Herr talman! Vid debatten inför det första beslutet
om åtgärder för att stärka det finansiella systemet
var alla debattörer och regeringens företrädare
överens om, att det var viktigt att dessa frågor som
djupt engagerade och berörde många i allmänheten
debatterades och redovisades på ett öppet och
utförligt sätt. Hittills har regeringen, genom Bo
Lundgren, på ett alldeles utmärkt sätt levt upp till
detta löfte. Det är en både utförlig, öppen och
därmed föredömlig redovisning som vi har fått så
här långt.
Jag tänkte kommentera redogörelsen på ett par
punkter. Vi har sett en glädjande utveckling under
våren och sommaren. Behovet av statliga insatser
har visat sig inte vara så starkt som vi trodde för ett
år sedan eller t.o.m. för ett halvår sedan. Men det
finns ändå anledning att höja ett varnande finger
här. Faran är inte över. Aktiemarknaden går bra,
men det kan mycket väl bli en rekyl eller en
uppbromsning med en nedgång. I uppgången ser vi
ett massivt uppköp av utländska intressenter i
svenska företag. Detta är inte utan problem och
kan bli besvärligt på sikt. Fastighetsmarknaden är
fortfarande ett stort problem. Det är alltför många
som inte klarar sina bostadslån och som tvingas in i
personligt mycket svåra ekonomiska situationer,
t.ex. vid konkurser.
Ett annat problem som fortfarande finns kvar är
svårigheten att få tillgång till krediter. Det gäller
både i bankernas ovilja att låna ut till sunda
affärsprojekt och i det stora gap som finns kvar
mellan ut- och inlåningsräntor.
Här vill jag än en gång upprepa vad jag har sagt i
tidigare debatter. Jag tycker att det är rimligt att
staten använder sitt ägande i Nordbanken som ett
instrument att öka villigheten att låna ut pengar till
sunda affärsprojekt och därmed driva på andra
banker att göra detsamma. Staten skall också
utnyttja sitt ägande i Nordbanken främst för att
krympa räntegapet. Ett krympt räntegap innebär i
förlängningen att det tar längre tid för bankerna att
betala tillbaka de pengar som staten ställt till deras
förfogande. Men jag tror att det
samhällsekonomiskt ändå är bättre att få en
fungerande kreditmarknad med normala räntegap
jämfört med den nuvarande stora skillnaden i ut-
och inlåningsräntor.
Jag vill betona att den bristande konkurrens som vi
har inom banksektorn i Sverige beror knappast på
att staten äger och har engagerat sig i Nordbanken.
Det beror på helt andra ting. Jag tycker att staten
skall vara mera aktiv i sina markeringar av att
utlåningen skall ske till rimliga villkor och till sunda
projekt. Konkurrensen inom den svenska
banknäringen skall över huvud taget öka.
Jag kommer då in på den sista punkten. Den berörs
bara i förbigående i redogörelsen. Det gäller
försäljningen av Gota Bank. Det finns ett antal
alternativ. Jag vet att anbudstiden har gått ut, och
nu är det dags att granska de anbud som finns. Jag
vill uttrycka en viljeyttring här. Jag tror att det
rimligaste och bästa sättet att öka konkurrensen
och därmed tjäna det svenska banksystemet är att
Gota Bank får en utländsk ägare som vill engagera
sig långsiktigt. Denna ägare skall inte vara
involverad i de traditioner och de nätverk som
redan finns i Sverige utan på allvar driva en
konkurrenslinje. Det skulle friska upp det svenska
kreditväsendet.
Ett annat och rimligt alternativ är att lägga samman
de två statliga bankerna Nordbanken och Gota
Bank. Det skall vara på villkor som är bra för de
anställda och som bygger på de principer som
lanserades efter den stora champagne- och
kreditfesten i slutet av 80-talet, nämligen att
Nordbanken skall verka som ett slags folkbank.
Vem som skall äga Nordbanken och Gota Bank i
slutändan tycker jag kan bli en senare fråga. Det är
ingen brådska för staten att sälja ut Nordbanken
eller att göra sig av med Gota Bank. Det viktiga är
att få ett sunt och fungerande kreditsystem. Staten
kan ligga kvar som ägare till Nordbanken ganska
länge. Uppkommer situationen att läget
normaliseras tycker jag att man i lugn och ro kan
diskutera vem som skall vara ägare i fortsättningen.
En annan rimlig lösning är att göra Gota Bank till
kärnan i ett system av regionala banker. Här finns
möjligheten att undersöka om det finns intresse hos
kommuner för att på ett eller annat sätt engagera
sig i en sådan ny verksamhet. Det sämsta ur
konkurrenssynpunkt vore om Gota Bank såldes till
Handelsbanken eller S-E-Banken. Det skulle inte
främja konkurrensen i Sverige.
Jag vill avsluta med att ställa en fråga till Bo
Lundgren. Varför denna passivitet när det gäller att
använda Nordbanken för att få fart på utlåningen
och krympa räntegapet?