jag är övertygad om att vi inom loppet av inte
alltför många år kommer att ha en mycket effektiv
och bra fungerande kreditmarknad i Sverige utan
statliga ägarinslag.