Fru talman! Det har ställts åtskilliga frågor till
mig. Jag hinner inte besvara alla, men jag skall ta upp
dem som jag, utifrån en finansministers utgångspunkt,
finner vara mest centrala.
Först vill jag avvisa Per-Ola Erikssons något för-
såtliga gliring om att något slags taktik skulle ligga
bakom att jag inte svarar på den här interpellationen
förrän i dag. Den här frågan var stor inför folkom-
röstningen. Jag deltog, till skillnad från Per-Ola Eriks-
son, offentligt och aktivt i debatten. Jag såg inte
mycket av Centerpartiet och Per-Ola Eriksson i den
diskussionen. Efter folkomröstningen har det uppen-
barligen bekräftats att Per-Ola Eriksson är anhängare
av den här unionen. Det tycker jag är bra.
Den knappa tiden och riksdagens hemförlovning
gjorde faktiskt att det först i dag blev praktiskt möjligt
för mig att svara på interpellationen.
Jag skall också ta upp frågan om konvergenskra-
ven och beskrivningen av dem i debatten. Man begår
faktiskt ett misstag när man, som t.ex. Peter Eriksson
och Birgitta Hambraeus, utmålar konvergenskraven
som någonting hotfullt. Det är inte sant.
För några år sedan hade vi en ekonomisk situation
i vårt land då arbetslösheten var låg och statsfinanser-
na var stabila. Då uppfyllde vi konvergenskraven.
Konvergenskraven, som gäller räntan, statsskulden,
underskotten och prisstabiliteten, är ingenting annat
än logiska och riktiga utgångspunkter för ett ekono-
miskpolitiskt resonemang.
Peter Eriksson låtsas som om man skulle tvingas
låta arbetslösheten stiga för att kunna uppfylla t.ex.
konvergenskravet om prisstabilitet. Det är fullständigt
befängt. Om vi låter arbetslösheten stiga uppfyller vi
inte konvergenskravet om underskotten i statsfinan-
serna. Statsfinansernas underskott är i dag kopplat till
den höga svenska arbetslösheten. Vi uppfyller inte
konvergenskraven om vi inte pressar tillbaka arbets-
lösheten.
Om vi i söndags hade valt att stå utanför unionen
hade vi haft samma eller, mer troligt, hårdare krav på
oss vad gäller att snabbt uppfylla konvergenskraven.
De gäller nämligen i en internationellt integrerad
ekonomi.
Sluta att se en låg inflation, en låg ränta, låga un-
derskott och en låg statsskuld som en belastning för
den ekonomiska politiken! Det handlar om sunda
utgångspunkter. Om vi skall klara av att slå vakt om
välfärdssamhället måste Sverige uppnå dessa mål.
Nu skall detta diskuteras gemensamt i Europa. Vi
skall presentera ett konvergensprogram. Ett sådant
konvergensprogram innehåller ingenting annat än en
beskrivning av den nationella finanspolitiken. Det
som jag presenterade här i riksdagen för några veckor
sedan - en ekonomiskpolitisk proposition som tar
sikte på att underskotten skall pressas ner, att det skall
skapas förtroende så att räntorna faller, att aktiviteten
skall höjas och att tillväxten skall understödjas så att
arbetslösheten minskar - är ett inslag i ett sådant
konvergensprogram. Det är det här som det handlar
om. Att välja att tro att detta är något slags grimma
som påtvingas oss från någon EU-kommission är att i
grunden beskriva denna fråga fel.
Vi klarar inte av den svenska ekonomin och den
svenska välfärden om vi inte uppnår den typ av mål
som finns i konvergenskriterierna. Dem uppnådde vi
på den tiden då Sverige fungerade bra. Det är så vi
skall ha det igen. Nu får vi internationellt stöd för
detta. Det tycker jag är bra.
Birgitta Hambraeus har pekat på Peter Erikssons
felaktiga referat om sanktioner. Därför skall jag inte
närmare gå in på det.
Helena Nilsson diskuterar en folkomröstning. Det
finns ingen folkomröstning planerad om EMU. Den
tidigare fyrpartiregeringen och den dåvarande opposi-
tionen har kommit överens om att den frågan skall
hanteras av riksdagen. Det är utgångspunkten för vårt
arbete. Det finns en koppling till det avtal som vi nu
har folkomröstat om. I den meningen är beslutsläget
ganska klart.
Målet är ett tredje steg in i EMU, men innan detta
steg tas skall ett nytt svenskt riksdagsbeslut fattas.
Detta skall ske för att man skall se vad det faktiskt
innebär. Innan vi tar detta steg finns det alltså ytterli-
gare en kontrollstation. I det här avseendet är vi inte
ensamma. Danskarna och tyskarna har fört samma
resonemang. Chirac har tagit upp diskussionen i
Frankrike. Detta är en europeisk diskussion. Det här
upplever jag därför heller inte som något särskilt stort
problem.
Hadar Cars synpunkter har jag ingen anledning att
kommentera. Han gav på det hela taget en bra be-
skrivning av hur situationen ser ut.
Jag skall slutligen bemöta Birgitta Hambraeus. Jag
har använt uttrycket god sysselsättning. Jag menar,
och har alltid menat, full sysselsättning. Kritiken
skulle kanske träffa mig något hårdare om den kom
från en riksdagsman som själv inte hade utgjort en del
av det regeringsunderlag som var med och drev fram
massarbetslösheten i Sverige.