Herr talman! Jag ber först att få tacka statsrådet
Lundgren för en bra redogörelse över vidtagna
åtgärder för att stärka det finansiella systemet. Jag
har också haft tillfälle att ta del av den skrivelse som
nu har överlämnats till riksdagen.
Det är med tillfredsställelse vi alla kan konstatera
att utvecklingen har varit något bättre än vad det
fanns anledning att befara. Det beror delvis på det
allmänna ränteläget, dvs. den allmänna räntan har
gått ned. Men det beror naturligtvis också på att det
fortfarande finns höga marginaler mellan ut- och
inlåningsräntor. Marginalen har visserligen krymt
något under den senaste perioden, men fortfarande
är den både historiskt och internationellt sett hög.
Det är ytterligt angeläget att denna marginal
snarast möjligt kan nedbringas till en mer normal
nivå.
I detta sammanhang vill jag gärna erinra statsrådet
om riksdagens beslut att be regeringen utreda
frågan om inrättande av en bankombudsman. Det
är en fråga som jag skall be att få återkomma till i
annat sammanhang och inte utnyttja tiden i dag för
en mera utförlig genomgång av den problematiken.
Den enskilde spararen och låntagaren har alldeles
för stora svårigheter att bedöma om vederbörande
är korrekt behandlad i ett snårigt och komplicerat
bankväsende.
En hög intjänandeförmåga i bankerna minskar
naturligtvis påfrestningarna när det gäller de
statliga åtgärderna. Men samtidigt har det, vilket
redan påpekats, negativa konsekvenser för den
allmänna ekonomiska utvecklingen. Någon analys
av detta förhållande har inte gjorts, och jag förstår
att en sådan är utomordentligt svår, för att inte säga
omöjlig, att göra. Jag nöjer mig därför med att
hemställa till regeringen att noga följa utvecklingen
när det gäller marginalerna mellan in- och
utlåningsräntorna.
Enligt redogörelsen fortsätter problemen på
fastighetsmarknaden, även om de har minskat
något. I nuvarande läge, med låg ekonomisk
aktivitet och hög arbetslöshet är det naturligtvis
ytterst angeläget att man inte vidtar åtgärder som
ytterligare pressar fastighetsmarknaden och sänker
fastighetsvärdena.
Vad som i övrigt redovisats beträffande
Nordbanken, Gota bank, Sparbanken Sverige och
Securum finns det ingen anledning att nu
kommentera särskilt mer ingående, eftersom
saneringsarbetet där pågår.
I skrivelsen lämnas en kommentar, något som
också statsrådet berörde, till den diskussion som
har förekommit om att Nordbanken skulle fått en
för stark ekonomisk ställning efter
rekonstruktionen. Statsrådet har inte nu funnit
anledning till någon förändring. Jag delar den
uppfattning som statsrådet redovisar i sin skrivelse.
I den mån det skulle finnas anledning att överväga
en förändring på den punkten hoppas jag att en
sådan kan ske i vederbörligt samråd.
I redogörelsen rapporteras de åtgärder som
vidtagits med anledning av de ohemula
fallskärmsavtalen i Nordbanken. Rapporteringen
av kreditförlusterna i Gota bank görs också. De
åtgärder som regeringen vidtagit i detta
sammanhang är angelägna, och jag förutsätter att
regeringen, när de pågående utredningarna i sin
helhet är avslutade, ger riksdagen en samlad
redogörelse i ärendet. Det blir då tillfälle att
återkomma i frågan.
Regeringen har, enligt skrivelsen i februari 1993,
angett de riktlinjer för anställningsvillkor som skall
gälla i Nordbanken, Gota bank och Securum. Jag
utgår från att regeringen verkar för att dessa
riktlinjer också blir normbildande för övriga
banker och kreditinstitut.
I skrivelsen anges att samtliga fallskärmsavtal i
statliga bolag, utom i ett bolag, har omförhandlats.
Det vore av intresse att få en rapport om resultatet
av dessa omförhandlingar.
I skrivelsen anges vidare att en planering av
Nordbankens privatisering har påbörjats.
Statsrådet nämnde det även i sin redovisning. Jag
förutsätter att detta sker under det samråd som
regeringen och vi varit överens om.
Det statliga bankstödet uppgår hittills till 74,2
miljarder kronor enligt redovisningen. Av dessa
har ca 40 miljarder kronor belastat statsbudgeten.
Resten är lån och garantier.
Det är betydande belopp, inte minst i det
ekonomiska läge som vi nu befinner oss i. Det som
har skett har varit både smärtsamt och nödvändigt.
Jag utgår självfallet ifrån att regeringen gör allt vad
den kan för att minimera påfrestningarna på statens
ekonomi med anledning av finanskrisen och att
regeringen även i fortsättningen noga bevakar
möjligheterna att dels sänka det allmänna
ränteläget genom minskade marginaler, dels se till
att man i fortsättningen uppnår fortsätt positiv
utveckling; detta för att finans- och bankkrisen inte
i längden skall bli alltför påfrestande för samhället,
som man brukar uttrycka det. Men i realiteten är
det ju bankens kunder som får betala kalaset.