Fru talman! Jag vill först tacka finansministern för
svaret på min interpellation. Det är ett omfattande
svar, och det är till stora delar mycket intressant.
Det är ett bra svar att föra en diskussion kring. Jag
hoppas att vi som kommer att delta i den här
diskussionen kan föra ett konstruktivt resonemang.
Låt mig vara litet personlig och säga att dessa frågor
är en av orsakerna till mitt politiska engagemang.
Jag engagerade mig i politiken just för att på något
sätt kunna medverka till att skapa en ekonomi som
är resursbevarande. Det har hänt mycket under 80-
talet. Det vill jag gärna säga. Det har varit en
positiv utveckling.
Men jag upplever också att vi kanske är inne i ett
trendbrott nu, inte minst med tanke på de
förhoppningar jag själv har på en utredning som ser
över de ekonomiska styrmedlen och
skatteväxlingen. En sådan utredning kan, om alla
parter är konstruktiva, verkligen innebära ett
trendbrott och skapa ett ekonomiskt system som är
mer miljövänligt.
Jag kommer själv ihåg hur jag i slutet av 70-talet
delade ut flygblad med krav på just skatteväxling,
dvs. sänkt skatt på arbete och ökad skatt på
miljöfarliga utsläpp. Därför känns det skojigt att vi
tar ett steg framåt i den riktningen.
Det var också en utredning som jag och Mats Odell
krävde, när vi på DN-debatt i november skrev om
just skatteväxling. Vi tror att det krävs den typen
av samarbete och noggranna utredningar. Men det
krävs också att vi får långsiktighet i den här typen
av beslut. Därför är det viktigt att det finns en bred
uppslutning bland politiker för detta och att alla
parter är med på detta. Jag vill gärna bolla frågan
om hur man ser på skatteväxlingsidén och detta att
gå vidare med de ekonomiska styrmedlen under en
tioårsperiod vidare till Anne Wibble och andra
deltagare i debatten. Det är det perspektivet som
det handlar om när det gäller att skapa bra
förutsättningar och spelregler för näringslivet.
Det finns två diken i debatten om ekonomiska
styrmedel och skatteväxling. Det ena är att man tar
i så att man nästan kräks för att visa sig så radikal
som möjligt, för att uttrycka sig litet kraftfullt. Man
glömmer konkurrensförhållanden i omvärlden och
omställningsproblem. Man kastar ut barnet med
badvattnet.
Det andra är att man problematiserar ihjäl den här
idén och bara ser problemen. Detta är litet grand av
att gå in på ny mark. Då ser man bara problemen
och inte möjligheterna, och ingenting händer. Jag
kan skymta litet av den typen av tänkande hos en
del politiker i debatten. Jag menar att vi måste
försöka jobba konstruktivt. Här har vi en möjlighet
att minska beskattningen på arbete och därmed öka
sysselsättningen samt att även lägga beskattningen
på sådant som vi måste minska.
Jag ser egentligen inte någon principiell skillnad i
att lägga beskattningen på miljöfarliga utsläpp,
förbrukning av ändliga naturresurser,
energiförbrukning osv. jämfört med att beskatta
arbete. Den enda skillnaden är att arbetet är en
större skattebas. Vi har en gång infört den
skattebasen i Sverige, och därför har vi vant oss vid
den. Det är det gamla industrisamhällets skattebas
vi använder oss av och har fastnat i, i stället för att
se de möjligheter som nu skapas för att lägga
tyngdpunkten i beskattningen mera på sådant som
vi vill minska. Därigenom kan vi uppmuntra sådant
som vi vill slösa på, dvs. arbetskraft.
Jag håller också med om det resonemang som förs
i miljöbilagan i finansplanen. Det handlar om att
skapa ekonomiska styrmedel för att få ner
miljöfarliga utsläpp. Där är vi inne på ett finlir för
att hitta de optimala skattesatserna och tekniken.
En annan sak är att använda miljöbelastande
utsläpp och energiförbrukning som en skattebas
likaväl som vi använder arbete som en skattebas.
Jag vill gärna se att man jobbar med båda
metoderna.
Om vi bara försöker hitta den optimala skattesatsen
på ett visst miljöfarligt utsläpp för att få ner
förbrukningen exakt till den samhällsekonomiska
kostnaden kommer vi att utreda ihjäl oss. Vi
kommer aldrig att finna den exakta avvägningen på
alla områden, och det kommer att ta tid. Jag tror
att vi måste jobba med två områden här. Jag
upplever att detta också finns med i resonemangen
om den här utredningen och i miljöbilagan. Jag ser
mycket positivt på detta.
Låt mig säga några ord om mina frågor. Den första
frågan handlar om hur vi skall kunna mäta
sambanden mellan ekonomi och miljö och föra
debatten om detta. Där har ju Konjunkturinstitutet
och SCB olika uppdrag. En fråga till Anne Wibble
blir då: När beräknas dessa arbeten vara klara?
Jag vet att en enda person jobbar med detta på KI.
Detta är ju ett arbete som inleddes under den förra
regeringen. Frågan är om Anne Wibble är beredd
att medverka till att mer resurser skapas för att
kunna påskynda det här arbetet. Det är ett ganska
stort och omfattande arbete som måste få ta sin tid.
Men det handlar ju också om hur mycket resurser
det här utredningsarbetet får.
Den andra diskussionen kommer att beröras i
utredningen. Det kan kanske vara bra att veta när
den kommer att dras i gång. Jag ser det som
angeläget att den kommer i gång så snabbt som
möjligt, men vi skall inte påskynda
utredningsarbetets slutförande. Det viktiga med
utredningsarbetet är att vi får en bred
parlamentarisk uppslutning och att vi får
långsiktiga spelregler för näringsliv, privatpersoner
och samhällsekonomin i stort.
Jag vill gärna sluta med att koppla den här
diskussionen till en artikel som Anne Wibble skrev
på DN-debatt för en tid sedan, den 17 november,
tillsammans med Lars Leijonborg. Där skriver
Anne Wibble att varje politiskt förslag bör granskas
med sikte på att tillväxten skall upp. Därmed går
arbetslösheten ned.
Det låter vackert. Jag säger inte att det finns något
motsatsförhållande i denna formulering till det jag
säger nu, men det är synd att vi så ofta fokuserar på
just detta i debatten. Jag tycker att formuleringen
borde ha varit: Varje politiskt förslag bör granskas
med sikte på att få ner de miljöbelastande
utsläppen. Jag skulle vilja fråga Anne Wibble om
man har sprungit förbi den frågeställningen eller
om man upplever ett motsatsförhållande i den
frågan.