Fru talman! Det här är en väldigt stor och viktig
fråga kring valutaunionen. Jag tycker att Göran Pers-
son litet grand försöker att gå på glas. Han vill inte
riktigt ta ställning, men han formulerar ändå en del
satser kring detta som motsäger varandra.
Resultatet i folkomröstningen medför att Sverige
liksom andra medlemsländer påtar sig att uppfylla
konvergenskriterierna, står det i svaret. Den tredje
etappen skall enligt fördraget inledas den 1 januari
1999 av de länder som är kvalificerade, står det också.
Med tanke på obalanserna i den svenska ekonomin
kommer det att dröja innan Sverige kan uppfylla kri-
terierna.
Sverige åtar sig alltså - och det är fullt riktigt och i
enlighet med Maastrichtfördraget - att uppfylla kon-
vergenskriterierna. Det är inte bara fråga om något
datum någon gång i framtiden utan det rör sig om
senast den 1 januari 1999.
Sedan säger Göran Persson att det kommer att
dröja och att det är lång väg till dess att kraven kom-
mer att uppfyllas. Detta går inte riktigt ihop.
Dessutom säger Göran Persson - liksom många på
ja-sidan framhöll före folkomröstningen - att det är
Sveriges riksdag som beslutar. Där råder det delade
meningar om det i realiteten är så enligt det avtal som
vi har skrivit under. Men vad jag undrar är: Planerar
Göran Persson en situation där han riskerar att inleda
medlemskapet i EU med böter eller med någon annan
av de sanktionsformer som skisseras i Maastrichtför-
draget? Följer man inte EU:s gemensamma ekono-
miska politik och de konvergensregler som Göran
Persson säger att vi åtar oss att följa, då har ju EU
klara sanktionsmöjligheter uttryckta i Maastrichtför-
draget.
Det vore litet väl pinsamt om det svenska med-
lemskapet skulle börja på det sättet. Jag undrar om
inte en del av den pondus som finansministern kämpar
för kan riskera att pysa ut om det skulle bli så.
Huvudfrågan kvarstår: Vill regeringen och Göran
Persson ha en gemensam valutaunion? Det är nog den
viktigaste frågan till er som har ställt ut löften om att
Sverige har kvar bestämmanderätten i det här fallet.
Centern har hela tiden drivit linjen om att vi både
skall äta kakan och ha den kvar. Det gör man på
många av EU:s politikområden. Jag tycker nog att
Socialdemokraterna har drivit en något rakare linje.
Vi vet fortfarande inte vilken politik regeringen står
för i en så central Europafråga som om vi skall ingå i
en gemensam valutaunion. Är det över huvud taget ett
mål för regeringens Europapolitik att uppnå en ge-
mensam valutaunion? Vilken politik för ni? Vill ni gå
med i en gemensam valutaunion i EU trots risken för
massarbetslöshet?
För delar av det område som går med i valutau-
nionen kommer det säkerligen att innebära massar-
betslöshet. Vi vet inte vilken del som kommer att
drabbas. Det kanske kommer att gå bra för Sverige.
Det kanske är andra länder som kommer att drabbas.
Här finns motsägelser. Man säger å ena sidan att
vi åtar oss det som står i Maastrichtfördraget. Å andra
sidan säger man att det kommer att dröja länge innan
det här blir allvar. Detta går inte ihop.
Vi kan göra ett åtagande, och då får vi räkna med
att föra en politik i Sverige som innebär att konver-
genskraven blir viktigast i svensk ekonomisk politik.
Då blir frågan om arbetslöshet faktiskt en sekunda
fråga. Vi kan då tvingas låta arbetslösheten stiga för
att uppnå konvergenskraven och kunna kliva in i valu-
taunionen 1999.
Om man inte vill uppfylla konvergensreglerna
kommer man att befinna sig i ett strypgrepp där man
måste förklara sig för unionen och hoppas på att unio-
nen inte löser ut de sanktioner som den har möjlighet
till.